Stillbild från reportaget i Rapport. Foto: SVT. Inklippt till höger: Farooq Sulehria.
På kvällen den 10 september visades ett TV-reportage om Afghanistan i Rapport (SVT 1) som var ett läroboksexempel på en orientalisering av Afghanistan. Inslaget väckte betydligt fler frågor än det svarade på,
anser Farooq Sulehria.
KOMMENTAR
I TV-inslaget den 10 september rapporterade SVT:s Mellanösternkorrespondent Samir Abu Eid (som bevakat Palestina på ett imponerande sätt) från norra Afghanistan. Närmare bestämt den lilla byn Sulgira.
Så här rapporterade han: Bonden Muhammad Aslan arbetar på sitt fält. Senare sitter Aslan bland en grupp män som exotiskt sitter på huk på färgglada madrasser (alltihopa tydligt arrangerat för TV-spektaklet).
Aslan säger till Abu Eid att han är glad över att kriget är slut och antyder att talibanerna har återupprättat freden.
Samtidigt visas bilder på byn (en kvinna i burka, gator utan trottoarer, halvnakna barn). Vår SVT-korrespondent berättar välkända historier: afghanerna har bott här sedan urminnes tider. Religionen är det främsta inflytandet över dem. Kvinnor brukade bära burka redan innan talibanerna invaderade Afghanistan. Det är sant att det finns enstaka kvinnoprotester i Kabul. Men här på landsbygden har talibanerna ett nästan totalt stöd även om några få inte håller med om talibanernas restriktioner för kvinnor.
Följaktligen dras slutsatsen: en majoritet av afghanerna är nöjda med talibanerna och gillar deras sharialagar.
Det faktum att Samir Abu Eid, med sin bakgrund i Mellanöstern, orientaliserar Afghanistan visar att det är ideologi och inte hudfärg som är väsentligt i processen. Det är heller inte bara medierna som för fram orientalistiska resonemang, det gör också USA:s administration.
När president Joe Biden till exempel försökte försvara USA:s nesliga uttåg ur Afghanistan, sa han redan den 8 juli: ”Inget land har någonsin enat Afghanistan. Inget land. Imperier har åkt dit och misslyckats.” Efter Kabuls fall den 16 augusti sa president Biden till pressen: ”Så vad har hänt? Afghanistans politiska ledning gav upp och flydde… Vi gav dem [afghanerna] alla möjligheter att avgöra sin egen framtid. Det vi inte kunde ge dem var viljan att kämpa för denna framtid.”
Med andra ord har Afghanistan aldrig förändrats och kommer aldrig att göra det. SVT:s korrespondent anländer till norra Afghanistan för att bekräfta president Bidens bild av afghanerna. Följaktligen skildras Afghanistan så här av SVT: afghanerna har bott här i århundraden, deras kvinnor har alltid burit burka, religionen är den viktigaste faktorn. Underutveckling och fattigdom är det gamla normala eftersom det ingår i deras kultur.
Abu Eids teknik är också välbekant grundad i orientalism. Han väljer ut en afghan som representerar alla afghaner. Med andra ord: de är allihop likadana.
Reportaget väcker betydligt fler frågor än det besvarar:
Förväntade sig Abu-Eid verkligen att en bonde på landsbygden skulle säga sin ärliga mening om talibanerna?
Försökte han få reda på om afghanerna prioriterar religionen mer än jobb, sjukvård och skolor i sina byar? Vill de ha vägar med trottoarer, bevattningssystem, elektricitet, musik och nöjen, eller är de för evigt nöjda med moskén och mullan?
Försökte han få reda på varför norra Afghanistan, dit svenska trupper skickades och dit Sverige har skickat en miljard kronor årligen, fortfarande är så fattigt? Vart försvann de pengarna?
Och om påståendet om talibanernas popularitet verkligen stämmer, borde han då inte rapportera från Washington och Bryssel för att förklara varför talibanerna är så populära efter 20 års västliga upplysningsprojekt, biljontals dollar i bistånd och 30 000 soldater?
Men allra viktigast: avgör vi de politiska partiernas popularitet i Sverige genom att intervjua en bonde i Kiruna? Eller håller vi val i Sverige, och genomför vi opinionsundersökningar för att läsa av de politiska stämningarna?
Faktum är att afghanerna precis som resten av världen vill ha utveckling och demokrati. Religionen har förvisso ett starkt inflytande. De vill inte sälja ut sin religiösa tro i utbyte mot ”utveckling”. Men religion och utveckling är inte något binärt (inget absolut motsatspar).
Fakta motsäger president Biden och Abu Eids verklighetsbeskrivningar. Afghanistan gav kvinnor rösträtt före de flesta länder i Europa. Redan 1960 ägde val rum och en livaktig vänster gjorde betydande parlamentariska segrar. 1978 ägde faktiskt 1900-talets sista marxistiska revolution rum i Afghanistan. Det var i själva verket för att undergräva resterna av denna revolution som USA tillät talibanerna (en inkarnation av de tidigare mujahedin-krigarna) att tåga mot Kabul.
Grundproblemet med det som på akademiskt fikonspråk skulle kunna kallas ”den orientalistiska diskursen om Afghanistan” är inte i första hand filosofiskt. För Afghanerna själva får den direkta och allvarliga konsekvenser:
För det första får afghanerna skulden för USA:s nederlag. Eftersom ”inget annat land någonsin har enat Afghanistan” och trots att ”vi gav dem alla möjligheter att avgöra sin egen framtid”, misslyckades de (Biden använde faktiskt orden ”misslyckades de”). Och de misslyckades på grund att de är nöjda med talibaner, burkas, självförsörjning i byarna och sharialagar. Islam och utveckling (ett västligt begrepp) går ju trots allt inte ihop.
För det andra berövar en sådan orientalisering av Afghanistan varje föreställning om solidaritet med det afghanska motståndet all legitimitet. Orientalister antyder trots allt att det bara är en liten västinfluerad minoritet i Kabul eller Herat som vill ha kvinnorättigheter. En majoritet är för talibanerna.
För det tredje berövar orientaliseringen av Afghanistan också solidariteten med de afghanska flyktingarna all legitimitet. Afghanska flyktingar betalar redan nu ett mycket högt pris för detta, även om det inte rapporteras. Utöver det statliga beskyddet av talibanerna finns det exempelvis i Pakistan ett mycket starkt folkligt stöd för talibanernas maktövertagande (55 procent enligt en Gallupundersökning). Förståeligt nog råkar Pakistan och Iran vara det naturliga valet för de afghanska flyktingar som flyr från talibanernas regim. Jag har själv nyligen hjälpt en grupp flyktingar som anlände till Pakistan. Hotell har vägrat hyra ut rum till dem. Transportföretag har vägrat att hyra ut bussar till dem. Utan tvekan har socialistiska aktivister varit ett värdefullt undantag som tog emot de afghanska flyktingarna med öppna armar och hjärtan. Men med tanke på den pakistanska vänsterns minimala storlek kommer ett inflöde av afghanska flyktingar att föra med sig många tragedier, bara på grund av föreställningen att talibanerna är populära bland afghanerna.
Slutligen skulle jag vilja fråga Samir Abu Eid: om talibanerna verkligen är så populära, varför håller de då inte val och legitimerar sin popularitet?
Och då talar jag naturligtvis om val under FN-mandat, inte ”val” som i Iran.
Farooq Sulehria
Översättning: Göran Källqvist