Språket är avgörande. Hur det används. Varför det används. Vem som använder det. Tillgången till det. Möjligheterna i det. Språket som samhällsförändrade kraft och språket som samhällsförgörande kraft. Det var det absolut starkaste budskapet på årets Littfest där internationella dissidenter och skildringar av krig och migration stod i centrum.
Några dagar innan årets Littfest står jag mitt på Umeälven. Det är sol och jag är ensam ute på den snötäckta isen. Fåglarna har fått våraningar och det kvittrar i skogen på Ön. På stadssidan sitter en ung man alldeles där isen börjar. Han visslar. Ljudet når mig där jag står. Jag blundar och tar in stillheten omkring mig.
Men som ett brus över känslan ligger hela tiden tankarna. De befolkas av bilder. Krigets Syrien. Människor på flykt instängda i Grekland, Europas flyktingfängelse. Mördade oppositionella i Egypten. Mördade oppositionella i Honduras. Mördade oppositionella i Turkiet. Rumänska romer som har det så jävligt i sitt hemland att det är snäppet bättre att tigga i Sverige. Förtryck, förföljelse, rasism, diskriminering. Bilderna trängs i huvudet.
Isen sjunger till och jag går vidare.
På Littfest sätter många av de inbjudna författarna ord på bilderna i mitt huvud. Den norrländska litteraturfestivalen firar tioårsjubileum med att sätta fingret rakt på smärtpunkten i vår tid: språket. Dess begränsningar och möjligheter. Förtrycket som kan bo i orden, och befrielsen.
Under ett samtal om flykt, fristäder och författande talar svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo om vad som händer med språket i en totalitär stat och om vikten av att erbjuda fristäder för författare. Men vem får möjligheten att bli fristadsförfattare och vad händer med språket för den som tvingas i exil?
Eftersom två av de tre inbjudna författarna inte har någon fristad blir det smärtsamt tydligt hur stor skillnad det är mellan att vara fristadsförfattare och att vara en författare som söker asyl. Samira Motazedi från Iran skriver för att få stanna i Sverige, för att Migrationsverket till slut ska erkänna hennes asylskäl. Den ryske aktivisten och författaren Pjotr ”DJ Stalingrad” Silajev har fått politisk asyl i Finland men kan inte längre skriva romaner därför att han inte har tillgång till det levande språket i dagens Ryssland. Ingen av dem upplever att de har en fristad. Det har däremot författaren Ahmed Mohamed från Somalia. I Skellefteå. Under två år kan han använda språket som han själv vill, utan rädslans ramverk. Men vad händer när han återvänder hem?
Språket. De kan använda det som ett vapen mot regimerna i sina hemländer, men det kan också användas mot dem. Migrationsverkets språk sätter in dem i mallar, definierar dem och sätter olika värde på dem.
Språket är också avgörande för att den som inte har upplevt krig ska kunna få ett uns av förståelse för hur det är att leva i krigets verklighet. Den syriska författaren Samar Yazbek är aktuell med boken Resa in i tomheten. Hon deltog i protesterna våren 2011 och har i hemlighet återvänt till Syrien flera gånger från sin exil i Frankrike. Återvänt för att kunna berätta. För att vara offrens röst.
På Littfest vill hon tala sitt eget språk i stället för engelska, för att det är så känslomässigt svåra saker hon ska tala om och för att hon verkligen ska kunna förmedla det hon vill ha sagt. Det är bara det att det inte riktigt fungerar. Det verkar som att tolken gör om Samar Yazbeks språk, förenklar och hoppar över. Kvinnan som sitter bredvid mig suckar och skakar på huvudet. Hon berättar efteråt att hon kommer från Irak och att tolken missat att förmedla djupet i Samar Yazbeks språk. Hon säger också att hon har försökt läsa boken men inte klarade av det. Att det var för svårt. Gjorde för ont. Hon har liknande erfarenheter av krig och har även varit på flera av de platser i Syrien som beskrivs i boken. För henne stämmer det som Samar Yazbek sade under samtalet: att litteratur om krig inte underlättar utan fördjupar smärtan.
Vi pratar lite till. Hon berättar att hon kom till Sverige i början av 1990-talet och att hon har återvänt till Irak för att försöka hitta sina platser, platserna i hennes minne. Men de finns inte längre. De är utplånade:
– Irak och Syrien är lika. Allting är borta. Det finns ingenting att komma tillbaka till.
Vi är överens om värdet av en riktigt bra tolk, som mannen som översatte åt den ryske regimkritiske journalisten och författaren Arkadij Babtjenko i ett annat samtal under Littfest.
Arkadij Babtjenko skriver också om krig. Om sina egna erfarenheter och andras. Tjetjenien. Georgien. Ukraina. Han är en av de omutbara journalisterna på Novaja Gazeta. Hans språk är exakt och mustigt på samma gång. Tolken förstod detta språk och förmedlade det med fingertoppskänsla. Fick oss att glömma bort att samtalet tolkades.
Ola Larsmo talade om hur språket förändras i totalitära regimer. Men det krävs inte en totalitär regim för att språket ska förändras på ett skrämmande sätt. Religionshistorikern Mattias Gardell har myntat begreppet ”sverigedemokratiska”. Under Littfest samtalar han med författaren och journalisten Gellert Tamas under ledning av historikern Lena Berggren som har forskat om fascism och nationalsocialism.
Gellert Tamas Lasermannen, om John Ausonius, har kommit ut i nyutgåva och Mattias Gardell är aktuell med Raskrigaren om Peter Mangs. De pratar om hur snabbt hela det offentliga samtalet kan förändras. Det har gjort det förut, det gör det igen. Just nu. Mattias Gardell menar att Peter Mangs retorik går igen i 
dagens debatt och ekar i den politiska huvudfåran i en mycket oroande utsträckning. Både Ausonius och Mangs upplevde att de hade stort folkligt stöd för sina handlingar. De speglade sig i sin tid. Något som visar vad tonen i det offentliga samtalet kan få för konsekvenser.
Återigen: språket. Vilka ord som används. Terrorist eller ensam galning. Rasism eller främlingsfientlighet och invandringskritik. Problemskola eller en helt vanlig skola.
Som Mattias Gardell påpekar: Peter Mangs mördade människor som befann sig i sin hemstad. De var inte främlingar. De var svenskar. Malmöiter. Hemmahörande. Här.
Främlingsfientlighet är ett ord som luras. Vi rör oss stadigt mot ett språk som luras på samma sätt. På radion talar reportrarna nu om att flyktingarna i Grekland stoppas från att resa vidare ”in i EU”. Grekland räknas alltså inte som ett EU-land. Det har blivit det där fattiga landet i utmarkerna, som fick ta skulden för den ekonomiska krisen och nu har blivit en ”förvaringsplats för själar” som Alexis Tsipras har uttryckt det.
Språkets betydelse återfinns också i samtalet med musikern och författaren Hans Caldaras och författaren Majgull Axelsson. Hans Caldaras självbiografi I betraktarens ögon har kommit ut på nytt, och liksom Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam från 2014 är den skrämmande aktuell. Romerna är fortfarande Europas mest utsatta folk. Rasismen och diskrimineringen mot dem har aldrig upphört. Historien upprepar sig. För Hans Caldaras gör det ont att se. Framförallt den utbredda likgiltigheten inför romernas situation.
Romer fick inte resa in i Sverige mellan 1914 och 1954. Alltså först efter andra världskriget. Jag heter inte Miriam handlar om en romsk flicka som byter identitet i koncentrationslägret och ”blir” judisk för att få komma hit med de vita bussarna. Berättelsen är fiktiv men Miriam finns i verkligheten, människor som hon. Som i hela sina liv gömt undan sin identitet, förträngt och förkastat sitt språk, allt för att få möjligheten att leva.
Samtalet handlar till stor del om hur majoritetssamhället både nu och historiskt har talat om romerna, definierat och stängt in dem med språket. Avhumaniserat dem. Kallat dem färgklickar eller tattarjävlar beroende på inställning. Romerna har varit i händerna på författare, forskare och journalister som förklarat ”hur de är”. Ofta i djupt rasistiska ordalag. Så sent som för några år sedan hittade Hans Caldaras ett uppslagsverk från 1956 som fortfarande var i bruk på ett av landets bibliotek. I boken fanns en bild på hans familj och det stod bland annat att ”zigenare leva endast i flock”.
Samtalet om romernas situation i Sverige, då och nu, fortsätter när författarna Lawen Mohtadi och Karolina Ramqvist talar om nyutgåvan av den romska medborgarrättskämpen Katarina Taikons bok Zigenerska från 1963. Katarina Taikon trodde på språket som förändrande kraft och hon visade också att kraften finns där, för den som lyckas använda orden rätt och säga precis det som behöver sägas: romerna hade inte ”vandringen i blodet” och skulle inte heller vara en ”färgklick i det grå folkhemmet”. De skulle ha bostad, utbildning och precis samma mänskliga rättigheter som alla andra medborgare.
Mitt i samtalet säger Karolina Ramqvist något som får mig att tappa hakan. Hon säger att Sverige inte har sett rasismen som idé för att vi inte har haft en koloniseringshistoria. Plötsligt damp Stockholmsperspektivet ned i rummet och Sveriges kolonisering av Sápmi glömdes bort helt och hållet.
Återigen språket. Att Sverige har en historia som kolonialmakt står förmodligen fortfarande inte i skolböckerna. För den som inte har sett eller levt konsekvenserna av denna kolonisering, som inte är en del av ett sammanhang där den diskuteras, kan det kanske därför vara svårt att komma ihåg. Karolina Ramqvist menade självfallet inte att förneka det koloniala arvet, hon var bara inte medveten om det. Men med några få formuleringar suddade hon ut det. Och visade på språkets kraft.
Språket underlättar, undertrycker och förtrycker. Det skriver fram eller skriver bort, fylls av minnen eller glömska. Fylls med hat, likgiltighet eller kärlek. Lägger locket på eller står på barrikaderna. Det talar om för oss vart samhället är på väg och var det har varit. Det kan bära en diktatur och det kan fälla den. Det är en förändrande kraft och som sådan både så fantastiskt underbar och så fruktansvärt farlig. Det kan få oss att se på andra människor på olika sätt. Få oss att behandla människor på olika sätt. Det kan försätta berg och måla vit färg över slagorden. Vi behöver vara på vår vakt inför språket och behandla det varsamt. Slå ned på fientliga formuleringar som smyger sig in och försöker framstå som normala. Blåsa luft under vingarna på orden som befriar.
Språket kan vara som en solig stund på isen en dag i mars. Och det kan vara som döda kroppar flytande i Medelhavet. Det kan vara en bro. Och en mur.
Text och foto:
Emma Lundström