Niklas Orrenius. Foto: Åsa Sjöström
Journalisten Niklas Orrenius väljer i sin nyutkomna bok Skotten i Köpenhamn att använda yttrandefrihet som fond framför vilken ett gäng välkända samtidskaraktärer befolkar scenen. En av dessa är Lars Vilks, en konstnär som utan tvekan är modig, men vars flört med högerextremism gör det svårt att känna sympati med honom, trots mordhot och mordförsök.
Yttrandefrihet är det tråkigaste samhällsdrama jag vet. Åtminstone så som det alltid framförs i liberal regi. Debattens rundgång är mer förutsägbar än jordens bana kring solen – först en högstämd hyllning till ”allas rätt att uttrycka sig” följt av en ”problematisering” av typen ”nazister på bokmässan?” – panelen hummar och letar i manuset efter sina inövade repliker. Årets bokmässa hade yttrandefrihet som tema, och debatten följde ungefär samma mönster. Det är inte nödvändigtvis så att ingen har något intressant att säga, som om manuset redan är färdigskrivet. I en monter på bokmässan drömmer jag mig bort i ointresse. Det som behöver sägas kan lika gärna sägas av vem som helst, tänker jag. Frågan är enkel, och svaret kommer mekaniskt som när en parkeringsautomat spottar ur sig mynt.
När yttrandefriheten ställs på sin spets är frågan allt annat än enkel. Det är inte så mycket ”rätten att säga något” som intresserar mig, utan vilken social och politisk process orden strömmar ur. När en chef befaller en arbetare, när en byråkrat på Europeiska centralbanken med några penndrag skickar ut ett land i ekonomisk kris – vad ger språket dess mandat? Likt många liberala frågor är perspektivet upp-och-ned. Ingen är intresserad av att säga allt – eller åtminstone väldigt få – utan frågan borde istället lyda: vem hörs och på vilka villkor? Istället för att skjuta iväg frågan i en juridisk sfär ovanför samhället, där den blir viktlös och utan färg, antar den då sin sociala form.
Niklas Orrenius väljer i sin nyutkomna bok om Lars Vilks och extremism – Skotten i Köpenhamn: en bok om extremism och yttrandefrihetens gränser – att använda yttrandefrihet som fond framför vilken ett gäng välkända samtidskaraktärer befolkar scenen. En av dessa är Lars Vilks, en sort huvudroll som gärna spelar med. Orrenius har följt Vilks under lång tid, och hans journalistiska bakgrund med fokus på islam och högerextremism gör honom särskild lämpad för att skriva om konstnären. När Orrenius är som bäst kan han nyfiket bända upp murkna plankor inom samhället och hitta nya saker att skildra. Läsaren häpnas över hans förmåga att framstå som klartänkt i närvaro av personer som får magen att vridas i ilska och indignation. ”Balans” är sällan något jag använder som eloge, men Orrenius balanserar skickligt på en lina spänd över en skräckslagen samtid.
Bokens öppning skildrar de skott i Köpenhamn som givit boken sin titel, när en radikal islamist vid namn Omar El Hussein försökte mörda Vilks. Han överlevde, men El Hussein sköt istället ihjäl en annan besökare och senare en judisk vakt vid Köpenhamns synagoga. Orrenius fyller därefter på med nödvändig bakgrund för att förstå ett sådant vansinnesdåd. Det kanske inte är så vansinnigt, trots allt, utan i högsta grad ideologiskt. 00-talet och 10-talets aktuella politiska extremiteter rullar förbi, med islamister och antimuslimska högergrupper i pendang till varandra. För den som följt Orrenius ett tag är allt detta bekant, men ändå tacksamt skildrat.
Tråkigast blir det när Orrenius själv fastnar i yttrandefrihetsdebattens tomgång. Han intervjuar en juridikprofessor som är expert på yttrandefrihet och Fredrik Reinfeldt om hur en regering bör hantera politiska skandaler likt den som Vilks satte igång. Frågan blir återigen platt och mekanisk. Lars Vilks som konstnär skildras humant och ingående – han är en ironisk typ med en beundransvärd glimt i ögat. Politisk korrekthet – den självgoda föreställningen att man tillhör en förträfflig skara människor med värderingar som ligger rätt i tiden, får Vilks skinn att krypa. Bortsett sin frånlågmälda humor och osvikliga känsla för att vända saker till sin fördel är Vilks som person inte särskilt intressant. Hans konstsyn och utläggningar om det ena och det andra är förstelnade 80-talsklyschor, och politiskt är han medvetet vag, antagligen för att han inte har så mycket att komma med.
Vilks postmoderna syn på konst är att den ska vara ”gränsöverskridande”, och ifrågasätta etablerade kategorier. Underligt då att han för upp en brandgavel mot politiken, vilken han råder alla konstnärer att hålla på armlängds avstånd. Allteftersom Orrenius undersöker Vilks rondellhund blir även den distinktionen meningslös – de passioner som Vilks rör upp, vilka driver hans konst (eller konstnärliga ”processer” som Vilks kallar det), går inte att särskilja från politikens. Där Sverigedemokrater åtminstone agerar efter en politisk princip – exklusiv nationalism – gömmer sig Vilks bakom en klädsamt ironisk icke-position.
Jag tycker det är svårt att kalla Vilks feg. Han har offrat mycket för sin konst, och även om ”principlös opportunist” ligger nära till hands för att beskriva honom så är hans liv på det stora hela förstört av terrorhoten som hänger över honom. Det är få av oss som skulle offra något sådant för en principlös princip. Men faktum är att Vilks fört sin stämma till den populistiska högerkören. De sparkar han måttar mot etablissemanget är likt August Bebels karaktäristik över antisemitismen en ”dårarnas socialism”. Det är en barnslig upprorsidé som även besjälar Avpixlat och SD:s retorik. När Niklas Orrenius försöker söka upp den rasistiska hatbloggaren Julia Caesar blir han uthängd och måste efter all terror skaffa skyddad adress och beslagta sina barns mobiler; den öppenhet som han eftersträvar förbyts mot slutenhet. Vilks tycker att Julia Caesar är en ”rapp skribent” som lägger sina ord väl; detta är alltså samma Julia Caesar som med hysterisk Goebbelsprosa torgför pseudovetenskaplig rasbiologi. Vilks beundrar även kollegan Dan Park som med sin konst hyllat den rasistiske seriemördaren Peter Mangs och uttalat sitt stöd till Breivik. Efter sådana idiotiska positioner smälter mycket av den eventuella sympati man kan hysa för Vilks bort.
Orrenius har skrivit en bok som ligger väl i tiden, men jag blir ändå lämnad med känslan av att detta inte är något nytt. Bortsett från ännu en bekräftelse av hans journalistiska skicklighet får jag inga nya insikter. Berättelsen läggs på samma gamla liberala prokrustesbädd intvingad mellan en demokratisk princip och dess extremiteter. Pappersbåten Lars Vilks har inte tillräcklig slittåligt skrov för att bära skutan i hamn, och varken den våldsamma islamismen eller högerextremismens underströmmar rinner tillräckligt klara över sidorna. För den som är obekant med Orrenius tidigare arbete är boken säkert en bra sammanfattning; jag själv kommer dock på mig med att drömma mig bort likt i Bokmässans skräniga saluhall.
Hampus Byström
Skotten i Köpenhamn
av Niklas Orrenius
Albert Bonniersförlag 2016