Det har nu gått femtio år sedan upprorsåret 1968. Kjell Östberg bläddrar i sin almanacka från den tiden och minns de intensiva kampdagarna. Men att uppmärksamma 1968 handlar inte bara om en nostalgitripp. Det är också nödvändigt för att förstå de progressiva rörelser som växte fram ur denna explosion, och för att kunna fortsätta kampen för social rättvisa idag.
Medan vårsolen gassade i Stockholm och människor vände ansiktena uppåt och åt glass, stod fransmannen Alain Krivine i ett rum på ABF-huset på Sveavägen och berättade om en annan vår. Upprorsvåren 1968 då allting var möjligt och det doftade revolution i luften. Men den legendariske ledaren från majupproret i Paris vill inte prata minnen för minnenas skull. Det viktiga för honom är lärdomarna vi kan dra inför framtida kamper.
Årtalet 1968 har med rätta blivit synonymt med uppror. Det var ett år som skakade Europa i grunden. Men det föll inte från skyarna. I själva verket var händelserna under 1968 en del i en radikaliseringsvåg som inletts flera ar tidigare och som inte ebbade ut förrän under andra hälften av 70-talet. Vi återpublicerar här en artikel av den nyligen bortgågne Anders Hagström. Texten skrevs för närmare 20 år sedan men är fortfarande aktuell.
LITTERATUR I sin romansvit över 1900-talet har nu Jan Guillou nått fram till det röda märkesåret 1968, i en tid när så mycket på så många plan var i rörelse. Per-Olof Mattsson har tagit del av denna senaste bok från Guillous penna.
Omprövningar. Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal Av David Brolin Celander förlag 2015 Varför blir radikaler renegater? Hur kommer det sig att ett…