Ledaren # 33 2015
Romer attackeras både i ord och handling
Fattigdom kan inte bekämpas med allmosor
Solidaritet med tiggarna, inte välgörenhet
Den 17 augusti är det 20 år sedan John Hron torterades till döds och blev ett av dussintalet offer för den hathöger som började vädra morgonluft under 90-talets krisår. Den senaste tidens överfall på hemlösa romer är direkta arvtagare till dessa våldsdåd.
Under sommaren har flera ledarredaktioner haft som huvudfråga de runt fyratusen fattiga människor som räcker ut sina pappmuggar utanför mataffärer i hopp om en allmosa. Istället för en rimligt desperat diskussion om vad vi ska göra åt att demokrati, välfärd och planetens överlevnad är hotade, har vi fått en rötmånadsdebatt om tiggeri.
Skälen är självklart politiska. Många använder idag tiggarna för sina egna syften, från liberala kolumnister med sikte på en borgerlig SD-stödd regering, till nazistiska källarsekter som tror sig ha hittat ett fredlöst offer. Men frågan skulle knappast stanna kvar i rampljuset om den inte rörde vid något väsentligt hos många. Fattigdom är ett problem och det är obehagligt att gå förbi människor som vädjar om hjälp, alldeles oavsett politisk grundinställning.
De flesta, med undantag av borgerliga ledarskribenter, inser att fattigdom inte är något individuellt problem och att det inte kan lösas med personliga allmosor. Men den insikten hjälper inte långt när armodet bokstavligt talat ser oss i ögonen. Just då, just där, är det en annan människa som ber om en del av vårt överflöd. Varje gång vi går förbi en tiggares utsträckta hand måste vi därför förhärda oss, döva medkänslan och bortse från att det är en medmänniska som ber om hjälp och därmed nagga vår egen mänsklighet i kanten. Lättare då att ta till sig historier om ”organiserade ligor” och annat som gör de tiggande mindre ömkansvärda.
Men problemet är inte att tiggarna är organiserade. Raka motsatsen faktiskt. Arbetarklassen har aldrig nått några framsteg genom att tigga individuellt, det är just genom att organisera sig som det varit möjligt att bryta nöd och maktlöshet. Men att avvisa de enskilda tiggarna med teoretiska tankar om att de istället borde stanna och kämpa i sina hemländer är ingen lösning. De som lämnat sina länder för att tigga har mycket små möjligheter att agera kollektivt för gemensamma intressen. De är desperata människor som försöker överleva på detta förnedrande och eländiga sätt för att villkoren där de kommer ifrån, främst EU:s fattigaste land Rumänien, är ännu värre. Både som enskilda och grupp är deras position så dålig att det är svårt att se någon lösning på kort sikt. Och för den som är hungrig, fryser eller har ett sjukt barn är det kort sikt som gäller.
Befrielse från förtryck kan dock aldrig komma uppifrån eller genom andras välvilja. Även om situationen för romer i Sverige ännu bär märken av århundraden av förföljelse skulle framsteg aldrig skett om de inte själva börjat kräva sin rätt.
Även om det idag kan tyckas vara en avgrund mellan en arbetare och en hemlös tiggare i Sverige är dagens hemlösa tiggare morgondagens desperata låglöneproletariat, en utveckling som redan pågår i Europa. Och skulle det bara krävas en djup ekonomisk kris kombinerad med en brutal högerpolitik för att konkurrensen snabbt skulle öka om platserna utanför ICA-butiker och Systembolag. Därför handlar en utsträckt hand till tiggarna här och romerna i Rumänien inte om välgörenhet utan om solidaritet, stöd mellan likar byggt på självbevarelsedrift.
En väg skulle kunna vara att folkliga organisationer i Sverige börjar sätta sig in i migranternas situation och bakgrund för att bygga upp kontakter, här och i deras hemländer, liksom att driva kampanjer för mellanstatliga initiativ; om en bråkdel av de maktspråk som EU tagit till för att kväsa den grekiska regeringen använts för att sätta stopp för diskrimineringen i Rumänien och Bulgarien skulle med all säkerhet romernas situation varit betydligt bättre idag.
Ett första självklart steg är att gemensamt mobilisera mot de pågående våldsaktionerna mot tiggare innan självutnämnda raskrigare, uppmuntrade av ledarstick och reklamkampanjer, åter tar människoliv.