KRÖNIKA: Sedan i september 2014 bombar en allians ledd av USA, vilken innefattar en rad andra västländer och arabstater, IS mål i Syrien. Hitintills har över 9000 bombuppdrag genomförts. I oktober i år inledde också Ryssland bombningar, bombningar som förutom IS som mål även inkluderar andra oppositionella rebellgrupper och som sker i nära samarbete med Assadregimens flyg- och markstyrkor. Hur bör då vi socialister förhålla oss till imperialismens bombningar i Syrien?
Vi måste minnas att roten till IS framväxt och den styrka det har idag – med kalifat och allt – är USA:s angrepp på Irak 2003, det följande kriget, den irakiska statens sönderfall och diskrimineringen av den sunnimuslimska minoriteten. Många av IS ledande krafter lärde känna varandra och svetsades samman i amerikansk fångenskap och därtill fick IS teknologisk kompetens genom att en del tillspillogivna militärer från Saddam Husseins nedmonterade armé anslöt sig. USA:s bombningar och invasion stärkte – precis som även drönarbombningarna gör och Natos attacker mot Libyen gjorde – de radikala jihadistiska krafterna.
De imperialistiska ländernas bombningar av Syrien handlar til syvende og sidst om att skapa stabilitet, att vidmakthålla global dominans, geopolitiska kontroll samt tillgång till naturresurser och avsättningsmarknader. Imperialismens allierade växlar över tiden men dess intressen är eviga så länge det världskapitalistiska systemet består.
Därför bör vi även fördöma de ryska bombningarna i Syrien. Det primära målet med den ryska imperialismens bombningar är inte att försvaga IS utan att hålla Assadregimen kvar vid makten. Bombningarna har möjliggjort för den fallfärdiga diktaturen att på flera frontavsnitt flytta fram sina positioner.
Men när det gäller USA-alliansens bombningar med IS som mål, är det inte lika okomplicerat för oss som socialister att bara vara emot.. Detta därför att dessa bombningar sker i nära samarbete och samordning med de syrisk-kurdiska styrkorna i YPG-YPJ. Utan dessa bombningar är det mycket möjligt att dess fäste i Kobane förra hösten fallit och att dess regionala styre i landområdet Rojava trasats sönder. Här finns det en progressiv kraft på marken som under oändliga svårigheter försöker att bygga upp ett alternativ till såväl Assads diktatur som jihadiststyre.
Det finns ingen anledning att idealisera dess styre i Rojava. Det dominerande partiet PYD, varav de väpnade styrkorna är en del, har ett nära samröre med PKK och sina rötter i stalinismen. PYD ser sig som det självutnämnda ledarskapet i Rojava – med dess tre kantoner Aifrin, Jazira och Kobane. Det har hänt att andra gruppers demonstrationer attackerats och att oppositionella fängslats. Amnesty har riktat kritik mot PYD för dess auktoritära styre och brott mot mänskliga rättigheter. Det är naturligtvis inte heller frågan om att, som vissa politiska grupper i västvärlden verkar drömma om, Rojavastyret är på väg att skapa någon form av socialistiskt exempel. Om så var fallet skulle självklart inte heller USA-alliansen samarbeta med detta styre i kampen mot IS – imperialismens klassmässiga instinkter är nästan alltid glasklara och tydliga.
Men Rojavastyret uppvisar som sagt var trots allt en rad positiva tecken: minoriteter skyddas och kan leva här, kvinnor har möjlighet att vara en del av samhällsstyret genom att deras rättigheter stärkts, i det ekonomiska livet uppmuntras bildandet av kooperativ, och så vidare. I förhållande till utvecklingen i övriga Syrien är inte heller det här någon småpotatis. Förhoppningsvis kan det också – och då bland annat tillsammans med de lokala samordningskommittéer som fortfarande på flera platser håller stånd – bli en kraft vid uppbyggandet av ett framtida demokratiskt Syrien.
