Röster från Vänsterpartiets fackligpolitiska konferens

Helgen den 17–19 september höll Vänsterpartiet en fackligpolitisk rikskonferens i Stockholm med runt 200 deltagare från hela landet för att diskutera aktuella fackliga frågor och dela erfarenheter av arbetsplatsorganisering och kamp. Internationalen har samlat några röster från konferensen.

 

Monika Roll är lokförare och sitter med i styrelsen för Seko Stockholm. Hon är nöjd med konferensen.
– Det var ett väldigt fullspäckat schema i två och en halv dag me

d olika teman. New Public Management och gig-jobb var två grejer som diskuterades mycket. Facklig-politisk samverkan, hur det fungerar, var en annan. På slutet delade vi upp oss efter förbund och branscher och hade separata träffar. Det var jättebra för oss i Seko, man får namn på personer och hör vad de sysslar med. Det känns som att vi kommer få ett jättefint samarbete framöver, berättar hon.

Vad är de viktigaste frågorna för er på Seko?

– Det här med automatisering och digitalisering är en viktig fråga. Exempelvis planerar de att ersätta tågvärdarna med kameror på pendeltågen i Stockholm. Det är någonting vi ser genomgående i flera branscher, att man automatiserar produktionen och säger upp folk. Sen är det upphandlingsfrågan. Den billigaste entreprenören vinner, på bekostnad av bra arbetsvillkor för oss anställda. En annan viktig fråga är det här med avtalsdumpning inom fredsplikt, där vi ser att till exempel MTR går in i Sverige och köper upp stora delar av trafiken på järnvägsnätet, och sedan börjar man konkurrera med egna avtal. Det vill säga, om de redan har ett tecknat ett billigare avtal inom den här koncernen i Sverige, så vill man att alla andra ska gå under samma avtal, säger Monika Roll och fortsätter:
– Så det är de tre frågorna som är viktiga just för Sekos del. Sen generellt, inte bara för vår bransch, så har vi det här med osäkra anställningar, hyvling av arbetstid och problematiken med bemanningsföretagen.

Hur är det med organiseringen hos er?

– Det är hög anslutningsgrad generellt, men även hos oss ser man att det är en förändring som sker med färre som går med i facket. Det är konkurrens om jobben helt enkelt, och de nya går med på massa skit och vet inte sina rättigheter, vilket arbetsgivaren utnyttjar. Jag kör ju tåg, vilket kräver viss utbildning och man är inte lika utbytbar, men även hos oss har det ju tagit sig in osäkra anställningar och då märker man att de som är nya inte går med i facket i lika hög grad.

Marie Wiberg är undersköterska på äldreboende i Västerås och aktiv i Kommunal. För några år sedan tog hon initiativet till undersköterskeupproret, som hon menar har varit framgångsrikt.
– Det var en grupp som vi startade våren 2019 när regeringen presenterade sin budget och sa att man ville spara ytterligare 500 miljoner på äldreomsorgen. Och då kände jag att nu får det faktiskt vara nog, vi kan inte spara mer utan ska man ha en fungerande äldreomsorg som är värdig för våra äldre, så måste man förstå att det kostar. Det enda som går att spara på är oss i personalen och vi behöver bli fler, inte färre. Så därför startade jag upproret och det har gått ganska bra, berättar hon.
– Det har ju blivit vissa förbättringar senaste åren. Vi har fått skyddad arbetstitel, vi har fått det här äldreomsorgslyftet vilket gör att de som är vårdbiträden kan vidareutbilda sig till undersköterskor på betald arbetstid, och särskilt under pandemin har det kommit riktade statsbidrag till äldreomsorgen. Så jag tycker att det har hänt mycket bra saker för oss undersköterskor senaste åren.

Vilka fackliga frågor är viktiga för dig just nu?
– Det är ju det här med hållbara arbetstider och även pensionerna är något man behöver kämpa för. Särskilt vi som har fysiskt krävande yrken orkar inte jobba hur länge som helst, och så tycker jag att alla ska ha rätt till en pension som det går att leva på. Men det är något tänker jag som hela LO behöver kämpa för tillsammans, att man går ihop för den rättigheten, säger Marie Wiberg och fortsätter:
– Sen tycker jag att en fråga som vi på Kommunal bör driva är rätten till fria arbetsskor. Det tycker jag är viktigt, för jag som ensamstående förälder till två tonårsgrabbar prioriterar ju inte arbetsskor till mig själv när det behövs saker till barnen, och då blir det ju att man går i skor som man borde ha bytt ut för länge sen för att de är utslitna. Så det tycker jag skulle vara jättebra om man fick skor från arbetsgivaren.

Elias Tetteris är bilarbetare på Scania i Södertälje och medlem i IF Metall. Han menar att en viktig facklig fråga just nu är att bekämpa bemanningsföretagen.
– Det är verkligen något man måste driva på att förbjuda, eftersom det inte är bra för någon inblandad. De arbetare som jobbar för de här bemanningsföretagen har ingen säkerhet och ingen trygghet, för de har ju ingen riktig anställning. Men bemanningsföretagen försvagar även för de fast anställda. Det splittrar solidariteten och samhörigheten på en arbetsplats, när en stor del av ens arbetskamrater byts ut från vecka till vecka, säger han.
– Så bemanningsföretagen har inte bara blivit en fara för arbetarna i den mån att det blir ytterligare en otrygghet i all den otrygghet som redan finns på arbetsmarknaden. De har också börjat användas som ett vapen för att splittra arbetarklassen.

Är det någon mer fråga du tycker är viktig?
– Arbetstidsförkortning är den eviga frågan. Man kan ju tycka att den borde kunna kortas eftersom produktivitet har ökat så oerhört mycket inom den svenska industrin. De som äger i toppen tjänar miljarder mer för varje år, medan vi på golvet fortfarande jobbar åtta timmars arbetsdag, och mycket övertid, för en peng som inte är tillräckligt om man ser på värdet av vad vi producerar. Så man skulle kunna ta ut den ökade produktionen i kortad arbetstid till sex timmars arbetsdag. Det är den konstanta konflikten mellan proletariatet och borgerligheten. Den ägande klassen vill ju naturligtvis att vi ska jobba så mycket som möjligt för så lite som möjligt, och vi vill jobba så lite som möjligt för så mycket som möjligt, om man ska vara lite krass. Det är ju en grundläggande tanke inom socialismen att man ska få en mer rättvis fördelning, och då är kortare arbetsdagar en del av det. Det handlar inte bara om rättvisa utan också arbetarnas välstånd, för så är det för alla med 40-timmarsvecka, att ens jobb blir nästan hela ens liv, och så behöver det inte vara idag när vi producerar ett sånt oerhört överskott, säger Elias Tetteris.
– Innan vi jobbade åtta timmar om dagen, jobbade vi tio timmar om dagen, och innan dess jobbade vi tolv timmar om dagen, och ännu längre tillbaka var vi trälar, så det är ett väldigt ohistoriskt synsätt om man inte tror att det går att korta arbetstiden igen.

Per Leander