Väinö Linna ett författarskap som gjorde skillnad

Väinö Linna 1961. Foto: Jussi Pohjakallio

Kan skönlitteraturen påverka människors syn på samhället? Svaret är nog utan tvekan ja.
Ett verk som verkligen har påverkat samhällsklimatet i Finland är Väinö Linnas torpartrilogi
Här under polstjärnan. Speciellt då den andra delen, som på svenska fick titeln Upp Trälar.
Jan Czajkowski skriver här om böckerna som fortfarande väcker starka känslor i Finland,
mer än 60 år senare.

 

Litteraturen har alltid haft en speciell ställning i Finland. Typiskt är att man har hela sju flaggdagar som firar finländska författare eller litterära verk. I Sverige finns ingen motsvarande flaggdag.
Den huvudsakliga förklaringen bottnar i att Finland blev ett självständigt land först 1917. Efter århundraden av först svenskt och sedan ryskt herravälde blev det viktigt att skapa en nationell identitet i strävan efter självständighet.
Överklassen och den utbildade medelklassen i Finland var traditionellt svenskspråkig. Men från mitten av 1800-talet uppstod en självständighetsrörelse, fennomanerna, som menade att det var nödvändigt att skapa en bildad finskspråkig identitet i kampen för nationell frigörelse. Många med svenska som modersmål övergick till att prata finska, och det blev vanligt att man översatte eller bytte svenska namn till finska. Ett klassiskt exempel är författaren Aleksis Kivi, vars namn ursprungligen var Alexis Stenvall. Hans bok Sju bröder som utkom 1870 brukar räknas som den första finskspråkiga romanen.
Typiskt för fennomanerna var att man hyllade en idealbild av den strävsamme finske fattigbonden. Det är den bilden som den svenskspråkige nationalskalden Johan Ludvig Runeberg framhäver: ”I Runebergs Finland är människan trogen sitt fosterland, det fortfarande något diffusa Finland. Finnen är enkel, anspråkslös, gudfruktig, blyg och flitig. Han nöjer sig med lite och klagar inte när svält och köld hälsar på.” (Staffan Bruun i Helsingforsbladet 2017-08-20) Idag framstår Runebergs nationalism, så som den bland annat uttrycks i hans mest kända verk, Fänrik Ståls sägner, som unken och falsk med sina högstämda, krigsälskande hjältar.

Våren 1917 störtades den ryske tsaren i februarirevolutionen. Finland styrdes av en rysk generalguvernör och hade ingen egen armé eller polismakt. Men under inflytande av revolutionen i Ryssland skärptes också klassmotsättningarna i Finland. Två motstående styrkor organiserades under året – den vita skyddskåren och det röda gardet.
I den finska riksdagen hade Socialdemokraterna majoritet vid årets början. Den finska socialdemokratin stod tydligt till vänster om exempelvis sin svenska motsvarighet, och någon partisplittring mellan revolutionärer och reformister var ännu inte aktuell. Socialdemokraterna försökte driva igenom en lag som innebar att den finska riksdagen skulle ta hela kontrollen över den finska inrikespolitiken. Men under sommaren 1917 stoppades lagen av den ryska provisoriska regeringen som tillsammans med de finska borgerliga partierna helt enkelt beslutade upplösa den finska riksdagen.
Det visade sig alltså att de borgerliga finska nationalisterna föredrog att lägga svansen mellan benen när det verkligen gällde. I alla fall när ett socialdemokratiskt maktövertagande stod inför dörren. Men trots sitt svek fick de borgerliga partierna majoritet i riksdagen i de nyval som hölls i oktober 1917.
I november skakades Ryssland av en ny revolution, och bolsje­vikerna tog makten. De ryska soldater som var stationerade i Finland stödde den nya ryska regeringen. Nu fick de finska borgarna plötsligt bråttom. Den 6 december förklarade Finland sin självständighet. Den ryska revolutionära regeringen erkände kort därefter Finlands självständighet.
Men i Finland rådde nu dubbelmakt. Både skyddskårerna och rödgardisterna trappade upp sin beredskap och beväpnade sig. I slutet av januari 1918 förklarade den borgerliga finska regeringen att skyddskårerna nu officiellt var Finlands armé, under ledning av general Mannerheim. Ledningen för det röda gardet i Helsingfors svarade med att utropa en revolutionär regering. Inbördeskriget var ett faktum.
Striderna pågick fram till mitten av maj 1918. Drygt 80 000 finländare deltog på vardera sidan. På den vita sidan stred dessutom uppåt tusen svenska frivilliga och 13 000 tyska soldater. Och på den röda sidan några tusen ryska soldater.

Kriget slutade med de vitas seger. Siffrorna på antalet döda varierar. En källa uppger att 3 100 vita och 3 600 röda stupade i strider. Ungefär 1 900 mördades av rödgardister. I den vita terrorn och de efterföljande avrättningarna dödades 8 500. Och i fånglägren som upprättades efter krigets slut dog 13 000 röda av svält eller sjukdomar.
Som brukar vara fallet var det även denna gång segrarna som skrev historien om inbördeskriget. Enligt den officiella linjen handlade det över huvud taget inte om ett inbördeskrig, utan om ett ”frihetskrig” mot Ryssland. Litteraturhistorikern Johan Wrede skriver i essän Inbördeskriget i litteraturen:
”Ändå klöv inbördeskriget, som varade några få månader, för ett drygt kvartssekel samhället i en vit och en röd hälft och skapade dubbla system av civila institutioner i ekonomin, kulturen och konsten. Den officiösa statliga kulturen – manifesterad bl.a. i kyrkan, försvarsväsendet, skolorna, ja även universitetet och de statliga konst- och kulturinstitutionerna – förblev i stort sett fram till slutet av det andra världskriget i ideologiskt avseende markerat vit.”
Den finlandssvenske adelsmannen och poeten Bertel Gripenberg skrev i dikten Klyftan om kriget: ”Och tala vänliga tungor en gång om försoning igen, så minns: det finns ej försoning emellan vilddjur och män.” Vilddjuren åsyftar alltså de röda.
Redan från de första åren efter inbördeskriget fanns det dock andra författare och poeter som försökte ge en mer nyanserad bild av inbördeskriget, exempelvis den blivande nobelpristagaren Frans Emil Sillanpää. Men dessa verk fick aldrig något bredare folkligt genomslag, och bland akademiker var stödet för den vita sidan under lång tid efter kriget kompakt.

Först kring 1960, drygt 40 år efter inbördeskriget, hade tiden blivit mogen för en verklig omvärdering. Det var det året Upp trälar, den andra delen i Väinö Linnas torpartrilogi kom ut. Samma år publicerade två andra av den moderna finska litteraturens stora namn, Paavo Haavikko och Veijo Meri, också böcker om inbördeskriget. Men medan dessa författares krigsskildringar idag är nästan bortglömda så har Linnas böcker bara växt i betydelse.
Väinö Linna föddes 1920 i en fattig torparfamilj i en by utanför Tammerfors – en plats som har stora likheter med den fiktiva byn Pentinkulma som trilogin utgår från. Linna gick sexårig folkskola och jobbade sedan som skogsarbetare och dräng. 18 år gammal flyttade han till Tammerfors och började jobba som textilarbetare på Finlaysons ­fabrik. Han deltog i fortsättningskriget mot Sovjetunionen från 1941. Erfarenheterna från kriget kom sedan att ligga till grund för Okänd soldat (1955). Den enorma framgången för boken gjorde att han kunde sluta på textilfabriken och ägna sig åt sitt författarskap på heltid.

1959 gavs den första delen av torpartrilogin ut, och året efter kom alltså Upp trälar. Böckerna blev en omedelbar framgång, både hos kritiker och hos den breda publiken. Men trots detta var det länge ganska tyst om skildringen av inbördeskriget, fastän den på avgörande punkter skiljde sig från den officiella bilden.
Det var just i trakten kring Tammerfors som den röda sidan hade sitt starkaste fäste, och det var här som de avgörande striderna stod. Linnas egna föräldrar var strängt religiösa och aldrig politiskt engagerade, men tre av hans morbröder deltog på den röda sidan i inbördeskriget.
Mauritz Edström skrev i Dagens Nyheter om boken i samband med att den gavs ut på svenska:
”Linnas roman har hälsats som en första rangens händelse i Finlands litteratur. Den har prisats för sin episka oväld, sin nästan övermänskliga strävan till opartiskhet vid fördelningen av rollerna i dramat 1918. Men ingen kan undgå att uppfatta boken som en omvärdering av inbördeskrigets historia. Det är revolutionens tragedi Linna har skrivit, det är för nederlagets folk han söker upprättelse och kring motiven för deras handlingar han vill skapa förståelse. Hans skildring av upprorets orsaker och efterspel har en nyansrikedom som slår sönder den vedertagna bilden av händelserna 1918 (…)
– Det agg jag känner riktar sig mot historieskrivningen, förtydligar han [Linna]. När jag trängde in i den fann jag att jag blivit lurad på sanningen. Ingen kan bestrida att inbördeskrigets historia skrevs av segrarna och att den har förvanskats. Det är mänskligt att så har skett; hade de röda segrat, skulle bilden förmodligen ha blivit lika ensidig — fast åt det andra hållet Naturligtvis finns det korn av sanning även i segrarnas version av händelseförloppet, men det är ändå bara korn. Man behöver inte ha några personliga relationer till den röda sidan och dess nederlag för att se att den officiella bilden är en vrångbild. Det farliga är att den vita, borgerliga sidan trumfat igenom sin syn på inbördeskriget på ett sätt som gjort det till ett sår, en sjuk punkt i Finlands liv. Det självständiga Finlands officiella ideologi byggdes upp på en lögn.”
(DN 1960-11-13 – den läsvärda artikeln finns tillgänglig på nätet.)
Linna har verkligen bemödat sig om att framställa inbördeskrigets bakgrund och förlopp på ett opartiskt sätt. Romanen är djupt realistisk och här finns knappast några hjältar. Även offren för den röda terrorn skildras på ett gripande sätt.
Men trots detta finns det knappast någon tvekan om var de grundläggande sympatierna ligger. Perspektivet är under­ifrån, på de fattiga torparnas sida. Hela tiden utgår skildringen från byborna i Pentinkulma. Det är genom deras ögon som hela den politiska utvecklingen betraktas.
Som ideologiska representanter för den vita sidan står byns kyrkoherdefamilj som hyllar det fennomanska idealet, Runebergs överklassbild av den finske fattigbonden. Deras upprördhet är stor när verklighetens torpare inte uppför sig på det sätt som de förväntas göra.
Det genomslag som Linnas böcker har haft går knappast att överskatta. Om en finsk man har läst en enda bok i sitt liv är det troligt att det handlar om Okänd soldat. Och den realistiska skildringen av de fattiga torparnas liv i Här under polstjärnan har helt uppenbart påverkat hur man i Finland ser på historien.
Under större delen av den tid som förflutit sedan landet blev självständigt har Finland varit ett fattigt land. Industrialiseringen kom sent, arbetslösheten har varit hög, och på sextiotalet tvingades många unga finländare lämna sina gårdar för att arbeta i Sverige. I Linnas böcker finns en stark igenkänningsfaktor, där alla personer framstår som människor av kött och blod. En bred folkmajoritet i Finland kan fortfarande sägas ha sina rötter på landsbygden.

Här ska inte göras något försök att återberätta handlingen i boken. Men en aspekt i Linnas böcker som är värd att nämna är dialogen. Medan replikerna från personerna med utbildning återges som riksfinskt skriftspråk, så talar alla de övriga olika finska dialekter. Detta bidrar till den känsla av autencitet som man får som läsare. Även om Linnas böcker översatts till många språk är det bara den svenska översättningen som haft möjlighet att i någon mån fånga detta. Nils-Börje Stormbom har på ett skickligt sätt översatt de finska dialekterna till lämpliga finlandssvenska motsvarigheter.
Och Väinö Linnas bild av inbördeskriget har blivit den som till stor del format senare generationers uppfattning om kriget. Det betyder inte att en majoritet i efterhand skulle ha tagit ställning för den röda sidan i inbördeskriget. Utan det handlar om att Väinö Linna lyckats med sitt uttalade syfte – att påverka den historiska bilden av kriget och att äntligen ge upprättelse åt dem som kämpade på den röda sidan och återge dem deras medborgerliga och mänskliga värde.
Johan Wrede skriver: ”Inga historiska undersökningar av inbördeskriget har hittills fått samma genomslagskraft eller samma auktoritet att forma nationens bild av detta dramatiska skede i Finlands historia som denna märkliga romansvit. Den bröt med sin realism upp attitydblockeringar på bägge hållen och skapade förutsättningar för en helhetsbild av inbördeskrigets innebörd.”

Över 60 år har gått sedan Upp trälar publicerades. Det är talande att under de senaste åren har en rad borgerliga skribenter ifrågasatt Linnas bild av inbördeskriget. Man har påstått att han ger en partisk och förvillande bild, och en del har rent av kallat den lögnaktig. Men den påverkan som dessa ”omvärderingar” haft verkar vara mycket begränsad. Och det räcker egentligen att läsa om Linnas roman för att bilda sig en egen uppfattning om hur seriös denna kritik är.
Men det visar också på att mer än hundra år efter inbördes­krigets slut, är såren fortfarande inte helt läkta. Och kanske är det där Linnas böcker fortfarande har sin största betydelse. I stället för att tvista om vems förfäder som gjorde vad för hundra år sedan, och utan att idag skambelägga någon för vad farfarsfar representerade, så är det bättre försöka förstå hur människor faktiskt levde och tänkte på den tiden.
Och i så fall är förmodligen Väinö Linnas skildring fortfarande den bästa medicinen.

Jan Czajkowski

Dela