Magdalena Andersson med Budgetpropositionen. Foto: Björn Nordqvist
► Tillväxten är stark i Sveriges ekonomi
► Reformutrymmet är ansenligt
► Men regeringen väljer ändå att inte föra en expansiv politik
Efter att regeringen under den senaste månaden portionerat ut skilda delar av statsbudgeten för 2017 vid ett antal pressträffar, redovisade så finansminister Magdalena Andersson 20 september den med Vänsterpartiet framförhandlade budgeten i sin helhet. Under rubriken ”Samhällsbygget ansvar för Sverige” formulerade regeringen samtidigt på sin hemsida följande intentionsförklaring: ”Regeringen investerar i det som bygger Sverige starkt. Med den svenska modellen som grund och moderniseringen som verktyg bygger vi ett hållbart samhälle, där ingen lämnas efter, men ingen heller hålls tillbaka. Fler ska jobba, skolresultaten ska vändas och klimatutsläppen minska”. Kommer då regeringen utifrån vad budgeten indikerar att lyckas med sina föresatser?
Budgeten spänner över 979,7 miljarder kronor i intäkter och 972,4 miljarder kronor i utgifter, således ett överskott på 7,4 miljarder. 23,6 miljarder kronor sägs här handla om reformer. Den största reformposten är den redan flitigt omtalade satsningen med tio miljarder mer till kommunerna i generella statsbidrag, som V lyckades få igenom i förhandlingarna, en satsning som Stefan Löfven tidigare sagt kommer att leda till 30 000 nya arbetstillfällen.När man synar reformen lite närmare i sömmarna är det dock inte så imponerande som det låter. För det första drar regeringen samtidigt från 1 juli 2017 ner på bidraget till kommunerna för nyanlända ensamkommande flyktingbarn, en åtstramning som årligen beräknas beröva dem runt sex miljarder kronor. För det andra har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) slagit larm om den prekära situationen som många kommuner i dagsläget befinner sig i, och där SKL uppskattar att kommunalskatten fram till 2019 skulle behöva höjas med hela två kronor enbart för att upprätthålla verksamheten på nuvarande nivå. Det var också en nedtonad Magdalena Andersson som under tisdagens budgetgenomgång endast fastslog att ”de tio miljarderna kan bidra till att personal inte behöver sägas upp på vissa håll”.
Ett annat område som regeringen lyft fram är vilka krafttag som nu tas på miljö- och klimatområdet, Vid en tidigare pressträff talade Stefan Löfven och miljöminister Karolina Skog (Mp) om att det rör sig om belopp på 12,9 miljarder kronor – ”de största satsningarna någonsin”. Vid närmare påseende visar det sig dock att det är utgifter som löper över många år, och att lejonparten av satsningarna faller ut först efter valet 2018, endast 1,8 miljarder är öronmärkta för budgetåret 2017. Utifrån den klimatomställning som måste till är det självklart en droppe i havet. Dessutom kanaliseras en betydande del av dessa medel till den så kallade supermiljöbilspremien, en prioritering som verkligen kan ifrågasättas. Om sanningen ska fram kan vi nämligen inte tala om några ”miljöbilar”, för även om dessa bilar går på annat än fossila bränslen är själva framställningen av dessa fordon förbunden med stora utsläpp av växthusgaser. Nej, om Sverige – med regeringens ord – ska bli ”en av de första fossilfria länderna i världen” måste antalet bilar minska drastiskt. Utvecklingen går dock åt helt fel håll. År 2015 såldes det hela 345 000 bilar i Sverige och antalet bilar per tusen invånare har ökat från 461 år 2006 till 475 år 2015.
På vissa håll i media talas det om att regeringens budget kännetecknas av en ”Robin Hood politik”. Och visst går en del pengar till förbättringar för bland annat förtidspensionerade, människor med funktionsnedsättning och pensionärer, så kallade ”jämlikhetsreformer”. Men i det stora hela handlar det bara om en ynka miljard – bara något mer än en promille av de totala utgifterna.
Inte heller på intäktssidan lämnar Robin Hood några större spår efter sig. Man justerar skatteskalorna så att 39 000 fler svenskar får betala statlig skatt och 13 000 fler tvingas att betala värnskatt, men det handlar bara om 1,3 miljarder i ytterligare skatteintäkter. Som brukligt varit sedan den röd-gröna regeringen kom till makten efter valet 2014 tassar den försiktigt fram i frågan om att höja skatten för hög- och medelinkomsttagare. Samtidigt finns det mycket pengar att inkassera för en regering som vågar visa fördelningspolitisk handlingskraft; enbart Sveriges 156 miljardärer satt 2015 på tillgångar till ett värde av 1 800 miljarder kronor, men inga signaler kommer från finansministern om att återinföra förmögenhetsskatten.
Sammantaget har regeringen lagt en lam budget. Mot bakgrund av den starka tillväxten i svensk ekonomi missar också de röd-gröna ett guldläge. Förra året växte ekonomin med hela 4,2 procent och prognoserna för nuvarande år ligger på dryga tre procent. Varje procent betyder här runt 18 miljarder i skatteintäkter, så även utan att höja skatten något nämnvärt finns det i dagsläget utrymme till ansenliga utgiftsökningar. Som sagt var, regeringen missar ett guldläge och det finns inte mycket som tyder på att regeringen kommer att lyckas med sina uttalade föresatser om att bland annat bygga ”ett hållbart samhälle där ingen lämnas efter”.
Anders Karlsson
