Ledaren # 42 2021
▶ Gulfkriget var det första hypermoderna kriget
▶ Teknologin idag i händerna på militär och kapital
▶ Ställ teknisk utveckling under samhällets kontroll
I måndags gick Colin Powell bort, 84 år gammal. Powells sista politiska gärning blev som republikansk kritiker av Donald Trump och förmodligen satte det tonen för de många hyllningar han fått i liberal media världen över. Hans ansvar för USA:s invasion av Irak har lägligt nog hamnat i skuggsidan.
Powells första avtryck i nittonhundratalshistorien var som medlöpare vid mörkläggningen av militärens mörkning av krigsbrott i Vietnamkriget, där han bland annat vittnade till de ansvariga befälens försvar vid My Lai-massakern 1968. Han största avtryck kom att bli de båda Gulfkrigen. Två krig vars betydelse för vår samtid är svåra att överskatta.
Det första Gulfkriget, 1991, är på sätt och vis lika definierande för vår tid som Sovjetunionens fall. Det var där USA:s armé via CNN lanserade fantasin om det moderna ”kliniska” kriget. I realtid och dygnet runt kablades bilderna ut över världen. Detta var en ny form av krigföring på distans, med smarta bomber, geografiskt informationssystem, GPS. Gulfkriget stod mellan krigförande parter som inte ens befann sig på samma slagfält. Något som fick den franska postmodernitetsteoretikern Jean Baudrillard att yttra det bevingade och provokativa påståendet att Gulfkriget aldrig ägde rum. Inte som ett påstående om fake news och alternativa fakta utan som en kommentar om krigets hyperreella karaktär. Det var krig som spektakel för MTV-generetionen, iscensatt av en samling män som lärt läxan från Vietnamkriget; det gäller att kontrollera den mediala bilden av kriget om det skall gå att sälja in.
Det första Gulfkriget lanserade USA i sin nya roll som världspolis, men blev också en viktig milstolpe i den teknologiska utvecklingen. I princip all den teknologi som vi idag gjort oss beroende av för att navigera och kommunicera är militär teknologi som fått civila användningsområden. Och dess lansering skedde live, med bombningarna av irakiska mål.
Men trots att vi idag är mer övervakade än någonsin tycks osäkerheten bara bre ut sig, på alla nivåer i samhället. Det andra Irakkriget såldes in helt baserat på hotet från de irakiska massförstörelsevapen som inte gick att bevisa. Den likaledes nyss avlidne hökkollegan Donald Rumsfeldt använde begreppet ”unknown knowns” för att sätta ord på det faktum att världens mäktigaste övervakningsapparat gick till krig på hypotetiska data som inte gick att samla in (på vapen som inte fanns). Sedan dess har graden av övervakning och paranoia bara ökat i ungefär likvärdiga doser. Det betyder att ju mer utbredd övervakningen tillåts bli, ju fler aspekter av våra liv som sparas och processas, ju större detaljkontroll, ju mer abstrakt och allestädes närvarande blir ”hotet”.
Istället är det teknologin i sig som framstår allt mer som ett hot och frågan om datainsamling och digitala styrsystem dyker främst upp i den bredare samhällsdebatten i form av varnande exempel och alarmism. Särskilt när vi har tydliga exempel på hur Facebook i Myanmar spelade en central roll i aggressionerna mot och fördrivningen av minoriteten rohingyer, utan att Facebook lyfte många fingrar. Sociala krediter, övervakning av anställda, kroppshets och mobbning bland unga, alltihop är utveckling som skrämmer oss. Kanske till och med skrämmer oss till apati.
Det får oss att glömma att teknologin i sig är neutral, den pekar vare sig ut vägen mot det totala kontrollsamhället eller den högteknologiska utopin. Istället bör vi resa frågan om i vems händer teknologin sätts och i vilkas intressen den utvecklas. Allt för få minns idag att ett av de verkliga cybernetiska pionjärprojekten gick under namnet ”Cybersyn” och lanserades av Salvador Allendes folkfrontsregering som ett försök att använda stordatorer för att sätta Chiles industriella produktion i folkets tjänst. Cybersyn fick ett abrupt slut med den USA-understödda militärkuppen 1973 och sedan dess har vi fått uppleva teknologin i händerna på militär och kapital.
Idag pågår en kapprustning som nästan inte gör något dagspolitiskt avtryck trots att de digitala styrsystem och datainhämtningsverktyg som ingenjörerna bakom Cybersyn bara fantiserade om har blivit vardag för länge sedan.
Utan att fastna i vare sig teknikoptimism eller överdriven alarmism måste socialister på allvar väcka frågan om makten över teknologin.