Banden mellan Sverige och Finland går nästan tusen år tillbaka, men det är en långt annat än jämlik relation. Oavsett om man vill hålla fast vid den traditionella svenska historieskrivningen om Finland som en del av det svenska kungariket lik alla andra landskap, eller är öppen för en mer modern historiesyn som beskriver Finland som en exploaterad koloni med en förtryckt befolkning, så kan ingen förneka den officiella svenska rasismen mot finländare som härskade långt in i vår tid.
När Rasbiologiska institutet bildades i Uppsala 1922, hade man den ”vetenskapliga” uppfattningen om att svenskar och finländare inte skulle beblandas och få barn med varandra, eftersom att finnarna sågs som en lägre stående ras. Finska språket ansågs också vara mera primitivt och även under folkhemstidens glansdagar uppmuntrades finländare i Sverige att inte prata finska och framför allt att inte prata finska med sina egna barn, eftersom staten ville att den nya generationen skulle bli helt svensktalande.
Mycket av denna rasism lever idag kvar i de stereotyper vi fortfarande har av finländare som tröga, alkoholiserade, knivviftande vildar. En bild som vi lite skämtsamt men samtidigt nedlåtande håller vid liv och som skulle vara helt oacceptabel om det handlade om någon annan folkgrupp. Rasismen är än idag också mycket stark mot finsktalande romer, som är en av de mest diskriminerade grupperna i Sverige.
Till stor del handlar det också om klass. Majoriteten av finländarna i Sverige, en grupp som idag utgör en halv miljon av vår befolkning, kom hit under andra halvan av 1900-talet som arbetskraftsinvandrare. De fick jobba hårt för låga löner inom industrin eller sjukvården, förpassades till mindre bemedlade stadsdelar och förorter, och hade svårt att göra sina röster hörda. Och som alla som hamnar på botten av ett samhälle var även risken för förslitningsskador, sjukdomar, alkoholism och självmord stor bland den första generationens finska invandrare i Sverige.
Men nu har deras barn vuxit upp och höjer sina röster. I antologin Finnjävlar berättar ett femtontal skribenter med finskt påbrå, de flesta andra generationens invandrare, sina egna och kanske ännu mer sina föräldrars historier om klass och klassresor, diskriminering och motstånd, och kampen för självkänsla. ”Den här boken tog sin början i en inre nödvändighet, att komma tillrätta med egna känslor av skam och rotlöshet”, skriver redaktören Kristian Borg i sitt förord till boken. Kanske blir Finnjävlar början på en finsk revolution i Sverige, som får denna stora del av vår befolkning att våga ta plats och känna stolthet över sitt ursprung. Samt att deras historia blir mera känd för oss alla.
Per Leander
Finnjävlar Red. Kristian Borg
Medverkande: Susanna Alakoski, Seluah Alsaati, Ivar Andersen, Kristian Borg, Maziar Farzin, Eija Hetekivi Olsson, Nanna Huolman, Andreas Ali Jonasson, Domino Kai, Mats Kolmisoppi, Tuija Nieminen Kristofersson, Lina Puranen, Victoria Rixer, Kaisa Syrjänen Schaal, Zac O’Yeah och Marja Ågren
Verbal förlag 2016