Efter lokalvalet – vart går vänstern i Brasilien?

PSOL. Foto: Renato Roseno cc-by-nc-sa

PSOL. Foto: Renato Roseno cc-by-nc-sa

 

►Högern har stärkts i och med lokalvalen

►Arbetarpartiet PT kraftigt decimerat

►Men PSOL:s framgångar visar på ett utrymme till vänster om PT

 

Andra valomgången i det brasilianska lokalvalet bjöd inte på några stora överraskningar. Den socialistiska vänsterns PSOL – som hade 3 kandidater kvar, bland annat i Rio de Janeiro, förlorade i alla tre valen. Liksom den ende kvarvarande PT-kandidaten i en delstatshuvudstad (Joao Paulo i Recife). I efterdebatten är det framför allt två teman som dominerat; är PT:s valförlust resultatet av en “konservativ våg”. Och på vilket sätt kan vänstern reorganiseras för att möta den “konservativa vågen”, framför allt regeringens försök att införa en frysning av statsutgifterna i 20 år.

Först som sist är det viktigt att förstå hur det socialdemokratiska före detta regeringspartiet PT (Arbetarpartiet) totalt misslyckats med att förstå dynamiken bakom sin egen kris. PT förlorade mer än hälften av alla borgmästarplatser jämfört med valet 2012, liksom man tidigare i år förlorade regeringsmakten i och med att den valde presidenten Dilma Rousseff avsattes i en parlamentarisk kupp.
Trots att i stort sett alla borgerliga samarbetspartners övergav PT och Dilma och röstade för hennes avsättande, slöt PT lokalt ett otal överenskommelser med samma partier i kommunalvalet, inklusive med sittande presidenten Michel Temers konglomerat av korrupta potentater, PMDB.
Utan tvekan har högern stärkts i och med lokalvalen. Valet av en reaktionär miljardär i landets största stad Sao Paulo redan i första valomgången, är ett tydligt bevis på detta. Liksom att vinnaren i Rio de Janeiro är en evangelisk biskop. Men framgångarna för det socialistiska partiet PSOL visar att det finns ett utrymme till vänster om PT, långt större än vad ledande PT-ister vill erkänna. Protesterna mot regeringens plan att frysa de federala utgifterna i 20 år, som naturligtvis innebär ett dråpslag mot offentlig utbildning, sjukvård, etcetera, visar på en växande rörelse utanför parlamentet. Hundratals skolor och universitet har ockuperats av elever och lärare i protest. Kraven på generalstrejk mot regeringens politik pressar alla fackliga centralorganisationer, till och med de “gula” företagsvänliga så kallade “fackföreningarna”.

Inom PT har en lösligt formerad vänster ställt krav på att partiet gör en ordentlig utvärdering av sin valförlust och genomför en kongress under 2017. I ett upprop skriver flera viktiga ledare för PT-vänstern att kongressen måste dra de rätta slutsatserna av den parlamentariska kuppen och nederlaget i kommunalvalet för att vänstern skall kunna stanna i PT(!). Men i en offentlig debatt säger en av PT-vänsterns ledare Walter Pomar, att “det finns inget utrymme till vänster om PT”.
Trots att majoriteten av PT:s federala deputerade och minst 30 procent av medlemmarna står bakom vänstern, ser det ut som om partihögern bakom den förre presidenten Lula, sitter säkert i sadeln. Lulas motdrag har varit att klä sig mer “proletärt”, sätta på sig en keps från de jordlösa böndernas organisation MST och hålla brandtal inför redan trogna, samtidigt som varje mobilisering av verklig kamp lyst med sin frånvaro.

Inte heller vill PT-ledningen ta anklagelserna om korruption inom partiet på allvar. Det är sant att den högerkontrollerade pressen och tv-kanalerna drivit och driver en hetskampanj mot PT och framför allt mot Lula själv, men det frikänner inte PT från uppenbar inblandning i upplägg där statliga bolag mjölkas på pengar för att stärka partikassan, eller enskilda ledare. Det är också sant att korruptionen är än allvarligare i partier som PMDB, PSDB, PP och DEM (alla högerpartier ingående i den nuvarande regeringen). Men det ursäktar på intet vis korruptionen inom PT.

Grunden för den politiska krisen i Brasilien är den ekonomiska krisen. Efter en tioårsperiod av exportdriven högkonjunktur (främst till Kina) har den kapitalistiska ekonomin hamnat i en kris. Den medicin som Dilmas regering skrev ut var nya åtstramningar och den nuvarande regeringen förordar samma medicin men i betydligt större doser. Resultatet kommer att vara att en stor del av den “nya medelklass” (ett intetsägande epitet på människor som lyckats kravla sig över den absoluta fattigdomen och kanske skaffat sig en bil), kommer att tryckas ned i fattigdom igen. En uppriktig parlamentsledamot för högerpartiet PSDB meddelade att han såg fram emot att bara “människor som kan betala för universitetsutbildning skall få universitetsutbildning”.
En likaledes uppriktig artikel i en amerikansk finanstidning hyllade den nya regeringens stopp av det “fördelningspolitiska experimentet”, men frågade sig hur en “ren åtstramningspolitik” skulle kunna generera något annat än fortsatt ekonomisk (och politisk) kris.
Den frågan återstår att ge svar på.

Göran Kärrman

Dela