Början till slutet för den ”moderata ”islamismen”

 

Det kan ses som ett tecken i tiden att Tunisiens Ennahda-parti nyligen avfärdade begreppet islamism och anammade etiketten ”muslimska demokrater”. ”Vi kommer hålla religion långt borta från politiska strider”, sade partiets ledare Rachid Ghannouchi under partiets kongress 26 maj (Al-Monitor, 2/6). Den legitimitetskris som drabbade partiet när det ledde en koalitionsregering åren 2012 och 2013 är inte unik för Tunisiens moderata islamister.
Dessa rörelsers popularitet de senaste decennierna är en reaktion på korrupta och maktfullkomliga regimer, ofta under uttalat sekulär flagg, och en konsekvens av en tillbakapressad vänster i regionen.
Genom att distansera sig från sitt våld­samma förflutna och satsa på social service, genomföra politiska kampanjer mot korruption och för reformer byggde Muslimska brödraskapet i Egypten upp en maktbas underifrån. I det sekulariserade Tunisien under Ben Alis totalitära styre var den islamistiska rörelsen i stort utrökt och kunde inte bedriva social, eller parlamentarisk verksamhet. Åratal av fängslanden, tortyr och påtvingad exil gav dock det islamiska Ennahda ett ändå betydande stöd inne i landet.

När de auktoritära regimerna sattes ur balans under upprorsvåren 2011 grep både Brödraskapet och Ennahda initiativet och kunde snart bilda regeringar. Löften om att ena folket på väg mot demokratiska reformer, röka ut korruption och maktmissbruk gav dessa rörelser ett betydande stöd. Vissa hade också naiva föreställningar om att fromt religiösa politiker inte skulle ljuga, stjäla och förtrycka på det sätt de tidigare makthavarna gjort. Dessa föreställningar kom ganska snart på skam. Efter valsegern i Egypten sommaren 2012 satte Brödraskapet igång en process för att islamisera samhället. Mursi började styra med dekret och sjösatte en islamistiskt färgad konstitution. Den informella alliansen med sekulära revolutionärer föll i bitar när miljoner egyptier gick ut på gatan i en utveckling som slutade med att militären genomförde en kupp den 30 juni 2013.
I Tunisien vann Ennahda valen redan i oktober 2011 och bildade en koalitions­regering med två sekulära socialdemokratiskt inriktade partier. Dess politik beskrivs av Dominique Lerouge, medlem i franska vänsterpartiet NPA, som: ”en fortsättning av den nyliberala politiken, infiltration av statsapparaten, islamisering av samhället, underminerandet av kvinnors rättigheter, organisering och/eller legitimering av våld mot den sociala rörelsen och vänstern” (Europe solidaire, 3/10 2015). De regeringstrogna LPR-miliserna spred skräck och med morden på vänsterpolitikerna Chokri Belaid och Mohamed Brahmi 2013 rann bägaren över. Massiva protester tvingade till slut den styrande trojkan att avgå i januari 2014. De sekulära krafterna inklusive vänstern i Folkfronten slöt upp bakom det nybildade icke-religiösa Nida Tounes – i allt väsentligt en täckmantel för den forna regimens representanter. Dominique Lerouge menar att Folkfrontens inledande linje skadade vänstern, men läget har nu blivit det omvända; Ennahda ingår sedan 2015 i Nida Tounes regeringskoalition och den förvisso marginella vänstern är landets tydligaste oppositionskraft. Hotet om ett upplöst parlament och en fullständig återgång till det auktoritära styret har avvärjts genom kompromissen mellan nyliberala religiösa och sekulära krafter.

Även i Turkiet hamnade det reform-islamistiska projektet i kris sommaren 2013 när AKP-regeringen svarade på folkliga protester med allt mer auktoritära metoder. Drygt 10 år tidigare hade Rättvise- och utvecklingspartiet AKP inlett en liknande resa som Ennahda nu påbörjat. AKP anammade nu etiketten ”konservativa demokrater”. Med valsegern 2002 som början lyftes de fram av en brokig skara väljare som ville se ett slut på militärens dominans över Turkiets politiska liv. Politiska reformer som bland annat gav utökad yttrandefrihet och språk­rättigheter för kurderna tillsammans med stabil ekonomisk tillväxt säkrade ett växande stöd för AKP.

Turkiet och AKP var därför länge det exempel bedömare lyfte fram när de menade att moderata islamister kan verka inom ett demokratiskt och sekulärt system. Men 2009 blev det allt tydligare att partiet sökte uppfylla auktoritära och anti-sekulära mål. Staten uppmuntrade bildandet av religiösa skolor, införde mer religionsundervisning i den offentliga skolplanen och sökte omvandla ett av landets största universitet till ett islamiskt lärocenter.
Shadi Hamid vid Brookings Institute beskriver AKP:s långsiktiga projekt:
”Att främja vissa religiösa värderingar genom utbildningssystemet är viktigt, eftersom det är så du förändrar hjärtan och sinnen. 10-20 år framåt kommer vi se hur det spelar ut i samhället, med alla dessa studenter som genomgått en annorlunda form av islamisk skolning” (The National, 20/11 2014)

Efter kuppförsöket för två veckor sedan har tiotusentals militärer, jurister och akademiker gripits eller stängts av och dödsstraffet kan vara på väg tillbaka. Regimens kritiker stämplas som ”kuppmakare”, ”terrorister” och ”landsförrädare” och tusentals har åtalats för att ha förolämpat president Erdoğan.
Den moderata islamismen i maktposition har, när det kommer till kritan, visat sig vara auktoritär snarare än demokratisk och dess nyliberala ekonomiska politik har visat sig oförmögen att uppfylla befolkningens krav. De har antingen avsatts från makten genom militärkupp, som i Egypten; gått ihop med resterna av den gamla regimen och omdefinierat sin identitet, som i Tunisien eller klängt kvar vid makten genom allt mer auktoritära metoder, som i Turkiet. Den har i befolkningens ögon inte levt upp till sina löften och dess ekonomiska politik är oförmögen att förbättra arbetarklassens levnadsvillkor. Därför pekar mycket på att den omedelbara krisen för den moderata islamismen i regionen under ytan är en djupare, mer långsiktig kris. De som hittills har tjänat på krisen – i synnerhet i Egypten, men även i Tunisien – är den gamla maktklicken. Turkiet har måhända avvärjt vad som synes vara ett försök av den gamla militära maktkretsen att återta makten, men det finns inga garantier mot att nya försök görs.

Samtidigt kan det, åtminstone teoretiskt, på sikt vara en öppning för vänstern. Både de sekulära militärregimerna och den moderata islamismen har visat sitt nyliberala, auktoritära ansikte. En vänster som – under stor press – lyckas vara en tydlig opposition mot både militärregimerna och islamismen kan ha framgångar att skörda på sikt. Folkfronten i Tunisien har antagit denna oppositionsroll och den turkiska vänstern med bland andra HDP i spetsen har i dagarna demonstrerat mot både kuppförsöket och Erdoğan-regimen. Även om utsikterna för en vänster inklämd mellan militärregimer och islamister för stunden ser mörk ut är det en tvåfrontsstrid som ännu inte är avgjord.

Arash Gelichkan

 

 

 

 

Erdoğan och regimens motkupp

► Undantagstillstånd har införts. Det innebär att regeringen får stifta lagar utan parlamentets godkännande, säkerhetsstyrkorna får utvidgade befogenheter och mötesfriheten kan inskränkas. Åtgärden är på tre månader, men enligt Erdoğan är det mycket möjligt att det därefter blir en förlängning.

► Regimen har deklarerat att man inte längre känner sig tvingad att följa den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter.

► Erdoğan har utfärdat ett dekret om stäng­ning av 1043 privatskolor, 1229 välgörenhetsorganisationer, 19 fack­-
föreningar, 15 universitet och 35 medicinska institutioner. Dessa institutioner och organisationer sägs ha kopplingar till den så kallade Gülenrörelsen.

► Misstänkta ska kunna hållas i häkte upp till 30 dagar utan åtal.

► På Facebook sprider regimen en uppmaning över hela världen: ”Vi uppmanar alla att rapportera personer, organisationer och lärosäten som stöder eller finansierar Fethullah Gülens terrororganisation både inom landet och utomlands.”

► 34 radio- och TV-bolag har fråntagits sina licenser. 20 oberoende nyhetssajter har stängts ner. Arresteringsorder utfärdats mot 42 journalister.

► Runt 60 000 av totalt 3,5 miljoner anställda i den offentliga sektorn har avskedats. Det handlar bland annat om lärare, jurister och militärer. Det är oklart hur många av dessa avskedade som även har gripits och arresterats. När det gäller militären säger Erdoğan att denna ska ”omstruktureras” och få ”nytt blod”.

► Regimen anklagas av Amnesty för att utsätta de som har gripits efter kuppförsöket för misshandel, våldtäkt och att fångar inte får mat och vatten.

Anders Karlsson