Ledaren # 35 2021
▶ Pensionssystemet infördes i skuggan av en kris
▶ Ingen naturlag att kriser alltid ska gynna högern
▶ Upprivna nyliberala reformer kan bli valvinnare
I tider av kris öppnas utrymmet för att genomföra stora samhällsförändringar. Med tanke på de senaste femtio årens historia så känner man sig lockad att ändra den maximen till, i tider av kris genomförs stora försämringar. För om det är någonting som utmärker nyliberalismens segertåg världen över, så är det just att den införts som en fix för en ekonomi på nedgång. Efter en lång tid av intensiv propaganda och gradvisa försämringar framställs den nyliberala lösningen som det enda alternativet, så att Thatchers slogan There is No Alternative förvandlats från retorisk modell till en slags politisk sanning.
Vårt nuvarande pensionssystem är ett exempel på detta. Det infördes högst medvetet i en tid av ekonomisk kris och hög samhällelig tolerans för genomgripande förändringar, även försämringar, för att rädda situationen. Viljan att bryta med ATP-systemet och införa ett nytt som gjorde tydligare skillnad på låg- och höginkomsttagare hade funnits länge, men det var först med nittiotalskrisen – då effekterna av den tidigare avregleringen av kreditmarknaden och den nyliberala skattereformen slog till med full kraft – som den politiska möjligheten visade sig. Så fick löntagarna betala för nyliberalismen. Den ”tärande” offentliga sektorn fick bära både hundhuvudet och de kommande försämringarna, inte minst efter avslutat arbetsliv. Det var ingen politisk naturlag som bestämde att det skulle bli så, det bara behandlas som det i dagens defaitistiska samhällsklimat. Så när generation X och Y når pensionsålder kommer det vara med ersättningsnivåer som tävlar om bottenplatserna i Europa.
Otryggheten och vreden ett sådant svek skapar behöver emellertid kanaliseras någon annanstans om det nyliberala projektet skall kunna fortsätta förstöra våra individuella och kollektiva framtidsutsikter med majoritetens överseende. För detta ändamål har man ställt om hela samhällets retorik. Trycket är så hårt att FN:s konventioner idag döms ut som ”partiska” och socialdemokratiska Tidens chefredaktör Payam Moula liknar att inte anpassa sig till samtidens reaktionära stämningar vid att köra ut för ett stup (Arbetet 25/8). Att ta intryck ifrån danska socialdemokratins knep för att vinna tillbaka väljare däremot, det är tydligen att undvika stupet.
Men ser vi längre tillbaka i historien är det inte bara försämringar som lanserats som svar i en krissituation. Det fanns en tid då det var precis tvärt om. Det är nära nog omöjligt att tänka sig välfärdsstatens införande under så fredliga former utan den föregående erfarenheten av hur laissez faire-kapitalismen ledde kontinenten rakt in i fascism och världskrig. Då stod det klart för var och en att politisk anpasslighet bara bidragit till katastrofen.
Idag befinner sig hela vår civilisation i ett permanent kristillstånd. Ekonomin är alltid på randen till katastrof, vädret tycks alltid befinna sig ett skyfall ifrån översvämning eller några uteblivna skyfall ifrån torka, och de skenande klassklyftorna skapar en instabil cocktail av konkreta och upplevda spänningar. Krismedvetandet är ständigt närvarande, men än så länge är det bara högern som lyckats kapitalisera på osäkerheten, men att ta det för någon slags evig sanning är om något att köra bilen mot stupet.
De stora konflikterna i vår tid står inte mellan gamla och nya svenskar, utan mellan de intressen som börjat äta sig in i alla våra gemensamt framkämpade sociala trygghetssystem och alla som på olika sätt får sin framtid koloniserad av en allt mer öppet inhuman nyliberalism. Det gäller bara att formera stridslinjerna på nya sätt. Få klasstrider är så tydliga som den vi får läsa om i svart på vitt i orange kuvert.
Det går att använda krismedvetenheten för att mobilisera mot de nyliberala socialförsäkringssystemen och plötsligt kommer nya politiska ytor att öppna sig. Kampen mot pensionssystemet bli en valvinnare, därför är det utmärkt att Vänsterpartiet lyft frågan om ett nytt!