Hallå där Lars Henriksson, Volvoarbetare och facklig aktivist i IF Metall, som nyligen skrev en uppmärksammad debattartikel i Dagens Arbete om att facket måste göra mer för att hjälpa flyktingarna.
Hur då?
– En gång, för numera ganska länge sedan, stod fackföreningarna för framtidshopp och visioner. Den flyktingkris som varken marknaden eller det politiska systemet idag förmår hantera skulle kunna vara ett tillfälle för facken att kliva fram i ljuset och återta positionen som hoppingivande samhällsbyggare.
– På arbetsplatserna finns de vardagskunskaper som behövs för att snabbt dra in nykomlingar i arbetslivet. Där kan vi med hjälp av våra organisationers ännu finmaskiga nät ta fram konkreta förslag som kan bli gemensamma planer på vilka samhällsinvesteringar som behövs och vilka ekonomiska och mänskliga resurser som krävs för att genomföra dessa. Och framför allt, där finns den kollektiva styrka som krävs för att skapa det tryck underifrån som alltid krävs för stora samhällsförändringar, säger Lars Henriksson.
– Det är läge för en facklig motoffensiv där vi istället för att huka för nationalistisk inskränkthet eller låglönekonkurrens gör en planerad satsning på samhällsbygge. Då kan även dagens svåra flyktingsituation vändas från kris till möjlighet.
Regeringen och den borgerliga oppositionen säger nu att gränsen för flyktingmottagande är nådd. Har vi råd med fler flyktingar?
– Svaret på frågan om vi har råd beror alltså delvis på vilket ”vi” som åsyftas. Men framför allt är frågan felställd. Det bygger på det retoriska tricket att likställa samhället med vår egen hushållsekonomi. Samma krafter som nu säger att vi inte har råd med flyktingar är de som länge har hävdat att vi inte har råd med välfärd, anställningsskydd eller kollektivavtal. Men samhällen fungerar inte som hushållskassor, utgifter på en plats är intäkter på en annan. Samhällen kan också besluta över sin ekonomiska utveckling som ingen enskild kan. Genom att styra investeringarna kan de skapa nyttigheter för majoriteten, som 60-talets bostadssatsningar och välfärdsbygge, säger Lars Henriksson.
– Med en praktisk inställning är i stället frågan: ”Hur kan alla resurser användas för vårt gemensamma bästa – inklusive den kraft som finns bland de människor som just nu kommer hit?”
Det utgår från att vi människor är tillgångar för varandra och samhället, inte bördor. Och att vi kan och bör använda politiska medel för att se till att dessa tillgångar brukas på bästa sätt.
Per Leander