Visby hamn. Foto: Daniel Langhammer cc-by-nc
Det byggs en kryssningskaj i Visby hamn. Ett jätteprojekt som slukar mycket pengar. Skattepengar. Gotland ska nämligen bli ”en av Östersjöns ledande kryssningsdestinationer”. Regionen ska investera ”omkring 250 miljoner kronor” i kajen och sedan ska dansksvenska Copenhagen Malmö Port AB, CMP, hyra den i tjugo år. Beslutet antogs av ett enigt regionfullmäktige 2014 och regionstyrelsens dåvarande ordförande, Åke Svensson, såg en ljusnande framtid för näringslivet och sade ”full fart framåt!” när han blev intervjuad om projektet. Åke Svensson har senare tvingats avgå på grund av inblandning i en korruptionshärva.
För CMP är kajen en betydande affär eftersom de kan erbjuda sina kunder ”en mer attraktiv kryssningsrutt”. Vd:n för företaget, Johan Röstin, tycker att det är roligt att de även bidrar till att fler turister besöker Gotland.
Kryssningskajen ska även göra Gotland mer attraktivt. Mellan 2000 och 2012 ökade antalet kryssningspassagerare i Östersjön från 1,1 miljoner till 4,2 miljoner. Men eftersom fartygen hittills har fått ankra på redden utanför Visby, har flertalet valt att passera ön. Med kajen förväntas omkring 150 fartyg stanna till i hamnen varje år. Det beräknas ge besöksnäringen intäkter på omkring 90 till 130 miljoner kronor per år. För en ö som alltmer har blivit en enda stor upplevelseattraktion är det dessa intäkter som räknas. Muddringen pågår. Projektet är i full gång.
Lite längre ned längs kusten, från Visby hamn räknat, ligger ett litet fiskeläge. Några fiskebodar som hukar mot bergväggen vid Högklint. När det stormar slickar havet pålarna som bär upp bodarna. En dag i slutet av april ligger det en hög med döda sillar på stenarna nere i vattenbrynet när vi går förbi.
När vi kommer tillbaka några timmar senare står en äldre fiskare och rensar nät utanför en av bodarna. Han berättar att EU-bestämmelserna gör att han bara får fiska till husbehov och att han får så mycket sill att han måste slänga en del till måsarna. Han får ofantligt mycket flatfisk också. Flundror. Det brukade inte vara så.
Men det beror inte på att fiskbeståndet hämtat sig efter trålarnas utfiskning på 90-talet. Det beror på att de fiskar som finns söker sig inåt land eftersom bottnarna längre ut är döda. Fiskaren undrar när vi människor ska lära oss att det får konsekvenser hur vi behandlar havet. Giftutsläppen och alltihop. Han tror att det redan är försent. Ett nät fullt av flundror gör honom inte glad, snarare sorgsen.
Östersjön är ett av världens mest trafikerade och förorenade innanhav. Redan den vanliga färjetrafiken till och från Gotland är en belastning på den världsunika havsmiljön. En ökad sjöfart innebar en ökad belastning. Kryssningsfartygen bär ansvaret för oräkneliga olje- och kemikalieutsläpp, liksom utsläpp av svavel- och kväveoxid. Giftiga bottenfärger och buller är andra faktorer som påverkar miljön negativt. Havsmiljöinstitutets rapport ”Sjöfarten kring Sverige och dess påverkan på havsmiljön” från 2014, visar att sjöfarten bidrar till klimatförändringar, försurning och övergödning av både land och vatten. Övergödningen leder i sin tur bland annat till algblomning.
Ett av de stora problemen med kryssningsfartygen är att majoriteten av dem släpper sitt avloppsvatten rakt ut i Östersjön. Enligt Världsnaturfonden, WWF, kan väldigt få kryssningsoperatörer som trafikerar Östersjön garantera att de tar hand om sitt avloppsvatten på ett miljömässigt hållbart sätt. WWF:s rapport ”Skit inte i Östersjön”, som kom förra året, visar att kryssningsfartygen släpper ut uppskattningsvis 850 miljoner liter toaavfall i havet. På grund av detta beslutade FN:s sjöfartsorganisation, IMO, förra året att det skulle bli ett stopp för utsläpp av avloppsvatten från passagerarfartyg i Östersjön. Beslutet skulle träda i kraft i år. Men kryssningsindustrin har mycket pengar och en stark lobbyapparat.
EU:s miljöpolitik när det gäller länderna runt Östersjön är att utsläppen ska minska. Med en ännu mer omfattande och miljömässigt icke-reglerad kryssningstrafik finns detta mål inte på kartan. De intäkter som en ökad kryssningstrafik till Gotland enligt prognoserna skulle innebära, överglänser alla andra frågor.
Ekonomisk vinst går före miljön, som vanligt.
250 miljoner skattekronor till en kryssningskaj. Samtidigt behöver simhallar och skolor rustas upp. Cykelvägen som skulle gå från Visby till Klintehamn tar slut i Västergarn, sju kilometer från målet, eftersom det inte fanns pengar. Det finns ingen fungerande kollektivtrafik för de gotlänningar som har varit på fastlandet och kommer hem med sista vardagsfärjan. De måste ha tillgång till en bil eller ta taxi i ”ekokommunen Gotland”. Försurningen gör så att Ringmuren luckras upp, att medeltida skulpturer fräts sönder och reliefer på kyrkorna regnar bort. Försurningen bryter ned den kalksten som det mesta på Gotland är gjort av. Samtidigt är Cementas fabrik på norra Gotland en av Sveriges mest luftförorenande verksamheter. Bara under 2014 släppte fabriken ut 1,6 miljoner ton koldioxid. Dessutom bidrar kalkbrytningen till den vattenbrist som drabbar Gotland allt hårdare för varje år som går. Det livsavgörande grundvattnet sipprar ut i de stora kalkbrotten och miljontals kubikmeter pumpas därifrån årligen ut i havet. Samtidigt råder det nu bevattningsförbud redan från tidig vår.
Regionen skulle helt enkelt behöva satsa på helt andra saker är en kaj för de flytande miljökatastrofer som kryssningsbåtarna är.
Det finns de som har vågat gå emot opinionen och uttrycka kritik mot kryssningskajen. Bland annat arkitekterna Jenny Lundahl och Karin Stephansson som menar att kryssningsresenärerna kan komma att tränga bort andra turister. De anser att fartygens avloppsutsläpp och avgaser som blåser in över land inte hör hemma i en kommun som kallar sig eko.
Sedan finns det andra som tycker att kajen ska göras till ett resmål i sig. Etnologen Owe Ronström har i ett medborgarförslag rekommenderat Region Gotland att ta efter den kroatiska staden Zadar och göra kajen till världens största vattenorgel.
Vattenorgel eller ej. En kryssningskaj är ingen magisk lösning för en ö som av reklamarna döpts till ”det magiska Gotland”. Visst, kajen kommer förmodligen att leda till att fler kryssningsturister köper saker i Visby. Men var finns det långsiktigt hållbara i det när Östersjön dör?
Om det är turism Gotland ska satsa på också i fortsättningen så borde det vara miljömässigt hållbar turism i största möjliga mån. Just nu är det mest bara turism som sliter på ön och på Östersjön. Samtidigt som de fast boende är de som betalar den skatt som behövs för att klara av de miljöutmaningar som vi står inför.
Den 22 april i år kom så beslutet från IMO. Det ska bli ett förbud mot utsläpp av toalettavfall från passagerarfartyg i Östersjön. Men de nya reglerna innebär inte det drastiska totalstopp som krävs. Istället har nya fartyg fått på sig till 2019 innan förbudet börjar gälla dem. För redan befintliga fartyg dröjer det ända till 2021. Som om vi har all tid i världen fast vi står på randen till avgrunden när det gäller miljön och klimatet.
I meddelandet från regeringskansliet står det att de nya reglerna ligger väl i linje med regeringens vision i den ”maritima strategin”. En vision som ”innehåller målet om konkurrenskraftiga, innovativa och hållbara maritima näringar som kan bidra till ökad sysselsättning, minskad miljöbelastning och en attraktiv livsmiljö”. Konkurrenskraft kommer först, miljöbelastning och livsmiljö sist. Återigen: som att vi har tid på oss att komma tillrätta med problemen, bara vi går med vinst och konkurrerar ordentligt.
Alla som någon gång har kommit ned till en Östersjöstrand en het sommarmorgon och upptäckt att vattnet har förvandlats till en brungrårosa sörja vet hur det känns i maggropen när framtidens skräckscenario verkar ha blivit verklighet. Algblomningen är bara ett av alla tecken på hur akut situationen är. Östersjön har inte tid att vänta till 2021.
Emma Lundström