Ledaren # 41 2021
▶ Enorma avslöjanden får inte fäste i debatten
▶ Politisk fantasi saknas att hantera problemen
▶ Konkurrens gör politiken till kapitalets verktyg
Minns du den stora nyheten som bara försvann? Den om att tusentals rika människor fortfarande, fyra år efter Panama Papers, struntar i att betala skatt genom att stoppa undan sina pengar i offshore-konton i skatteparadis?
Olyckligt nog blev ju Pandora Papers offentliggjorda samma dag som Lars Vilks omkom i trafiken och hela Sverige fastnade i en oändlig diskussion om vad som är bra konst och huruvida Moderna museet borde köpa in hans pennteckningar.
Så här har vi vant oss vid att responsen blir på avslöjanden som egentligen säger oerhört mycket om tillståndet i vår värld och som borde vara politiskt huvudämne. Att så många människor – och inte bara företagsmagnater och maffialedare utan också idrottare, musiker och politiker – alls har pengar nog att stoppa undan på offshorekonton borde vara upprörande nog. Det är ju den typen av pengar som man har liggande i drivor, som man inte vet vad man skall göra med. Människor vars beslut styr vår vardag, vars musik fyller våra öron, vars underhållning fyller våra kvällar, dessa människor lever sina liv i en tillvaro som är radikalt annorlunda från alla andras. Och det är de som sätter agendan. Ändå griper det inte tag om samhällsdebatten, ändå överskuggas det snabbt av andra frågor.
Varför väcker alla de enorma resurser som slussas från samhällets gemensamma ficka till olika privata offshorekonton ingen vrede – jämfört med spekulationer om den arbetslösa utrikesfödda flerbarnsmamman som fuskar med bostadsbidragen? Moderaternas officiella Facebooksida väcker aldrig så mycket engagemang som när de slänger ur sig att ”det är inte rättvist att den ena familjen går till jobbet varje dag, medan grannen lever på bidrag och får lika mycket pengar”, trots att vem som helst kan räkna ut att det är fullständigt hittepå. Att det blivit såhär har med vår politiska fantasi att göra. De stora samhällsfrågorna verkar vara politiskt omöjligt att lösa, de har avskrivits från agendan.
Vi kan på en samhällelig skala, inte kollektivt föreställa oss hur det skulle gå till. Faktum är att det just nu ligger närmare till hands att driva igenom drakonisk social repression mot redan fattiga i syfte att komma åt småsmulor än att ens försöka bedriva en politik som tvingar de extremt rika att betala lika mycket av sina inkomster i skatt som alla andra.
Detta beror inte på att människor är dumma i huvudet. Det beror på att situationen upplevs och framställs som så totalt omöjligt att göra något åt att de flesta människor bara känner uppgivenhet och maktlöshet. När vi talar om post truthsamhället, handlar det inte då egentligen om att vi alla vet mycket väl hur det står till, men att vi inte orkar med sanningen för att den är så enormt svår att bära? Men frågan blir också så stor och abstrakt för att det görs så lite konkret att det kämpas för lite för att ta oss i rätt riktning.
När EU faktiskt lyfter ett finger för att komma åt det internationella skattesmiteriet, då står vår regering på den sida som begränsar omfattningen av kontrollen – såklart av hänsyn till det svenska näringslivets intressen och konkurrenskraft.
Välfärdskapitalismen var en kort historisk period då den stora och snabba ekonomiska tillväxten kunde användas till ett stort och gemensamt samhällsbygge. I dagens politiska ordning, vare sig vi vill kalla den nyliberal, senkapitalistisk eller postkeynesiansk, har tågordningen vänts. Nu är det istället kapitalet som använder politiken för att vrida så mycket vinst det bara går ur det breda samhället. Varje politisk fråga av betydelse är en kamp mellan dessa två ordningar och det var många årtionden sedan det fanns någon blockpolitisk skillnad i frågan om vilken väg vårt samhälle skulle gå.
I den grekiska myten om Pandoras ask är det enda som stannar kvar i asken, efter att alla plågor sluppit ut, hoppet. Politiskt är hopp emellertid förknippat med agens och alltså med makt. Det är genom att kämpa och (även om det bara sker i små steg) ta kontroll över samhällets ordning som politiskt hopp väcks och som högerpolitikens inskränkta hopplöshet kan brytas. Vi kan börja med att hindra de löjligt rika att smita från skatten. Då kommer plötsligt nya politiska vägar att uppenbara sig.