Rojava bortom revolutionsromantiken

En kurdisk soldat ser ut över ett territorium som har återerövrat från is

En kurdisk soldat ser ut över ett territorium som har återerövrat från is

 

Den kurdiska regionen Rojava i norra Syrien försöker förverkliga Öcalans idéer om demokratisk konfederalism, en sorts blandekonomi med kooperativ sida vid sida med kapitalet. Men kan självorganiseringen gå bortom etnicitet och undvika att hamnai imperialismens fälla?

I det kurddominerade norra Syrien, Rojava, har det Demokratiska unionspartiet PYD upprättat tre självorganiserade kantoner där gräsrotsdemokratin grönskar. Dess väpnade självförsvarsstyrkor YPG/YPJ med modiga kvinnor och män i spetsen har fört ett heroiskt motstånd mot jihadisterna i IS som vill ödelägga allt vad progressiva ideal heter. Utvecklingen i Rojava har elektrifierat vänsterrörelser över hela världen och fått en sällan skådad praktisk solidaritet med Mellanösterns folk att flamma upp.
Samtidigt har det i hög grad saknats en analys av ur vilka förhållanden självorganiseringen i Rojava växt fram och den ideologi PYD inspirerats av. PYD är en avläggare till Kurdistans arbetarparti PKK i Turkiet där partiets ledare Abdullah Öcalan sitter fängslad sedan 1999. Fängslandet blev startskottet på förvandlingen av PKK från en kurdisk nationalistisk rörelse med stalinistiska förtecken till någonting helt annat.
Inspirerad av den amerikanske ekoanarkisten Murray Bookchin började Öcalan skissa på en ny socio-politisk organisationsmodell bortom nationalstaten som han kallar demokratisk konfederalism. Och det är denna modell PYD försöker förverkliga i Rojava.
Det är svårt att ringa in vad demokratisk konfederalism egentligen innebär. Men det är ett försök att gå bortom nationalstaten till förmån för självorganisering och beslutsfattande på gräsrotsnivå. Arbetaren publicerade för tio år sedan en översatt text av Öcalan om denna nya styrelseform: ”Här är det lokalsamhällena som samtalar, diskuterar och fattar beslut. Från basen upp till toppen formar valda delegater en lös samordningsstruktur. De kommer att vara folkets valda representanter för ett år i taget.”
Genomgående i Öcalans texter idealiseras den kurdiska kulturtraditionen. Demokratisk konfederalism ses som en organiskt framväxande struktur som vilar på den kurdiska civilisationens rötter.
”Dess kraft kommer från det kurdiska folkets djupa rötter och Mesopotamiens rika kulturtradition, baserad på det naturliga samhällets kommunuppbyggnad. Genom hela sin historia har kurderna föredragit klansystem och stamfederationer och kämpat för att stå emot centraliserade regeringar”  står det i artikeln som publicerades i Arbetaren.

I Öcalans pamflett Demokratisk konfederalism skriver han att systemet bygger på historiska erfarenheter av självstyre från tiden innan den kapitalistiska moderniteten slog igenom: ”Historiskt har människor alltid formerat lösa grupper av klaner, stammar eller andra samhällen med federala kännetecken. På det här sättet kunde de alltid bevara sin interna autonomi.”
Öcalan menar att dessa feodala samhällen kunde bevara sin ”interna autonomi”. Samtidigt måste han vara medveten om att de ekonomiska och sociala förhållandena inom dessa samhällen knappast var frihetliga. Men det viktiga här tycks vara samhällenas autonomi från externa krafter oaktat interna motsättningar. Faktum är att Öcalan genomgående visar föga uppmärksamhet för klassmotsättningar. Demokratisk konfederalism tycks i första hand handla om det kurdiska samhällets – från fattig till rik – autonomi från utomstående makter.
Rojava är naturligtvis inte en perfekt spegelbild av Öcalans idéer. Men här har de försökt implementera idéerna i praktiken och det ger oss en ledtråd till vad demokratisk konfederalism konkret kan innebära, till exempel när det gäller ekonomi.

Ekonomin i Rojava är hårt ansatt i spåren av det syriska inbördeskriget och prioriteringen är att få igång en ekonomisk infrastruktur för grundläggande livsnödvändigheter. Det är kanske inte de bästa av förutsättningar för en omvälvning av ekonomiska grundvalar. Men redan har många kooperativ startats och land som tidigare ägdes av den syriska staten har omdistribuerats till självorganiserade kollektiv. Det är dock oklart om land som ägs av stora privata jordägare kommer att omfördelas.
Öcalan förespråkar en ”alternativ ekonomi” och i Rojava finns helt klart en ansats att förverkliga visionen. Den ansatsen tycks i hög grad bygga på frivillighet. Finansministern i kantonen Efrin i Rojava, Dr. Amaad Yousef, beskrev i en intervju med nätsajten Rojava report (22/12 2014) de ekonomiska grundsatserna:
”Privat kapital är inte förbjuden men det görs så att det passar våra idéer och vårt system. Vi utvecklar ett system kring kooperativ och kommuner. Men det betyder inte att vi är emot privat kapital. Det kommer komplettera varandra.” Visionen är alltså en blandekonomi med kooperativa inslag. Alex de Jong, redaktör för den socialistiska tidningen Grenzeloos, har rentav betecknat visionen som socialdemokratisk.

En fråga som inställer sig när man granskar Rojavas konstitution är om projektet i grunden inte är ett bygge av en nationalstat? Det finns ett nationellt parlament som antar en budget och en regering med verkställande makt. Rojava håller sig med en egen armé, det vill säga självförsvarsstyrkorna YPG/YPJ, och en egen poliskår, kallad Asayish (säkerhet). Många institutioner betecknas som synes med andra namn men är till funktionerna och utformningen väldigt lika de som finns i en nationalstat.
Däremot har systemet en decentraliserad struktur med stor makt hos lokala råd och kommittéer. Frågan är därför om inte Rojava kan ses som en statsbildning med omfattande decentraliserade inslag.
I pamfletten Demokratisk konfederalism skriver Öcalan om att det nya systemet ”tillåter formerandet av olika och diversifierade politiska grupper”. I Rojavas konstitution garanteras rätten att bilda partier och fackföreningar. Men relationen med andra kurdiska partier i Syrien har ändå inte varit friktionsfri.
Den allmänna värnplikten i YPG/YPJ har orsakat protester upprepade gånger. I november protesterade anhängare till Kurdiska nationalrådet KNC mot tvångsrekryteringen och att ledande ungdomsaktivister kidnappats. Enligt syriska oppositionskällor ska PYD:s säkerhetsstyrkor svarat med att sätta upp vägspärrar, stänga av kommunikationsmedel och förvägra journalister möjlighet att rapportera. KNC är lierat med den syriska oppositionen i Nationella koalitionen och kämpar för ett demokratiskt Syrien där kurdernas rätt till självbestämmande garanteras.

Konflikterna mellan PYD och KNC blixtbelyser ytterligare en aspekt av demokratisk konfederalism: hur den ska förhålla sig till andra kurdiska rörelser. Samexistens och pluralism är centrala teman i ideologin. Samtidigt motsätter den sig alla hegemonisträvanden. ”I demokratisk konfederalism finns inget utrymme för några former av hegemoniska strävanden. Detta gäller särskilt inom det ideologiska fältet. (…) Varje form av uttryck som går bortom gränserna för demokratisk självorganisering skulle innebära att dra självorganisering och yttrandefrihet ad absurdum”, skriver Öcalan i Demokratisk konfederalism.
Frågan är vad som ska ses som ”hegemoniska strävanden” inom det ideologiska fältet och vilka institutioner som avgör det. Var går de gränser för den demokratiska självorganiseringen som pamfletten hänvisar till? Det är sant att intressanta former av lokal gräsrotsdemokrati växt fram i Rojava men samtidigt är vitala funktioner monopoliserade av PYD. Frågan är om det finns utrymme för någon självorganisering bortom eller rent av i opposition mot partiets kontroll.
Öcalan föreställer sig att demokratisk konfederalism är ett alternativ för alla majoritetsgrupper i Mellanösterns olika områden, till exempel perser, turkmener och assyrier. Självorganiseringen tycks hela tiden baseras på etnicitet och kulturell samhörighet. I pamfletten går han igenom olika folkgruppers kännetecken och varför de skulle gynnas av en demokratisk självorganisering. Det går inte att undgå att notera att folkgrupperna beskrivs generaliserande och efter en inbördes rangordning där kurder och perser uppvärderas och araber och turkmener nedvärderas. Kontrasten mellan hur Öcalan beskriver den kurdiska civilisationen respektive det arabiska samhället är slående. ”En religiöst motiverad stamnationalism tillsammans med ett sexistiskt patriarkalt samhälle genomsyrar alla områden av [det arabiska] samhället och det resulterar i en distinkt konservatism och slavisk lydnad”, skriver han.
Frågan är om denna etniska rangordning slår igenom i hur PYD praktiserar idéerna. Kulturella och demokratiska rättigheter för araber, assyrier och andra folkgrupper garanteras i Rojavas konstitution. Alla folkgrupper ska representeras i styret och bland de väpnade styrkorna. Samtidigt finns det trovärdiga uppgifter från bland andra Amnesty international om att PYD-styrkor i spåren av striderna mot IS demolerat flera byar som domineras av araber och turkmener.

Öcalan uppmuntrar majoritetsbefolkningar att grunda egna kantoner. Det är inte uteslutet att det synsättet öppnar för en våldsam kamp om majoritetskontroll över olika områden. I norra Irak finns tydliga tecken på att det kurdiska regionala styret påverkar den etniska sammansättningen för att expandera territorium för en framtida kurdisk stat. Det går inte att avfärda risken att det i spåren av striderna mot IS blir mer acceptabelt med en expansiv kurdisk nationell agenda även i Syrien.
Det som talar mot omfattande etniska motsättningar i norra Syrien är att YPG/YPJ:s styrkor gått samman med flera arabiska FSA-enheter i en USA-stödd koalition mot IS kallad Syrian democratic forces SDF. Detta tillsammans med att YPG/YPJ redan samordnar med amerikanska flygbombningar mot IS sätter fokus på en annan aspekt.

När USA invaderade Irak 2003 skedde det med stöd av kurdisk Peshmerga-milis i norr. Kurderna kunde flytta fram sina positioner i det nya amerikanskstödda styret i Irak. De kunde därmed etablera det kurdiska regionala styret KRG som öppnade upp oljefälten i norra Irak för utländska investerare. I Iraks fall har det visat sig att en genväg till kurdiskt självstyre gått genom imperialismen.
Det går inte att förneka att Rojavas framväxt krävde en total kollaps för Syrien. Det går inte heller att förneka att dess oberoende delvis garanteras av amerikanska bombningar och nu även förtäckta vapenleveranser. Det är också väl känt att PYD samtidigt har goda kontakter med Moskva och ser med förhoppningar på Rysslands förmåga att motarbeta turkiskt inflytande i Syrien.

Det går därför inte att blunda för att PYD – liksom många andra krafter i Syrien – också används som en bricka i ett geopolitiskt spel. Det är med all säkerhet av nödvändighet och överlevnad men samtidigt kan det underminera Rojavas utsikter som progressivt alternativ. Det är rimligt att ställa frågan: varför skulle USA eller Ryssland stödja byggandet av ett radikalt politiskt alternativ i Mellanöstern?
Avsikten med den här texten är inte att avfärda betydelsen av Rojava eller vikten av att stödja kurdernas kamp mot det bestialiska och rasistiska IS. Det är inte heller att försöka befläcka kurdernas legitima strävan efter rätten att bruka sitt språk och utöva sin kultur samt rätten att styra över sitt eget öde. Poängen är att Rojava inte är en projektionsyta för den europeiska vänsterns förhoppningar och föreställningar utan måste analyseras på sina egna premisser. En början kan vara en faktisk läsning av PKK:s idéer tillsammans med en självständig undersökning av ekonomiska, sociala och politiska förhållanden. Den praktiska solidariteten med Rojava är ett exempel vänstern inte kan följa för noga. Men styrkan hos vänstern ligger i en praktik väl förankrad i politisk teori och analys. Detsamma gäller i Mellanöstern.

Arash Gelichkan

Dela