På Kulturhuset i Stockholm hölls den 9 september en paneldebatt om ”triggervarningar” och ”trygga rum”, två företeelser som med ursprung i USA har spridit sig, främst via sociala medier, till både den akademiska och den aktivistiska vänstern i Sverige. Nathalie Rotschild, reporter på Sveriges Radio, var moderator och förklarade begreppen enligt följande:
– Det efterfrågas nu varningar på kurslitteratur, reportage, filmer och pjäser, för att informera mottagaren att dessa kan innehålla material som kan uppfattas som upprörande eller stötande. Det finns också en önskan om att vistas i rum där man slipper ta del av sådant.
Nils Poletti, konstnärlig ledare på Turteatern, sa att han än så länge inte avkrävts att införa triggervarningar i sitt skapande, och helst inte vill göra detta, eftersom teaterns effekt av ”dramaturgisk käftsmäll” försämras om publiken förvarnas om vad som kommer att visas. På scenen ska t ex en nazist eller psykopatisk mördare kunna gestaltas så att publiken får möta dennes tankevärld utan att träffa honom på riktigt. Den som köper en teaterbiljett får anses acceptera att obehagliga scener kan förekomma och förstå att det är fiktion, menade Nils Poletti, som dock är öppen för varningar ifall publiken består av barn och ungdomar.
Emelie Fransson, internetaktivist för Feministiskt initiativ, menade att triggervarningar kan öka förtryckta gruppers inkludering och deras makt över vilka berättelser de vill ta del av. I feministiska fora på nätet behandlas ofta väldigt jobbiga ämnen. En del deltagare lider eller har lidit av t ex trauman, självskadebeteenden eller ätstörningar, och är kanske inte redo för alla ämnen vid varje tillfälle. Emelie Fransson påpekade att TV-nyheterna sedan länge säger ”känsliga tittare varnas” före vissa inslag, och att många behöver använda till exempel Facebook i kontakt med jobb, vänner och familj, varför hänsynstagande i bildflödet är påkallat där.
Gülsen Uz fokuserade också på Internet, där hon varit med att skapa sajten ”Makthavarna” som erbjuder separatistiska fora, och talade om post-traumatiskt stressyndrom (PTSD), som hon anser inte bör förväxlas med kränkthet. Lider man av PTSD kan man vilja slippa påminnas om vad man varit med om, men att en text kan ge ”flashbacks” av trauman betyder inte att man känner sig kränkt av avsändaren, bara att man informerat vill få välja vad man ska ta del av, menade hon, men framhöll också att kvinnor på nätet möter ren sexism.
Jenny Westerstrand, jur doktor i folkrätt vid Uppsala universitet som bland annat forskat om våld mot kvinnor, menade att det är problematiskt om krav på triggervarningar och trygga rum införs på universitetet. Sådant kan enligt henne komma att användas på andra sätt än avsett; om SD får makt över utbildningen kanske någon kräver att koloniala delar av Sveriges historia inte får diskuteras. Akademin ska vara ett öppet och tryggt rum i den meningen att man ska behandla varandra med respekt. Men vad Jenny Westerstrand nu märker är att studenter blir alltmer ovilliga att konfronteras med något som utmanar deras världsbild. Några av hennes forskningsfält, såsom sexuell exploatering av barn, människohandel och prostitution, blir då väldigt svåra att undervisa om, och hon varken kan eller vill förutse eller censurera vad hennes studenter kan komma att säga. Kvinnor stängdes tidigare ute från högre utbildning med argumentet att de är för känsliga och blödiga, påpekade hon.
När publiken släpptes in framhölls det att det i USA numera förekommer att studenter, ibland till och med genom stämningshot, kräver att vissa seminarier ska stoppas och vissa kursböcker ska tas bort istället för att läsas kritiskt, men att detta inte är samma sak som att en triggervarning låter studenter själva få välja vad de vill ta del av. Jenny Westerstrand medgav att det är en skillnad men menade att även det sistnämnda skapar problem, då viss undervisning och kurslitteratur faktiskt är obligatorisk för att få examen.
Text och foto: David Munck
TRIGGERVARNINGAR
■ Triggervarningar är kravet att i förväg varna för det som kan uppfattas stötande, upprörande, eller göra någon illa berörd och få den att må dåligt. Det kan exempelvis vara berättelser av krigsoffer eller maktkritiska exempel på rasism, sexism och förtryck.