Vad händer med flyktingarna i Turkiet när bomberna slutat falla över Syrien?

Turkiet är det land i världen som har tagit emot flest syriska flyktingar under de senaste tio åren. Men hur är situationen för flyktingar i ett land i allvarlig ekonomisk kris? Funderar de på att ta sig tillbaka hem nu när bomberna har slutat falla? Frilansjournalisten Layal Freije har pratat med fyra syriska flyktingar i Istanbul. Trots deras olika liv i Turkiet är Jalal Daha, Umm Ibrahim, tandläkaren och
Mais Hamad överens om att oavsett vad som händer i Turkiet ska de inte återvända till Syrien
för tillfället. Umm Ibrahim med fem döttrar summerar det:
”Om någon hade erbjudit sig att betala för att jag skulle besöka Syrien skulle jag säga nej tack.
Det är inte för att jag inte älskar mitt land. Och jag hoppas att säkerheten en dag kommer tillbaka. Men just nu finns det ingen säkerhet. ”

Drömmen om turkiskt medborgarskap

Med en telefon tre gånger så stor som sin hand, kryper tvåårige Jaab upp i knät på sin pappa Jalal och ler nöjt. Hans mamma, en liten kvinna med gravidmage, har strikta regler för hur länge Jaab får sitta med telefonen under dagen. ”Inte mer än en halvtimme”, säger hon.
Den tiden har redan använts, men när pappa kommer hem kan reglerna brytas. Och till sin sons glädje har Jalal Daha nästan precis återvänt från jobbet när han släpper in mig i familjens källarlägenhet i Baglarcesme -distriktet, ett arbetarkvarter på europeiska sidan av Istanbul.
Bland lokalbefolkningen i området går distriktet under namnet ”Lilla Syrien” och är ett bra exempel på hur flera stadsdelar i Turkiet, som en konsekvens av den massiva flyktingströmmen, nästan har tagits över helt av syrier. Här springer lekande arabiska barn omkring, skyltarna i butikerna är skrivna med arabiska bokstäver och om du går in i en grönsaksaffär är chansen stor att ägaren antingen är syrisk själv eller har lärt sig svara sina kunder på knapphändig arabiska.
Sedan inbördeskriget utbröt i Syrien är Turkiet, med sina 3,6 miljoner registrerade syrier, det land som har tagit emot flest flyktingar utan jämförelse. Idag bor 98 procent av de syriska flyktingarna utanför flyktinglägren och det finns syrier i nästan varje stad i Turkiet. Många arbetar, precis som Jalal Daha, med okvalificerade jobb, där de ofta är sämre betalda än sina sina turkiska kollegor. Det, i kombination med en redan eskalerande ekonomisk kris i Turkiet, gör inte syriernas närvaro särskilt populär. Sedan det syriska inbördeskriget bröt ut och miljontals flyktingar strömmade till Turkiet har turkarna gått från att vara välkomnande mot syrierna till att vara kritiska, visar flera undersökningar.

Diskriminering och underbetalning har också Jalal Daha fått känna av. Han flydde från Damaskus till Turkiet 2015 av rädsla för att bli värvad till militären. Men på sitt nuvarande jobb på en järnfabrik är han mycket nöjd, säger han. Här tjänar han 2 800 lira i månaden, något högre än den officiella minimilönen på 2 000. [En turkisk Lira motsvar ungefär en svensk krona]
– Men det är lite farligt, skrattar han och pekar på flera röda ärr på armarna.
År 2020 återvände nästan 17 000 syrier i Turkiet frivilligt till Syrien, enligt UNHCR, men de allra flesta har inga planer på att återvända hem än. Det kan vara så att bomberna har tystats på många ställen, men det betyder inte att det finns någon fred och säkerhet att finna.
Det råder brist på vatten, el, mat och inflationen är hög. Men det är inte bara ett eländigt, fattigt liv som syrier är rädda kommer vänta dem i deras hemland. Det rapporteras att militären fortfarande trakasserar befolkningen, tvingar pappor att gifta sina döttrar med soldater och fängslar män godtyckligt.
I Syrien studerade Jalal Daha till elektriker, men även om han bara behöver komplettera med två ämnen för att slutföra sin utbildning har han inte haft möjlighet att studera vidare i Turkiet. Han kan inte både studera och arbeta, men Jalal Daha insisterar på att han som syrier i Turkiet har möjlighet att ta sig till toppen.
Han har ansökt om, och fått, arbetstillstånd så att han tjänar sin lön lagligt och betalar sina skatter.
– Man känner sig inte som mindre värd som syrier i Turkiet. Om någon gör något mot oss har vi rättigheter. Vi kan klaga, säger han.
Han skrattar när jag frågar om hans framtid. Han är inte orolig för den, säger han, men han har inte heller lagt upp några planer på vad som ska hända. Han tar en dag i taget och hoppas på någon gång bli en av de cirka 110 000 syrier som beviljats turkiskt medborgarskap sedan 2011.
– Då kan jag få köpa och äga mitt eget hus och jag får fler alternativ.

Städfru på en bordell

Man behöver inte titta länge än på Umm Ibrahims egna hem i ett fattigt grannskap i Istanbul för att förstå vad hon menar när hon säger att det är svårt att få ihop ekonomin. I ett hörn av vardagsrummet finns två små gamla soffor, på golvet en matta och på väggen där färgen flagnar på grund av läckande fönster, hänger bara en liten bild av hennes man och barnbarn. Annars är det tomt.

Umm Ibrahim har precis bryggt arabiskt kaffe och håller på att hälla den tjocka, svarta vätskan i två små koppar innan hon sätter sig.
– Röker du? frågar hon och drar en cigarett ur sitt paket.
– Jag rökte inte i Syrien, men började när vi kom till Turkiet, säger den 44-åriga fembarnsmamman och förklarar att cigaretter blev ett sätt att ventilera frustrationen.
– Kulturellt har jag vant mig vid att bo i Turkiet. Men när det gäller ekonomi har jag inte det. Jag når aldrig slutet av månaden utan att det slår över till ”rött”, säger hon. Umm Ibrahim är inte hennes namn i myndighetspappren, men vad hon kallar sig bland vänner och bekanta. Hon vill inte använda sitt riktiga namn.

Hon kom till Turkiet 2013 efter att en missil träffat hennes hus i Aleppo. I Turkiet kom livet snabbt att handla om att tjäna pengar, säger Umm Ibrahim. Hennes man, som är musiker och spelar klassisk arabisk flöjt, tog ett jobb som obehörig elektriker på ett byggprojekt för 900 lira i månaden – mindre än en tredjedel av vad hans turkiska kollegor tjänade. Under de följande åren fick han byta flera gånger från ett underbetalt jobb till ett annat, tills han slutligen gav upp och satte sig på gatan med sin långa flöjt, i hopp om att folk skulle skänka en slant för hans musik.
– Vad fick han ut av det? 30 lira, 40 lira, ibland 60 lira. Hur långt kommer du med det när du har fem barn? Frågar Umm Ibrahim retoriskt.
– Bara hyran är 1600 lira.
Hon tog jobb i en klädbutik och senare som städerska på en bordell där det kom och gick kunder hela tiden, berättar hon. Men det är varken mannens tiggeri på gatan eller hennes arbete med prostituerade som är anledningen till att den
44-åriga mamman vill vara anonym. Det hon inte vill att någon skall få reda på är att hon var tvungen att sätta sina barn i arbete för att familjen skulle överleva.
– Min äldsta dotter var 14 år när hon skickades ut för att arbeta för en skräddare, säger hon och tittar intensivt på mig när röken från cigaretten i vänster hand flyger upp i luften.
Den andra dottern var 12 år.
Barnarbete bland syriska flyktingar i Turkiet är varken ett okänt eller unikt fenomen. Redan innan coronapandemin stängde av landet och drev en redan pressad turkisk ekonomi över kanten, levde 45 procent av alla flyktingar i Turkiet – varav 85 procent är syrier – under fattigdomsgränsen, enligt FN: s utvecklingsprogram. När pandemin slog till förlorade framför allt okvalificerade arbetare sina jobb. För många syrier blev barnarbete ett sätt för föräldrar att ha råd med hyra och mat.

Ett annat känt fenomen är att gifta bort döttrarna tidigt så att det blir färre munnar att mätta.
– Vi insisterade hela tiden på att våra döttrar inte skulle gifta sig. Men till slut tänkte vi, varför inte? Då kanske vi kan få lugn och ro, vår konsumtion skulle vara mindre, säger Umm Ibrahim.
För tre år sedan bestämde hon sig för att gifta bort två av sina döttrar, trots att båda tjejerna var emot det. Den ena var 18 år medan den andra var 16.
– Det var fel, säger Umm Ibrahim. Hon fortsätter efter en stunds tystnad:
– Och jag ångrar det fortfarande idag.

Hos tandläkaren från Damaskus

Med ett svart munskydd neddraget under hakan sitter tandläkaren på kontoret och dricker sitt kaffe. Han har ingen rock på sig, men på hans arbetströja finns små teckningar av tandinstrument. Det är samma skjorta som han har på sig när han lite senare fimpar sin cigarett och går för att ta emot patienten Mais Hamad i rummet bredvid.
Precis som Jalal Daha flydde tandläkaren från Damaskus 2015 när det cirkulerade rykten om att alla män skulle bli värvade i militären. Men även om de två männen flydde av samma skäl och samma år, ser de väldigt olika på livet i Turkiet. Här får utlänningar inte arbeta som tandläkare om de inte erhåller turkiskt medborgarskap och förnyar sin tandläkarlicens. Men det finns ingen möjlighet att tandläkaren beviljas medborgarskap ännu.
Han arbetar för närvarande utan tillstånd på en tandklinik som ägs av en turk. Det är därför han här kallas Tandläkaren. Om han blir påkommen med utöva sitt yrke olagligt riskerar han att utvisas.
– Den turkiska regeringen har inte gett oss några andra alternativ. De kommer inte att ge oss en tillfällig tandläkarlicens eller alternativet att vi bara behandlar andra utlänningar, till exempel. Vi har försökt be om något åt det hållet, men de gav inte efter, säger han.
– Och jag har naturligtvis inte för avsikt att jobba som grönsakshandlare. Jag är tandläkare.
Som läget är nu tjänar han bra på kliniken och har inga ekonomiska bekymmer. Men det frustrerar tandläkaren att han inte kan öppna sin egen verksamhet som den han hade i Syrien och bli en oberoende, laglydig medborgare igen. Därför tror han inte heller på en framtid i Turkiet.
– Jag har skrivit till Kanada i hopp om att få asyl, nu väntar jag på deras svar. Om de överhuvudtaget svarar. Nu är det ingen som bryr sig om oss, säger tandläkaren.

I rummet bredvid har Mais Hamad precis satt sig i tandläkarstolen och gör sig redo för sin tandstädning. Hon är 32 år, doktorand och en av de många syriska klienter som tandläkaren i hemlighet behandlar under veckan.
Mais Hamad klarar sig bra i Turkiet. Förutom sina studier har hon ett jobb där hon tjänar 10 000 lira i månaden. Ändå hoppas hon, precis som tandläkaren, kunna lämna landet om några år.
– Jag hade en mycket positiv bild av Turkiet innan jag reste hit. Mina föräldrar hade semestrat här på 1980-talet. De såg Turkiet som ett storslaget land, men jag hittade inget drömland, säger hon.

När Mais Hamad kom till Turkiet 2018 träffade hon en befolkning som efter sju års krig i Syrien hade fått nog av alla miljontals flyktingar.
– Jag tänkte att jag skulle välkomnas med öppna armar. Men jag fick känna på att de hade nått en punkt där de bara kände hat eller avsky, säger hon.
– De kände inget behov av att rädda oss. De hade mer en känsla av att vi hade förstört deras liv och ekonomi.
Mais Hamad vet mycket väl att hon haft mer tur än de flesta syrier i Turkiet. Hon går på universitetet, har arbetstillstånd, tjänar bra med pengar och har till skillnad från Umm Ibrahim, som saknar flera kindtänder, råd att gå till tandläkaren. Mais Hamad är inte nervös för sin framtid. Hon har råd att resa till ett annat land om hon vill.
– Många syrier är rädda för att Erdoğan kommer att förlora nästa val, eftersom deras hopp om att stanna i landet är beroende av att han vinner, säger hon och konstaterar:
– De har inte en chans om oppositionen vinner.
Rädslan är inte ogrundad. Flyktingfrågan har blivit så inflammerad i Turkiet att den var en av anledningarna till att det styrande AKP-partiet förlorade många av de större städerna till lokalvalet 2019.
För att visa att han förstår frustrationen hos sitt folk har Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan bland annat gjort det svårare för syrier att komma till Turkiet. 2014 byggde han en 800 kilometer lång mur på gränsen till Syrien, och 2019 lanserade han en integrationsplan för att avskaffa den syriska skuggekonomin.
Men när man tittar på de senaste mätningarna har det inte haft någon större effekt på Erdoğans sjunkande popularitet. Medan regeringen, trots det ovan nämnda, har haft en övervägande öppen politik gentemot flyktingar, har landets största oppositionsparti, CHP, en mer kritisk inställning till syrier. Vinner de nästa val är det okänt vad som kommer att hända med de nästan fyra miljonerna syrierna i landet.

Layal Freije

 

Layal Freije är en dansk journalist som bor i Istanbul, där hon skriver om Mellanöstern och Turkiet för dansk, svensk och norsk media.

Dela