Bilderna som på sistone kablats ut från Palestina påminner om inledningen på den första intifadan. Brinnande däck på gatorna, ”shabab” (ungdomar) insvepta i palestinasjalar som kastar sten, och israelisk militär som konfronterar dem med tårgas, chockgranater och skarp ammunition. Hela palestinska byar är under belägring. Sammandrabbningar sprider sig som en löpeld över Jerusalem och de palestinska områdena på båda sidor av den gröna linjen. Orsakerna bakom upproren är också desamma: den israeliska ockupationen, apartheidstaten, bosättarkolonialismen och den ständiga diskrimineringen gör palestiniernas liv outhärdligt. Men det finns grundläggande skillnader mellan nu och då.
En viktig skillnad mellan dagens situation och den första och andra intifadan är de israeliska bosättarnas drivande roll i attackerna mot palestinierna. Bosättarna är idag politiskt välorganiserade, väl beväpnade, och till skillnad från delar av den israeliska värnpliktsarmén starkt ideologiskt och religiöst övertygade om att deras handlande är rätt. De bränner palestinska olivlundar och attackerar palestinier i såväl hem som på gatorna. Staten Israel använder sig av bosättarna för att utföra mycket av det smutsiga jobb som är en nödvändig del av den israeliska ockupationen av Västbanken.
Israels premiärminister Netanyahu försökte stryka bosättarrörelsen och dess politiska partier medhårs när han för två veckor sedan utropande ett ”totalt krig” mot palestinsk terrorism,och lovade återockupation av de viktigaste palestinska områdena på Västbanken, som enligt Osloavtalet definieras som område A. Men den totala krigsretoriken tonades snabbt ner sedan tunga namn inom israelisk militär och underrättelsetjänst påpekat att massiva militära insatser i område A varken ligger i bosättarnas eller resten av Israels intresse. De har alla det gemensamma målet att förvisa så många palestinier som möjligt från Jerusalem och resten av Västbanken till de muromgärdade Bantustan-områden* de har skapat. Detta sker bäst genom att koncentrera trycket utanför dessa Bantustans.
Av de nya militära styrkorn som skickats in på Västbanken under de senaste veckorna har inga placerats i de stora palestinska städerna. Detta i motsats till den första intifadan, när armén använde extremt våld och ständigt patrullerade palestinska städer för att behålla sin kontroll, eller den israeliska totala återockupationen av Västbanken under den andra intifadan, som syftade till att förstöra den palestinska myndighetens infrastruktur. Den här gången är område A inte ett militärt mål på samma sätt. Enligt samma logik som i de senaste Gazakrigen, attackerar Israel utifrån. Ghettona stanna under palestinsk kontroll medan Israel gör livet outhärdligt i resterande 60 procent av Västbanken genom byggandet av apartheidmuren, rivna hem och olivlundar, omedelbart hot om förstörelse av hela byar,strypt tillgång till vatten, vägspärrar, konfiskering av mark och bosättarattacker.
Israels politiska strategi påverkar det palestinska motståndet. Palestinier som hotas av etnisk rensning leder protesterna. Unga palestinier i Jerusalem fortsätter att göra motstånd. Vare sig regelrätta avrättningar på gatan eller nya lagar om 20 års fängelse för stenkastning verkar skrämma dem. Den senaste tidens knivattacker är en sorglig påminnelse om att förtryck skapar motstånd och att motståndet kanaliseras på det sätt det är möjligt. I detta fall med köksknivar som kontraproduktiva mordredskap. Jerusalems intifada har pågått sedan Mohammed Abu Khdeir kidnappades av bosättare på öppen gata i Östra Jerusalem och brändes levande till döds. På område B och C på Västbanken, har återkommande protestvågor svallat i en ständigt stigande tidvatten.
Med undantag av flyktinglägren, har Palestinier som bor i område A på Västbanken knappt deltagit i upproret så här långt. Stora delar av det mer välbeställda mellanskiktet i Ramallah och andra städer i område A förlamas antingen av bristen på politiskt ledarskap, eller är själva en del av den elit som faktiskt fått det bättre på grund av den palestinska myndigheten.
Det pågående upproret är inte bara riktat mot Israel. Det är också ett uttryck för frustration hos de människor som drabbats hårdast av den israelisk aggressionen på Västbanken. Deras protester uttrycker en önskan om att bli av med den korrumperade palestinska elit som blivit rika genom Osloprocessen.
Den palestinska myndigheten är medveten om denna ilska. I det tal Mahmoud Abbas nyligen höll i FN varnade han för att Israels politik ”hotar att underminera strukturen för den palestinska myndigheten och även dess existens”. Talet var inget annat än en vädjan till Israel och dess finansiärer att inte helt urholka myndighetens förmåga att styra över område A:s Bantustanenklaver.
I slutändan kommer den nuvarande maktdelning mellan den israeliska ockupationen och den palestinska myndigheten som garant för stabiliteten i område A inte att kunna bestå. För att den palestinska myndigheten ska kunna upprätthålla ett minimum av trovärdighet framför det egna folket, måste det åtminstone låtsas vara en nationell rörelse för frigörelse genom att avsluta allt säkerhetssamarbete med Israel, stoppa alla ekonomiska avtal med Israel, kräva en fullständig bojkott av den israeliska koloniala apartheidregimen, och skydda det palestinska folket mot övergrepp. Om den palestinska myndigheten gör detta, kommer Israel att krossa den. Om den inte gör detta hotas myndighetens existens inifrån.
Jamal Juma
Marco Jamil Espvall
* I Sydafrika under apartheid syftade skapandet av ”Hemländer”, så kallade ”Bantustans”, till att skapa förment självständiga stater som skulle få den internationella opinionen att acceptera Sydafrika som en stat byggd på rasåtskillnad. På Wikipedia beskrivs Bantustan på följande sätt: “Grunden till bantustanerna lades efter att Daniel Malans nationalistregering drev igenom Bantu Authorities Act år 1951 som legaliserade tvångsdeportering av alla svarta till reservat med grund i personers stamtillhörighet. Stamhövdingar som vägrade infinna sig i det nya systemet avsattes av militär och de sydafrikanska myndigheterna uppmuntrade bildandet av en svart social och politisk elit med intressen i att bevara systemet.”
ABC: I och med Osloavtalet 1994 blev Västbanken indelat i tre områden: A, B och C
Område A är under palestinsk kontroll och består främst av palestinska städer. Området utgör 18 procent av Västbanken. Område B är under palestinsk civil kontroll men den israeliska militären har fortsatt kontroll över säkerheten. Område B utgör 22 procent av Västbanken. Resterande 60 procent är område C och är under fullständig israelisk kontroll.
