DEBATT: Tord Björk svarar på debattartikeln av Jörgen Hassler som publicerades i Internationalen nummer 38/2015
Det behövs mer militans i klimaträttvisekampen. På den punkten är den globala demokratiska miljörörelsen och Jörgen Hassler eniga. I debattartikeln ”Klimat för konfrontation” sprider Hassler dock en felaktig bild av Klimataktion och andra folkrörelser, och göder en tilltro till militant form utan politiskt program. Det står i vägen för behovet av kritik av vänsterns roll i klimaträttvisekampen.Det är nödvändigt att fortsätta på den bana som folkrörelserna slog in på inför EU toppmötet i Göteborg 2001. Då tog vi i folkrörelserna avstånd från att göra offentlig sektor och miljö till handelsvara, sa nej till militarisering, euron och Schengenavtalets flyktingfientliga politik. Initiativtagare till det breda folkrörelsesamarbetet var Miljöförbundet Jordens Vänner som också stått bakom de första internationella klimataktionsdagarna 1991-1993. De genomfördes på 500 platser i 70 länder med en plattform som förordade aktioner för att stoppa utsläppen och avskogningen och passar inte alls in i den felaktiga bild Hassler ger av folkrörelser som bara pratar med politiker.
Vänstern hade i långa stycken egna motstridande agendor inför EU-toppmötet Göteborg vilket slutade med full splittring. Ett systematiskt enande av folkrörelser mot den nyliberala världsordningen ställdes därefter åt sidan. Om man är snäll kan man säga att kraften inte räckte till, varken från miljörörelsens eller andras sida, att förena kampen mot privatiseringen av naturen och den gemensamma välfärden. Om man är elak kan man visa på att vänstern i Sverige och på flera sätt också internationellt blev den pådrivande kraften för att särskilja klimatfrågan från andra miljöfrågor och bekämpa folkrörelsernas kamp mot handeln med utsläppsrätter.
Det trotskistiska partiet SWP i Storbritannien tog initiativ till nya internationella klimataktionsdagar 2005 och framåt, denna gång med den typ av urvattnad hållning som Hassler helt riktigt kritiserar. För SWP var det väsentliga samarbetet med brittiska fackföreningar. Här fanns inte plats för kritik mot nyliberalismen eftersom inriktningen var att vädja till världens ledare att gå till handling. Denna linje passade också företaget Greenpeace och andra icke-demokratiska miljöorganisationer som under senare år tog över klimataktionsdagarna. 2007 bröt sig folkrörelser som Via Campesina och Jordens Vänner ut ur detta strupgrepp och bildade Climate Justice Now! som sa nej till handel med utsläppsrätter och andra falska lösningar.
I Sverige gick vänstern samma väg som SWP. Alarmistisk propaganda där enskilda journalister såg sig ha den centrala rollen blev modellen för hur klimatkampen skulle organiseras och politiskt isoleras från kampen mot nyliberalismen och folkrörelsesamarbetet Climate Justice Now!. Spelen online roulette echt geld op roulette-overzicht.nl. Central blev tidningen Arbetaren där ledande skribenter som Richard Warlenius och Andreas Malm ställde sig i spetsen för bildandet av Klimataktion 2008.
Inför klimattoppmötet 2009 i Köpenhamn var de internationella folkrörelserna enade bakom den samlande parollen systemförändring inte klimatförändring men möttes av den nordiska vänsterns inre splittring och den politik som Klimataktion tillsammans med organisationer som Greenpeace stod för. I Sverige var Jordens Vänner ensamma bakom den internationella folkrörelselinjen. Klimataktion såg klimatfrågan som så alarmerande att handel med utsläppsrätter enligt en rättvis modell skulle vara en viktig lösning och de internationella folkrörelsernas kritik avfärdades. De publicerade artiklarna i vänsterpressen om klimatfrågan frågade sig aldrig vad de internationella folkrörelserna drev för politik eller varför Klimataktion gick emot den. Men när jag frågade Warlenius om saken, svarade han att Klimataktion vare sig ville stämplas som vänster eller som höger. Jordens Vänner i Sverige och internationellt var enligt detta synsätt ett hinder för klimatkampen då de drev antinyliberala krav. Hela miljörörelsen var därtill ett hinder för klimatkampen med sitt motstånd mot kärnkraft, menade Warlenius.
Inför toppmötet agerade vänstern splittrande på sedvanligt vis. Den antikapitalistiska Climate Justice Action fick hela den institutionaliserade vänstern i Danmark tillsammans med många vänsterdebattörer i Sverige mot sig för att de tillsammans med Via Campesina ville gå till direkt aktion. Splittring blev följden. Den självisolerande vänsterideologiska militansen dog snabbt ut i klimatfrågan. Men den kom tillbaka i mer urvattnad tappning som än den ena än den andra lanseringen av antikapitalistiska, ofta motstridiga, plattformar och läsning av vänsterns ideologer som lösning på klimaträttviserörelsens dilemman.
I Sverige bröts dock isen och i nätverket Global rättvisa nu! kunde Jordens Vänner och Klimataktion enas både bakom krav mot handeln med utsläppsrätter och kravet om rättvis omställning.
Nu står vi inför behovet av att radikalisera klimaträttvisekampen och klimattoppmötet i Paris. Den avpolitiserande klimataktivismen organiserad av Greenpeace, Avaaz och 350.org utmanas denna gång av Jordens Vänner. Avaaz har fått 200 miljoner kronor för att organisera klimatprotesterna i Paris vilket lett till en utslätad plattform enligt samma mall som vid tidigare toppmöten. Jordens Vänner menar att protester behövs både inför och under toppmötet med en tydlig politisk inriktning. Därför föreslår man marsch för klimatet, rättvisa och jobb istället för det av Avaaz förordade folkens klimatmarsch. Särskilt kritiseras det sätt Avaaz lyft fram G7 ländernas klimatbeslut i år som historisk framgång medan folkrörelserna ser det som ett innehållslöst spel för gallerierna.
Avaaz och 350.org, tillsammans med Greenpeace, har med vänsterns goda minne fått styra mycket av den internationella klimatkampen. Vänsterns schizofreni visas inte minst av att Naomi Klein är styrelseledamot i 350.org som hindrat antinyliberala krav från att ställas.
Vänsterns negativa schizofrena roll i klimaträttvisekampen måste brytas. Konfrontativa aktioner för att stoppa mer utvinning av fossila bränslen som Hassler förordar är en väg att gå. Men det behövs också krav på offentliga investeringar för en rättvis omställning som bryter med den nuvarande destruktiva åtstramningspolitiken och övertro på nyliberala lösningar. Det är dags att gå till militant aktion både MOT falska lösningar, och FÖR att offentliga resurser används till rättvis omställning och inte dräneras för att tillfredsställa kapitalägares vinstintressen.
Tord Björk
Tord Björk är aktiv i lokal och internationell miljökamp sedan FN:s konferens om miljö 1972.
