Vänder Ryggen år jordklotet – Om Miljöpartiet vill sitta kvar i riksdagen får de ta klimatet på allvar och göra brunkolet till en kabinettsfråga. Foto: Fredrik Hjerling
► MP under fyra procent i en opinionsmätning
► Beslut om det tyska brunkolet ska tas före sommaren
► Om inte Mp ska åka ur riksdagen måste nog partiet lämna regeringen
I DN/Ipsos väljarbarometer för maj, baserad på 1 203 telefonintervjuer under perioden 16-25 maj, noterades Miljöpartiet för bottennoteringen 3,5 procent. Det är partiets svagaste opinionsstöd sedan i december 2002. Mätningen gjordes efter tumultet inom Mp, som utlöstes av mediedrevet kring bostadsminister Mehmet Kaplans uttalanden och sedermera avgång, men även efter den positiva mediebevakning partiet fick i samband med sin kongress i Örebro, 13-15 maj.
Det talande med Örebrokongressen var hur Mp försökte att sluta leden och ge en bild av att situationen inte alls var så allvarlig som omvärldsbevakningen kunde ge sken av. Huvudnumret var ett ständigt tal om hur mycket av partiets politik man lyckats att genomdriva i regeringen. Partistyrelsen hade gjort en sammanställning av hur många av partiets 221 löften i valmanifestet 2014 som gått i uppfyllelse. Dess svar var att 40 procent av löftena hade infriats och 29 procent var på väg att uppfyllas. ”70 procent av vårt valmanifest är på väg att infrias” var sedan det mantra som gång efter annan upprepades under kongressens gång – allt för att stärka den skadskjutna självbilden. Däremot blev det inte mycket av seriös analys och debatt kring Mp:s roll som koalitionspartner, eventuella kritiker blev hellre kvar i sin bänk än äntrade talarstolen.
De framgångar som partistyrelsen vill ge sken av handlar emellertid mest om att man med hjälp av statistik kan bevisa mer eller mindre vad som helst. För det första finns det ingen kvalitativ gradering av de 221 vallöftena utan allt ges samma vikt. Visst är det en framgång för partiet att exempelvis mer pengar skjuts till naturreservaten, men det var knappast någon av partiets stora profilfrågor i valet 2014. Och för det andra var inte heller flera av dessa Mp:s profilfrågor – som avvecklingen av Vattenfalls tyska kolkraftsinnehav, nejet till motorleden Förbifart Stockholm och kravet om en nedläggning av Brommas flyg – överhuvudtaget ens med i valmanifestet. I en artikel på DN-debatt (11/5) fokuserade därtill de tidigare språkrören Per Gahrton och Maria Wetterstrand på dilemmat med att Mp fått igenom så lite i regerandet med socialdemokraterna:
– Varje stabil koalitionsregering måste bygga på en rimlig balans mellan eftergifter och framgångar för parterna. Vi kan inte finna något exempel på en grön framgång som betytt en eftergift från S av samma principiella vikt som de grönas bakslag av typ asylpolitiken, Vattenfalls brunkol, Förbifart Stockholm, Bromma flygplats, närmandet till Nato, med mera.
Tiden efter kongressen har inte heller, när beslut om Värdlandsavtalet med Nato och det tyska kolet legat eller ligger i stöpsleven, varit enkel för Mp. Här finns det anledning att påminna om att partiet, som bildades 1981, i mycket är ett barn av freds- och miljörörelserna som växt sig stora under 1970-talet. När dessa rörelser led avgörande nederlag – i och med Natos beslut i december 1979 om utplacering av medeldistansmissiler i Västtyskland och kärnkraftförespråkarnas seger vid den svenska folkomröstningen i mars 1980 – försökte Mp att suga upp dessa rörelsers sinande energier och göra partipolitik av det. Visst har mycket vatten runnit under broarna sedan dess; Mp har i mycket anpassat sig till det rådande politiska etablissemanget och blivit ett parti som alla andra. Men när partiet i riksdagsomröstningen 25 maj bejakade Värdlandsavtalet var det ändock som att dess pacifistiska rötter slutligen ryckts upp fullständigt, även om talespersonen, Jakop Dalunde, försökte att ge det hela ett annat sken:
– I dagens oroliga värld behövs det fler, inte färre, regeringar som vågar formulera visioner om fred, säkerhet och internationell nedrustning. Detta är ett av många skäl till att Miljöpartiet står bakom regeringens sammantagna försvars, säkerhets- och utrikespolitik. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Nämnas kan att Mp:s riksdagsgrupp inte var enig i sitt stöd till Värdlandsavtalet: 17 av dess ledamöter röstade ja, fyra nej och fyra var frånvarande. De ledamöter som röstade nej – Jabar Amin, Annika Lillemets, Carl Schlyter och Valter Mutt – hade också samma dag en debattartikel i Dagens Nyheter mot avtalet. Dessutom hade partiets utrikespolitiska talesperson Valter Mutt, tillsammans med socialdemokraten Tomas Magnusson, samma dag en artikel mot avtalet infört i Göteborgs-Posten.
Den värsta prövostenen, beslutet om vad som ska hända med Vattenfalls tyska brunkol, återstår dock för partiet. Det har aviserats att beslut ska komma före juni månads utgång. Mp:s hållning har till dels varit att man står fast vid sin tidigare ståndpunkt:
– Miljöpartiets åsikt kan ingen tvivla på. Vi vill att kolet stannar i marken och vi jobbar på alla fronter för att det ska hända, Lisen Nordin, Mp:s klimatpolitiska talesperson (riksdagsdebatten 24/5).
Men samtidigt har man i flera uttalanden från partiets representanter tvått sina händer och velat ge sken av att regeringen är bakbunden, utifrån uppfattningen att det är riksdagen som har att fatta beslut i frågan. Det är dock något som tillbakavisats av akademisk expertis:
– Om regeringen skulle ändra ägardirektivet och till exempel säga att Vattenfall inte får sälja brunkolstillgångarna vore det formellt giltigt utan att man går till riksdagen, påpekar Joakim Nergelius, professor i konstitutionell rätt vid Örebro universitet (Dagens Nyheter 21/5)
Alla Allianspartierna har också avvisat att regeringen skulle vara tvungen att gå till riksdagen, som här Centerns näringspolitiska talesperson Helena Lindahl:
– Det finns inget hinder att inte sälja, det är upp till bolagets styrelse och regeringspartierna att besluta om. Det här är bara en förevändning från Miljöpartiet (riksdagsdebatten 24/5).
Med staten som majoritetsägare är Vattenfalls styrelse, i beslut av den här digniteten, underordnad regeringens vilja – så avgörandet verkar helt och hållet att ligga på regeringens bord.
Sverige som nation släpper årligen ut ungefär 50 miljoner ton koldioxid, medan utsläppen från Vattenfalls tyska koltillgångar uppgår till nästan 90 miljoner ton. Frågan om framtiden för dessa tillgångar är det överlägset viktigaste miljöpolitiska beslut som regeringen har att fatta under denna mandatperiod. Det finns heller inget som tyder på att socialdemokraterna kommer att ändra sin hållning om att kolet ska säljas. Om Mp stannar kvar i regeringen tvingas man därmed att vika sig i sin stora hjärtefråga. Det troliga scenariot är då att partiets kräftgång i opinionsmätningarna kommer att fortsätta och kanske till och med accelerera. Om inte partiet vill riskera att helt åka ur riksdagen vid valet 2018 måste det göra det tyska brunkolet till en kabinettsfråga, och lämna regeringen om det inte får sin vilja igenom.
Anders Karlsson
