Ledaren # 51-52 2015
Även det bästa scenariot vore katastrof
Begrav tron på pragmatiska lösningar
Fram för en populistisk klimatrörelse
Lobbyisterna har släppts in i värmen, gatuprotesterna stävjades med undantagstillstånd och statlig repression. Å ena sidan har det plötsligt kommit ett 1,5-gradersmål på den klimatpolitiska agendan, å andra sidan har Kyotoprotokollets svåruppföljda men åtminstone formellt tvingande åtaganden ersatts av total frivillighet. Så vad kan vi egentligen säga om det tjugoförsta klimattoppmötet?
Det brukar ofta från politiska kommentatorers håll komma resonemang om vikten av att vara realistisk och konkret, om behovet av kompromisser. I Dagens arena (26/11) kunde den som ville lära sig lite bakgrundsuppgifter inför mötet läsa att den nya frivilliga modellen kom på plats eftersom det för många länder visat sig ”svårt att nå sina Kyotoåtaganden”. I klarspråk tänker man alltså att länder som vägrat följa upp bindande åtaganden kommer att göra bättre ifrån sig när de görs frivilliga.
Situationen är denna: läget är akut, ändå ser vi frivilliga åtaganden som kommer att utvärderas först om fem år. Nationella ledare som är så handfasta, beslutsamma och lagda åt det drastiska när gränskontroller och upprustning är på dagordningen, behandlar den pågående klimatkatastrofen så styvmoderligt att det är tveksamt om de ens på ett personligt plan i grunden tar den på allvar. Skulle världens länder välja att följa de löften som givits, vilket åtminstone för USA:s och EU:s del verkar osannolikt, så skulle utsläppen fortsätta öka fram till 2030 och medeltemperaturen vid 2100 skulle höjas med upp till 3,7 grader – med andra ord är det ideala scenariot fullständig katastrof.
Vad är det då som gör att så många bedömare skriver positivt om toppmötet, benämner det som en början på någonting nytt trots att det egentligen är en återgång till tidigt nittiotal? Det tycks vara svårt att erkänna att metoderna för påtryckningar misslyckats, att de folkvalda verkligen inte kommer att göra det som krävs, att det som kommer ut ur kompromisserna, pragmatismen och hänsynen till diverse kortsiktiga intressen inte är en rimligare verklighet utan en orimligare.
Vad som krävs är inte bättre på fötterna, ett mer anpassat språk eller mer lågmälda krav, utan att vi förskjuter hela den politiska verkligheten. Det låter svårgenomfört, men det är precis det högern har lyckats med i flyktingpolitiken och som gjort att små svaga högerextrema grupper som Sverigedemokraterna kunnat utvecklas till agendasättande partier med åtminstone ena foten i finrummet. Vi ser förstås till skillnad från den nationalistiska högern, behovet att bryta med den ekonomiska ordningen, vilket gör oss till ett större hot mot de privata intressena, men samtidigt förhåller vi oss till en kris som finns i verkligheten. Det är knappast omöjligt att bygga en stark omställningsrörelse, en där ledningen inte ständigt tar avstånd från de stökigare delarna, där olika åsikter och uppfattningar tolererar varandras närvaro istället för att fastna i infekterade interna käbbel. Där saklig forskningsdiskurs och klimatpolitisk populism växelverkar. Då måste vi emellertid vara överens om en sak först. Vi skall prata om produktion, inte individuell konsumtion. Vi skall prata om gemensamma lösningar och krav, inte individuell skuld. Är vi överens om bara de grundpremisserna så är det i rörelsen hoppet finns, inte i frivilliga uppgörelser mellan köpta ledare.