BREV: Det svenska kapitalet, tillsammans med dess politiska företrädare, har hittills haft framgång i sina strävanden att utnyttja flyktingkrisen för sina egna intressen. Genom upprättandet av ett politiskt undantagstillstånd har de lyckats driva igenom förändringar till den egna klassens fördel som annars inte hade varit möjliga. Dessa åtgärder försvagar inte bara arbetarklassens position utan undergräver också dess enighet, genom att ställa olika skikt mot varandra. Som gensvar gäller det för oss att bygga praktisk solidaritet utifrån arbetarklassens reella intressen. I det arbetet har vi mycket att lära av de grekiska erfarenheterna.
Det organiserade kapitalet och dess politiska företrädare har med framgång utnyttjat den nuvarande flyktingsituationen för att förverkliga sina klassintressen och stärka sin maktposition i samhället. Svenskt Näringsliv var tidigt ute och talade om att det krävdes 200 000 ”enkla jobb” för att hantera den ökade flyktingmängd som väntade Sverige. Därmed avsåg man, som vanligt, inget annat än arbeten med låga ingångslöner och svag anställningstrygghet. I Migrationsöverenskommelsen gick sedan regeringen och Alliansen denna linje tillmötes när man beslöt införa tillfälliga uppehållstillstånd, utvidga RUT och slopa kollektivavtalskrav för nyanlända vid YA-anställningar – allt med förevändningen att kunna hantera det ökade flyktingmottagandet. Svensk arbetsrätt och lönestandard sätts därigenom på undantag.
I medias konstruktion av ”flyktingkrisen” fördunklas ofta det faktum att det rör sig om en politiskt skapad kris. Det gäller såväl för problemets ena ände – krigen och misären i Syrien, Irak och Afghanistan, vars yttersta skyldige är det globala kapitalet och dess politiskt allierade – som för dess andra ände. Att den svenska välfärden i dag står illa förberedd för ett omfattande flyktingmottagande är inget annat än en logisk konsekvens av den under flera år pågående nedrustningen av vår offentliga sektor. I en redan existerande situation av permanent bostadsbrist, massarbetslöshet och underbemannade myndigheter och välfärdssektorer är det svenska samhället idag illa rustat för att ta hand om ens sina egna medborgare.
Den nuvarande situationen kräver omfördelning av ekonomiska resurser och politiska satsningar för att skapa arbeten och bostadsbyggande. Istället förbereder Finansdepartement nedskärningar i statsutgifterna inför nästa år, för att till varje pris hålla budgetramarna.
Vi får höra att vi är tvungna till sådana uppoffringar, på grund av den prekära situationen. Mer sällan ställs dock frågan för vem vi gör dessa uppoffringar. Och varför det nödvändigtvis är vi, de arbetande och de utsatta, som ska betala priset.
Så konstrueras, i den politiskt-mediala dramaturgin, ett krisscenario om det ökande flyktingmottagandet, utifrån den borgerliga ideologins inre dualitet ekonomism/humanism. Ekonomismens och den etiska idealismens principer fyller här en ömsesidigt komplementär funktion, även i de fall då de till synes står i opposition till varandra. Moralen tvingar oss att öppna dörren för nödställda människor, men samtidigt måste vi vara beredda att betala priset – på lång sikt kommer vår välvilja nog betala av sig. Så fort kostnaderna anses överstiga de förväntade inkomsterna är vi dock tvungna att regla igen dörren – liksom regeringen nyss gjorde när den beslöt införa tillfälliga gränskontroller.
Inom arbetarrörelsen bör vi inte låta oss vilseledas av förklädda borgerliga intressen, varken i ekonomistisk eller humanistisk skepnad. Istället gäller det för oss att återerövra vår humanitet och medmänsklighet, vilket i praktiken endast kan ske genom arbetarklassens självständiga kamp och de intressegemenskaper som uppstår därur.
Därför är det inspirerande att höra om den grekiska solidaritetsplattformen Solidarity For All och deras erfarenheter av organisering under krisen:
“The experience of organising support structures for immigrants entering Greece through the offer of legal aid, basic health provision, Greek language classes etc., was to a great extend the prelude for the spread of the experience and know-how that produced solidarity work to be used to the ailing Greek people. Several of the structures made for the service of immigrants and refugees serve now a large number of Greek inabitants. (…) The free character and the principle of equity in the offer of solidarity, ventures the creation of a common space of meeting, of socialisation and of struggle of all those hit by the crisis, against the manipulating policies for the fragmentation of the poor that promotes social barbarism.”
Det finns mycket som vi i Sverige kan lära av deras exempel. Den våg av sympati och solidaritet som plötsligt uppstod efter att bilden av Alan Kurdi kavlats ut i media, har förvisso redan blivit progressivt inlemmad i kapitalets och det borgerliga samhällets logik. Men i samband med den ökade flyktingankomsten uppstod också spontana former av praktisk solidaritet. Vid tågstationer runtom i landet samlades t.ex. människor för att möta nyanlända flyktingar och hjälpa dem med mat, boende och kläder. I denna spontana vilja att tillfredsställa mänskliga behov, bortom kapitalets eller statens direkta förmedling, finns en socialiserande tendens som är värd att ta vara på. Det gäller för oss att utnyttja och politisera sådana tendenser, för att organisera solidaritetspraktiker utanför (eller inom, men emot) kapitalet. För, som det grekiska exemplet visar med all tydlighet, kan vi inte förlita oss till varken kapitalet eller staten för vår överlevnad. Vår befrielse kan aldrig vara något annat än vårt eget verk.
Jonatan Fahlén
Föreningen Greklandsolidaritet
