För första gången någonsin är en serieroman Augustnominerad i den skönlitterära kategorin. Få serieromaner har fått så mycket uppmärksamhet i pressen som Mats Jonssons När vi var samer. Fast märkligt nog har väldigt lite av det som skrivits handlat om innehållet i boken. Det är synd, tycker Jan Czajkowski som läst boken och tycker att den är ett storverk.
I stället för att skriva om boken har man i pressen tagit fast på en intervju med Mats Jonsson i Dagens Nyheter den 27 augusti om boken, där han motiverar varför han nyligen flyttat med familjen till de trakter där han växte upp i Ådalen. Där säger han bland annat: ”Men jag kunde helt enkelt inte göra en serie till om att jag irriterade mig på reklamare i rutiga skjortor som sågar ved i Midsommarkransen. Jag började bli folkilsk – det var inte sunt.”
Det här plockades upp av flera skribenter i DN som med detta som utgångspunkt ondgjort sig över skitviktiga stockholmare. Så när det kommer till kritan hamnar samerna som så många gånger tidigare i marginalen. Det är tydligen så mycket mer intressant när stockholmsjournalisterna vädrar sitt självförakt i pressen – fast det känns nog som att man hört allt många gånger förut. Det är bara att hoppas att pseudodebatten ändå lockar flera att ta del av Mats Jonssons nya bok.
Jonsson är den svenska serieskapare som alltid mest konsekvent har jobbat med ett självbiografiskt perspektiv. Ända sedan han debuterade i Galago har han i serieform berättat om sitt eget liv. Han har skoningslöst beskrivit både sina egna och andras tillkortakommanden och pinsamheter. Men med tiden har han blivit alltmer politisk. I boken Nya Norrland (2017) behandlar han utplundringen av Norrland med utgångspunkt i sin uppväxtbygd Bollstabruk. I den nya boken När vi var samer berättar han om hur han så sent som för ett par år sedan insåg att han egentligen knappt visste någonting om samerna eller om sin egen släkts ursprung – trots att hans farfar ursprungligen var renskötande same.
Och Mats Jonsson bestämde sig för att ta reda på mer, med målsättningen att skriva en ny seriebok. Resultatet är en vacker inbunden lunta. På 340 sidor gör han en grundlig genomgång av både sin släkts och samernas historia, från istiden (!) fram till idag.
En gång i tiden var samerna i Sverige ganska oberoende. De betalade skatt till svenska kronan, men var också en viktig handelspartner inte bara för svenskarna utan även för andra folk. Framför allt var det pälsar som efterfrågades.
Från svenska staten strävade man hela tiden efter kontroll över samebefolkningen. I slutet av 1600-talet försökte svenska missionärer tränga undan de sista delarna av den gamla samiska religionen. Trolltrummorna förbjöds och förstördes. En del som vägrade ge upp sin religion avrättades.
Men ännu in på 1700-talet var samernas ställning relativt stark. 1751 fastslogs samernas rättigheter i den så kallade Lappkodicillen som skulle gälla ”i evärdig tid” och som fortfarande är giltig, även om den undan för undan urholkats genom politiska beslut och genom att man helt enkelt tillåtit tjänstemän på olika nivåer att ignorera den.
Undan för undan skedde en inflyttning av nybyggare till samernas marker, till de så kallade lappskattelanden på någon kvadratmil som ursprungligen varit avsedda för en enda samefamilj. Med tiden lät myndigheterna nybyggarnas behov väga allt tyngre när de kom i konflikt med samernas renskötsel.
Från slutet av 1800-talet ökade pressen på samerna successivt. Nu började också alltmer rasistiska idéer predikas av olika makthavare. Forskare presenterade nya rön som sades visa att samerna invandrat till Sverige först på 1500-talet. Professorer och förståsigpåare förklarade att samerna skulle gå under om de blev för civiliserade – de måste till varje pris hindras att vidareutbilda sig eller bosätta sig i timrade hus. I de nomadskolor som inrättades för samiska barn försökte myndigheterna medvetet hålla så låg standard som möjligt för att barnen inte skulle klemas bort.
Parallellt ökade ansträngningarna i motsatt riktning, att assimilera samerna och ta ifrån dem deras språk. I skolorna var det samiska språket strängt förbjudet.
1921 grundades Rasbiologiska institutet i Uppsala. Nu inleddes de ökända skallmätningarna som slutgiltigt skulle bevisa att samerna var en underlägsen ras.
1928 kom Renbeteslagen som upphävde samernas äganderätt till sin mark. Endast renskötare tilläts nu vara medlemmar i lappbyn, med rätt till jakt och fiske. Resultatet blev en splittring av samerna, som fortfarande består, och där allt fler tvingades att lämna sitt gamla liv.
Jonssons egen släkt har varit skogssamer. I praktiskt taget all litteratur och populär historik är det enbart fjällsamernas levnadssätt som beskrivits. Skogssamerna har en egen kultur, men har i ännu högre grad befunnit sig i strykklass. Av överheten ansågs de länge som speciellt ”degenererade”, och man förespråkade att de borde utplånas som grupp.
Först under 1900-talet börjar så samerna organisera sig och ta strid för sina rättigheter och mot överhetens godtycke. Sameföreningar bildades runt om i landet och en nationell tidning, Samefolket, grundades 1919. 1993 öppnades Sametinget – med Jonssons ord, ”en ovanlig konstruktion – samtidigt en statlig myndighet som ska bevaka frågor om samisk kultur och språk, och ett parlament dit samer väljer representanter vart fjärde år”.
Samtidigt som den samiska kulturen på senare tid har fått en allt större tyngd och genomslag, med exempelvis ny litteratur och musik, och samtidigt som samerna vunnit viktiga framgångar juridiskt de senaste åren, så ökar hetsen mot samerna i sociala medier och även lokalt i norra Sverige.
Det finns gott om exempel i boken på konflikter med majoritetssamhället och inom den samiska befolkningen. Ett personligt avsnitt, en sorglig detalj som dröjer kvar efter läsningen, är när Mats Jonssons farmor ligger på BB och just har fött hans pappa. I samma sal ligger en kvinna av samisk familj som även hon just har fött en son. Kyrkoherden och den ansvarige läkaren kommer in på salen för att se till att spädbarnen blir döpta. Den samiska kvinnan säger att sonen ska heta Nila. Doktorn säger: ”Nila? Vad är det för namn? Ni menar förstås Nils.” Här hjälper inga protester. Över huvudet på modern bestämmer doktorn och prästen att genast döpa barnet till Nils.
Jag tycker om Mats Jonssons teckningsstil. I När vi var samer har jag dock vissa problem att hänga med och skilja på de många släktingarna som figurerar när berättelsen hoppar fram och tillbaka i tiden. Är det Mats på bilden, eller är det hans pappa eller kanske rentav farfar som ung? Oftast framgår det av namnen, sammanhanget eller angivna årtal, men ibland blir jag lätt förvirrad.
Men jag tycker inte desto mindre att Jonsson har åstadkommit ett storverk. Om man vill ha en lättillgänglig och ändå informativ presentation av samernas historia så är boken en mycket bra startpunkt. De dramatiserade historiska avsnitten är ofta spännande, och både de gamla släktingarnas berättelser och Mats Jonssons egna minnen och vånda inför sitt självpåtagna uppdrag är av stort intresse.
Så jag hoppas verkligen att När vi var samer får en ännu större spridning än Mats Jonssons tidigare böcker. Inte minst i skolorna borde boken ha en viktig plats att fylla. Inte bara i Lappmarken, utan i hela Sverige.
Jan Czajkowski
BOKEN
När vi var samer
av Mats Jonsson
Galago 2021