Två tragedier men bara en historia

Ledaren # 36 2021

▶ 1973 och 2001; två milstolpar i kapitalismens historia

▶ Nyliberalt försök att hålla liv i efterkrigsordningen

▶ Kampen står om vad som ska ta vid efteråt

Denna lördag är det tjugo år sedan det terrordåden i USA den elfte september 2001; en katastrof som satt djupa spår i det politiska klimat vi levt i allt sedan dess. Denna lördag är det också 48 år sedan militärkuppen i Chile den elfte september 1973, en annan katastrof som satt djupa spår i det politiska klimat vi levt i allt sedan dess. Det är mer än datumen som gör att vi kan dubbelexponera dessa händelser – och betrakta dem som två fokuspunkter i en och samma historiska väv. Chile blev den experimentverkstad där CIA-tränade torterare och Chicagoutbildade så kallade sötvattensekonomer hjälptes åt att starta ett nytt kapitel i efterkrigshistorien; nyliberalismens. Samtidigt markerar det början till slutet.

Vid mitten av 1970-talet var Vietnam i princip det enda beviset på att USA inte var en totalt allsmäktig världshärskare. Ändå kan vi nu, med femtio års perspektiv se vartåt USA:s agerande under Nixon pekade. Avskaffandet av guldmyntfoten och den påföljande avregleringen av finans- och lånemarknaderna. Statsbesöket till Kina som markerade starten på hela den globala förskjutningen av industri och produktion från Väst till Öst. Den brutalitet med vilken nyliberalismen presenterades för världen. Allt detta var egentligen fött ur en desperat insikt om att USA:s världshegemoni efter andra världskriget redan hade passerat sin kulmen, bara knappa trettio år efter krigsslutet.

Krigen i Afghanistan och Irak upplevdes när de inleddes som en styrkemanifestation från USA:s och Natos sida. De var också skådeplats för en ny typ av franchise-imperialism där ett komplext nätverk av privata intressen säkrade lukrativa kontrakt, inte minst för de olika bifigurerna i Bush-administrationen. När krigen i Afghanistan och Irak idag summeras och deras ekonomiska kostnader räknas upp låter det ofta som om pengarna försvunnit in i ett svart hål eller brann upp någonstans i misslyckandet att bygga ett afghanskt samhälle som kunde stå kvar när de sista ockupationsstyrkorna lämnat. Men kostnaderna var inte resultatet av något misslyckande, de ingick i hela affärsmodellen, att slussa försvarsbudgetar rakt ned i privata fickor. Detta är ju den reellt existerande nyliberalismens modus operandi, tillvägagångssätt, att med tillgängliga medel tvinga tidigare reglerade och gemensamt ägda delar av ekonomin att istället generera privata profiter. Krigen är alltså inga misslyckanden räknat i ekonomiska summor, utan tvärtom framgångar för de krafter som startade dem. Misslyckandet ligger i att modellen inte hållit i längden.

Men att det inte skulle hålla var inskrivet från första början, när det nyliberala projektet inleddes. En ekonomi baserad alltmer på lån- och spekulationsdriven konsumtion av varor producerade i låglöneländer kommer förr eller senare att brisera i bubblor och krascher, hur stor armé man än har. Det märkliga sett ur dagens situation är hur det hela under en period såg ut att fungera så väl att hela samhällsbygget, inklusive de vid tiden statsbärande socialdemokratiska partierna, hängde med på tåget.
Hur många år nyliberalismen har kvar innan den slutligen blir en historisk parentes är en öppen fråga. Om den överlever kan det bli genom att gå tillbaka till sitt ursprung i Chile och leva fram sina sista dagar med hjälp av övervakningsteknologi och inskränkningar i demokratin. Om den begravs kan det mycket väl bli så att den banar väg för andra mer reglerade former av auktoritär kapitalism. Eller för socialistiska utvägar.

Säkert är i vilket fall att det är den internationella vänsterns uppgift att nu begrava den nyliberala kapitalismen och bana väg för en mänskligare värld byggd på jämlikhet, solidaritet och demokratisk socialism. För den kampen väntar nya datum, att hedra i stället för att begråta.

Dela