Panelen på nordiska Fredsdagarna: Anders Romelsjö, Stig Henriksson, Stina Oscarsson och Thage G Peterson. Foto: SÖREN SOMMELIUS / nyakultursoren.se
I Internationalen 36/2016 skrev Håkan Blomqvist en debattartikel som reaktion på Tord Björks artikel i nummer 34 om de Nordiska fredsdagarna i Degerfors. Här kommer fem reaktioner på Håkans debattinlägg. Håkan Blomqvist kommer att svara i nästa veckas Internationalen.
Onyttiga idioter? Om att dela in fredsaktivister i goda och onda
Som ordförande i Folket i Bild/Kulturfront finner jag det svårt att lämna Håkan Blomqvists påhopp på Nordiska fredssamtalen obesvarat. Eftersom påhoppet börjar med en massa antaganden om undfallenhet inför Ryssland och någon sorts falskt fredsintresse inleds den här repliken med en kort presentation. Vid sidan av engagemanget i Folket i Bild/Kulturfront är jag ordförande i Stockholms Freds och aktiv i nätverket Ofog. I samband med ett antal reportage från Ukraina har jag skrivit bland annat:
”Det finns ingen ideologiskt progressiv sida, det finns inga hjältegrupperingar bland de stridande och det finns inga oskyldiga stormakter. Sånt är kriget som jag ser det, som jag har sett det. Det är bara rått och fult, fascistiskt på marken och imperialistiskt bakom kulisserna. Den enda ursäkten för dem som omhuldar Rysslands eller rebellernas agerande är att de som envisa motpoler åtminstone bidrar till en nyansering i medielandskapet.”
Min främsta övertygelse är antimilitaristisk. Trots det, eller kanske just därför, är jag alltså ordförande för Folket i Bild/Kulturfront. Min definition av och inställning till militarism delas inte av majoriteteten av föreningens medlemmar. Och det är okej – både med mig och med medlemmarna som valt mig. Vi är nämligen en förening som samlas kring antiimperialism, yttrandefrihet och folkets kultur.
Kring de här parollerna för vi, stundtals mycket heta, samtal. Sammantaget ger de här samtalen oss en bred och nyanserad bild av imperialismens verkningar. Det ger oss också möjlighet att hitta gemensam mark.
I samtalen kommer det föras fram åsikter och ställningstaganden som jag inte delar. De återkommande kraven på allmän värnplikt är ett sånt exempel. Ändå väljer jag alltså att vara kvar och fortsätta samtalet. Den största orsaken till det är alternativet.
Jag kan ta avstånd från, hålla mig ren och fördöma. Jag kan intala mig att jag har ”solidariteten från världens förtryckta” och njuta av mina egna fisars rosenlika doft. Jag kan försäkra mig om att inte bli någons nyttiga idiot genom att bli en fullständigt onyttig sådan. Jag kan av rädsla för att spela de härskande klasserna i händerna göra just det. Jag kan ägna mig åt den äkta campism som delar in fredsaktivister i goda och onda.
Eller så kan jag alltså kavla upp ärmarna och ge mig in samtalen med alla dem som faktiskt är intresserade. Precis så som Maj-Britt Theorin, Stina Oscarson, Stig Henriksson och Thage G Petterson valde att göra i Degerfors.
Pelle Sunvisson
ordförande Folket i Bild/Kulturfront
Blomqvist skjuter över målet om fredsmöte i Degerfors
I tidningen Internationalen nr 34 publicerades en artikel av Tord Björk om ett fredsmöte i Degerfors. Den fick en hel del kritik på facebook som kulminerade med ett debattinlägg av Håkan Blomqvist i samma tidnings nummer 36.
Håkan Blomqvist avfärdar mötet med att det var fel folk som var där. Folk som stöder Assad i Syrien, folk som stöder Putin, folk som ser världen i svart och vitt, som ser världen i första hand som en kamp mellan Ryssland och USA samt tolkar allt utifrån detta. Denna politiska inriktning kallas numera campism. Håkan Blomqvist har helt rätt i detta. Många av de som verkar ha varit på mötet var sådana personer.
Men samtidigt är Håkans kritik av Internationalens redaktion och Tord Björks artikel lite märklig. Artikeln handlar inte om campisternas syn på världen, den försvarar inte campismen, den tar inte upp kriget i Syrien, synen på Ryssland eller läget i Ukraina. Den tar i första hand upp NATO-kritik, och risken för kärnvapenkrig. Kritik mot NATO och Sveriges närmande till NATO som jag tror att även Håkan Blomqvist håller med om, framfördes enligt artikeln på fredsmötet liksom många andra saker som jag inte kan se nåt större problem med, inklusive skrivningarna om kriget i Afghanistan. Artikeln platsar enligt vad jag kan se alldeles utmärkt i Internationalen. Blomqvists kritik handlar inte om artikeln och inte om mötet utan om vilka som var på mötet.
Politiskt är jag överens med Håkan Blomqvist, men artikeln av Tord Björk försvarar inget av det han kritiserar. Den handlar inte ens om det som Blomqvist skriver om. Blomqvist gör sig skyldig just till det som han inledningsvis kritiserar i sin artikel, han går på folk på grund av vilka de umgås med. Jag kan inte se något fel i att rapportera om fredsmötet i Degerfors trots att en hel del av dem som var där har politiskt problematiska åsikter som jag inte har någon förståelse för.
Artikeln av Tord Björk var som jag ser det helt rimlig att publicera i Internationalen och redaktionen borde istället för att be om ursäkt ha försvarat artikeln. Som kritik av Tord Björks artikel och Internationalens publicering av densamma är Håkan Blomqvists debattinlägg utan relevans. Den skjuter långt över målet. Som kritik av campismen är debattinlägget däremot mycket relevant.
Anders Svensson
Fredsmötena ger hopp om en växande rörelse
Nordiska fredssamtal i Degerfors är det största mötet med den bredaste uppslutningen för fredsrörelsen inte bara i Norden utan också i Sverige. Alternativa Natotoppmötet ordnat av internationella No to war – No to Nato är på samma sätt den återkommande mest representativa samlingen för den globala fredsrörelsen.
På bägge dessa möten finns en stark medvetenhet om hur liten fredsrörelsen är i förhållande till den militarisering och de krig som pågår. I två artiklar i Internationalen har jag beskrivit dessa möten som hoppfulla vilket väckt kritik.
Litenheten tycks ha gjort att en del skillnader fått läggas åt sidan till förmån för att hitta gemensamma ståndpunkter vilket gällde både i Warszawa och Degerfors. Skillnaden var att på fredsmötet i Polen fanns ett viss centralt inflytande från trotskister och anarkister. På fredsmötet i Degerfors rådde samma anda som i Warszawa om man ser till de centrala frågorna bland aktivisterna, vilket jag ser som viktigast att rapportera om. Skillnaden var att Folket i Bild Kulturfront ordnade mötet tillsammans med basaktivister från Vänsterpartiet som har stöd från 42 procent av väljarna i denna klassiska stålindustriarbetarort.
Håkan Blomqvist påstår i sin kritik av Degerforsmötet att Pål Steigan ”enligt referatet, gladdes åt den ryska militära insatsen i Syrien”. Det är den enda konkreta kritik han har mot artikeln när det gäller mötets innehåll förutom att personer som Jan Myrdal deltog. Det han tolkar som att Steigan glädjer sig åt militär insats är att i artikeln sägs att ”I augusti 2013 var ryska marinen i Medelhavet beredd om Syrien skulle angripas i ett bombkrig, men rysk diplomati avstyrde situationen, menar han.” Detta som en argumentation för att det funnits tillfällen då en kärnvapenkonfrontation varit farligt nära. Om det är rimligt att tolka det som att risken för kärnvapenkrig är det centrala eller om Steigan också glädjer sig åt diplomati snarare än militära insatser menar jag läsaren kan avgöra. Hela Steigans anförande finns tillgängligt på nätet för den som är intresserad.
Aslak Storaker från partiet Rødt i Norge tog upp att Norge sänder norska soldater för att träna en grupp som sägs enbart bekämpa IS men i arabisk media säger sig vara salafister som ska störta Assad. Han talade också om att det fanns en trotskistisk grupp i Norge som stödde upproret men var emot USA:s inblandning medan större delen av norska vänstern allmänt främst var emot all utländsk inblandning inklusive den ryska. Storaker har respekt för att det finns enighet på vissa punkter för alla de olika sätten vänstern förhåller sig till kriget i Syrien i Norge. Kanske det är denna brist på fördömanden av dem som har olika ståndpunkter som gör att så många aktivister från olika sammanhang samlas i Degerfors, samtidigt som Blomqvist tycks mena att det är oacceptabelt.
När Blomqvist ska måla upp en bild av faran med Degerforsmötet är det att det kan leda till att Natomotståndare ”gifts ihop” med antidemokrater som urskuldar rysk imperialism. Det är rätt att på mötet fanns mycket av kärnan i den rörelse som samlat in 20 000 namn mot värdlandsavtalet. De utbytte erfarenheter och tog initiativ till nystart av rörelsen mot Natomedlemskap som vi snart lär se resultat av. Men Blomqvists spekulation är fel. FiB/K som organiserade mötet är motståndare till att Natomotståndet ska ta ställning i frågan om Ryssland. I övrigt är det sant att Jan Myrdal deltog vilket framkom av artikeln tillsammans med vad han talade om. Läsaren kan av det lämpligen själv dra sina slutsatser.
Vi får väl se om mina rapporter från små fredsmöten i Warszawa och Degerfors förebådar en del mer och bredare aktiviteter i fredsfrågorna framöver i Sverige, Norden och Europa. Nästa år hålls alternativa Natotoppmötet och demonstrationer i Bryssel vilket kan leda till större kraftsamling. Om nu en del av detta går i uppfyllelse, tänk på var du läste det först: i Internationalen.
Tord Björk
”Kalla oss vad ni vill men vi ser Nato och EU som den akut hotfulla kraften”
Inledningsvis säger Håkan Blomqvist att vi inte ska ”anklaga seriösa deltagare” med något ”säg mig vem du umgås med”. Men sedan tycks detta vara just vad han tillämpar.
Flera av ”de seriösa deltagarna” och föreläsarna har sannolikt ett blandat aktivistförflutet med artiklar och yttranden i olika ämnen under olika skeden. Alla utvecklas med tiden och kan inte för evigt stämplas som t ex diktaturkramare, då de fortsatt anser att hotet mot världen främst kommer från de klassiska imperialistiska staterna, med 500 år av kolonialism i ryggen och idag ett EU och Nato på bordet. Det går ju inte att komma förbi vissa grundläggande fakta, till exempel att Nato har 60 procent av världens samlade militärbudgetar medan Ryssland har 5 procent, en tolvfaldig militär satsning hos Nato, som dessutom under femton år kommit allt närmare Rysslands gränser och med militärbaser inringat Ryssland sedan länge. Vilket ”camp” skulle Ryssland höra till?
Att Ryssland aldrig haft demokrati är allmänt besvärande, och kampen för demokrati pågår. Detta kan inte hindra oss från att brännmärka de demokratier som ingår i EU och Nato. Man kan starkt ifrågasätta om beteckningen demokrati står för något positivt i det sammanhanget.
Att bli kallad ”Rysslandsvän”, ”Diktaturkramare”, ”Demokratifiende”, ”USA-hatare”, etcetera, får vi väl ta som den vulgära argumentering det är? Det ingår ju i propagandakriget. Finns det något land i världen som man klanderfritt skulle kunna sympatisera med?
Håkan avslutar med att kraftfullt förespråka aktivisters politiska självständighet och kamp ”för alla förtryckta folks politiska och sociala rättigheter”. Så har vi själva gjort på heltid sedan 1960-talet, i samarbete med förtryckta i indiska byar och slumområden och med serbiska fattigpensionärer och krigstjänstvägrare. Hemma har vi bland annat satsat på flyktingars rättigheter och överlevnad, kritik av Sveriges övergivna fredspolitik och militariseringen av säkerhetstänkandet.
Men, Håkan Blomqvist, kan inte detta medvetet göras samtidigt som man lyssnar på andras åsikter och val av fakta utan att behöva etiketteras som ”campist”? Så räddhågade bör väl inte deltagarna i det nämnda mötet vara att de bara vågar lyssna på legitimerade icke-annekterade själar i denna värld med dess icke-idealiska frågeställningar? Läget kräver globalfilosofiska utgångspunkter på ett avancerat plan. Där står vi inte alla idag men kan komma dit genom att lyssna, lära och tänka själva.
Slutligen: Vad berättigar till att sätta rubriken ”Fredsmöte i de härskande klassernas tjänst”?
Själva ser vi Nato/EU som den akut hotfulla kraften idag. Kalla oss sen vad ni vill!
I likhet med Håkan Blomqvist var vi inte med på mötet och aktar oss för att dra fördömande slutsatser av några namn i ett referat.
Erni och Ola Friholt
Fredsrörelsen på Orust
”Felet med Degerfors var inte Myrdals närvaro, det var vår frånvaro”
Internationalen fick ovett för Tord Björks artikel om Degerfors. Det var inget fel med den, inget att be om ursäkt för. Den som tycker annorlunda har att greppa tangentbordet och skriva. Håkan Blomqvist gjorde det, fler borde bjudas in till en debatt i Internationalen om hur vi kan bygga den nödvändiga fredsrörelsen. Vi behöver den fria debatten. Felet med Degerfors var inte Myrdals närvaro, det var vår frånvaro.
Åke Eriksson
Medlem i Socialistiska partiet