Bröd, frihet, värdighet och social rättvisa. De orden sitter för alltid inetsade i själen som den egyptiska revolutionens absoluta krav. För fem år sedan var Kairo som en kokande kittel av mod, hopp och tillit till folkets kraft. Den auktoritäre diktatorn Hosni Mubarak hade störtats och demonstranterna upplevde sig ha vunnit över säkerhetsstyrkorna och deras massiva motangrepp. Den 25:e januari blev revolutionens datum och när jag besökte Kairo i mars 2011 stod det ”Egypten” och ”25” i överallt. Symboler för en ny tid. Aldrig mer skulle det egyptiska folket låta sig kuvas av militär och envåldshärskare. Efter år av nedtystade arbetaruppror, strejker och studentprotester hade folket till slut fått nog. Den avgörande gnistan kom visserligen från Tunisien, men den hade lika gärna kunnat komma inifrån Egypten, situationen var tillräckligt eländig.
Men hoppets tid blev kort. Istället för det nya Egypten som så många människor drömde om – där demokrati och social och ekonomisk jämlikhet skulle vara ledorden – har vi nu ett land där situationen för folket, enligt många politiska tänkare och tyckare, är värre än under Mubarak. Hur gick det till?
Under en tid leddes landet av Muhammad Mursi och Muslimska Brödraskapet. Deras styre var långt från revolutionens ideal men det var, trots allt, en regering vald av folket. Kritik växte mot Mursi och gav till slut militären möjlighet att använda folkets missnöje som anledning till att störta presidenten. Efter den brutala militärkuppen i juli 2013 har det varit flera massavrättningar av oppositionella. I landets fängelse sitter över 40 000 politiska fångar och bara under 2015 försvann fler än 1 250 människor. Istället för demokrati fick det egyptiska folket en militärdiktatur ledd av en militär enhet som kallar sig The Supreme Council of the Armed Forces, SCAF. Militärens stat i staten har inte minskat utan snarare bara växt sedan 2011 och så länge det är officerarna som styr landet och har total makt över civilsamhället, så kommer ingen ny tid till Egypten.
I höstas fick Egypten sitt första riktiga parlament på tre år efter ett minst sagt tvivelaktigt val. I detta parlament sitter militärens marionetter, bland annat den tidigare domaren Mortada Mansour. Hans kommentar på de väntade protesterna på revolutionens årsdag den 25:e januari i år var att demonstranterna kommer att gripas inom 24 timmar. För att komma åt demonstranterna skulle mödrar, systrar och fruar användas, menade han. Helt i linje med vad ledningen hittills har visat prov på när det gäller förföljelse och förtryck mot oliktänkande. Bland annat har det blivit i princip omöjligt att demonstrera och en viktig faktor i revolutionen, Sjätte april-rörelsen, har förbjudits. Mortada Mansour är bisarrt nog huvudansvarig för den så kallade Människorättskommittén.
Landets ledare, militären Abdel Fattah al-Sisi, försökte låta lite mer demokratisk när han i ett falskklingande tv-tal veckan före revolutionens årsdag hävdade att regeringen fortsätter att arbeta för de mål som folket satte upp 2011. Som om de pågående grova kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och den allt sämre ekonomin i Egypten inte existerade. Sisi har nyligen lovordat polisens arbete och påpekat att alla ”hot mot landets stabilitet” kommer att slås ned, och det hårt. Detta i ett land där tortyr, slumpmässiga gripanden och försvinnanden är vardag för politiskt aktiva oppositionella. Att få ett slut på polisbrutaliteten var ett av folkets krav 2011. Ett krav som Sisi verkar ha slagit dövörat till, liksom alla de andra kraven som han hävdar att regimen arbetar för att infria.
Trots hoten från regimen demonstrerade människor så gott det gick runt om i Egypten den 25:e januari. Dagarna före greps flera aktivister och under protesterna använde säkerhetsstyrkorna skarpa skott och tårgas. Regimen vill helt enkelt inte ha demonstrationer som påminner om de som ägde rum under 2011. Den är rädd för vad som kan sättas i rullning.
Om de folkliga protesterna mot Mursi som föregick militärkuppen 2013 hade fått fortsätta hade vi kanske haft ett helt annat läge i Egypten just nu. I de protesterna fanns möjligheten till nyval och en fortsättning på demokratiseringsprocessen. I dagens militärdiktatur är det svårt att hitta ett sådant frö. Det Sisi kallar för 30:e junirevolutionen och som han menar satte Egypten på rätt kurs igen är ingenting annat än en militärdiktatur där de som stryker ledarna medhårs får förmåner och de andra tystas. Precis som under Mubarak.
Men av rädsla för att situationen i landet ska bli ännu sämre är det många människor som trots allt stödjer Sisi. Som journalisten och aktivisten Mostafa Mohie sade när jag intervjuade honom inför revolutionens årsdag förra året så finns det vissa handfasta orsaker till varför människor sätter sin tillit till den nuvarande regimen: ”Folk är trötta, den ekonomiska situationen är dålig, de söker efter stabilitet. Därför accepterar de regimens beteende, i hopp om att den kommer att upprätta någon sorts stabilitet och få saker och ting att gå i en bättre riktning.” Det är bara det att riktningen hittills bara har varit till det sämre.
Yttrandefrihet och demonstrationsfrihet finns alltså inte i dagens Egypten. Inte heller bröd, frihet, värdighet och social rättvisa. Men landet har över 90 miljoner invånare och 70 procent av dem är under 35 år. Många av dessa deltog i upproren 2011. Revolutionen kanske har pressats tillbaka för tillfället, men en dag sticker den upp sitt huvud igen, likt en mullvad, blinkar lite med ögonen och sträcker på sig. Då kommer Egypten att skaka av alla fötter som trampar i riktning mot torgen. Sedan kommer det egyptiska folket att kasta av sig det kvävande täcket av korruption och förtryck en gång för alla. Åtminstone är det en dröm värd att hålla liv i. För alla de hoppfulla människornas skull. De jag mötte i Kairo och som sitter kvar i mitt hjärta.
You won’t fool the children of the revolution.
Text och foto:
Emma Lundström