Ledaren # 37 2021
▶ Valet vanns inte genom att triangulera högern
▶ Ilska mot ökande klyftor och utförsäljningar
▶ Rødt för in folkrörelseperspektiv i Stortinget
Så blev det till sist maktskifte i Norge och från lite varstans hörs röster om att nu, minsann, vänder det. Nu får vi vår vänstervåg. Det kanske är att sätta förhoppningarna väl högt, men ändå kan resultatet komma att markera ett viktigt skifte. Bort från ett klimat där högern tillåts sätta tonen.
Även om Arbeiderpartiet länge gjorde precis som den svenska och anpassade sin retorik och sin politik för att hänga med i den högerpopulistiska kantring som, paradoxalt följde i spåren av terrordåden 2011, så är det inte genom triangulering som det politiska skiftet nu skett utan genom ett förnyat fokus på sociala frågor och välfärdspolitik. På valnatten lovade ledaren för Sosialistisk Venstreparti Audun Lysbakken att nu kommer äntligen en ”opgjørelse med Forskjells-norge” och just Forskjellsnorge (Skillnadsnorge) har kommit att bli något av en tagline för hela valrörelsen.
Nu är detta inte bara vänsterns förtjänst. Ett högerpopulistiskt block som genomför huvudlösa privatiseringar kan bara fortsätta posera som folkliga till en viss gräns.Det finns, trots att den norska politiska situationen på många vis varit en föregångare till det svenska, en avgörande skillnad mellan ländernas högerpopulister; Fremskritspartiet saknar, trots sin totalt genomreaktionära politik, den politiska udd som SD har. Fremskritspartiet tycks ha spelat ut alla sina kort, precis som Dansk folkeparti. Det går bara att posera som underdogs och småfolkspopulister en begränsad tid – säg en och en halv mandatperiod – sedan kommer kryperiet för näringslivet att framträda för tydligt för att kunna maskeras med retorik.
Sverigedemokraterna har mer långtgående ambitioner än så. Deras nationalistiska projekt slutar inte vid platt skatt, avskaffat strandskydd och stängda gränser.
Det är främst Senterpartiets stora valframgång som gjort att Arbeiderpartiet säkrar majoritet med sina tidigare samarbetspartners. Aftonbladets ledarsida (13/9) vill göra alliansen med Senterpartiet till något slags framgångsrecept för skandinavisk socialdemokrati, men då blundar man för något väsentligt. Senterpartiet har inte mycket mer än namnet och ursprunget gemensamt med Annie Lööfs nyliberala greenwashingprojekt. De är pålitliga i välfärdsfrågor, inte minst i omfördelningspolitik mellan stad och land och liksom Arbeiderpartiet fullständigt hopplösa på miljöpolitik – eller mer korrekt – helt uppbundna till oljeekonomin.
Annie Lööfs ideologiska syskon finns i det nyliberala ”småföretagarvänliga” Venstre, som sin vana trogen spenderade hela valvakan med att pendla över och under procentgränsen. Norges demografi, med sin avsaknad av tydliga andra- och tredjestäder som kan konkurrera med Oslo och ett parlamentariskt system som motverkar storstadscentrering, gör att Senterpartiet kan räkna sig som den största valvinnaren just genom sin prägel som landsbygdsparti.
Det är med andra ord mycket mer än oljan som gör att norsk politik inte lättvindigt låter sig översättas till svenska.
Så har vi de båda partierna till vänster, där det tvärt emot den allmänna bilden inte råder någon klar grad- eller artskillnad. SV är inte sakpolitiskt mindre radikala än Rødt. Senast Sosialistisk Venstreparti satt i regering gjorde de förvisso som sitt danska syskonparti Socialistisk Folkeparti och höll på att gå under helt som stödparti i regeringen Stoltenberg. I stortingsvalet 2013 klarade de procentspärren med bara 2000 röster. Sedan dess har partiet arbetat hårt för att återfå sin relevans. Ändå är det väsentligt som skiljer SV från Rødt och det är i sättet man pratar om politik.
Under valvakan var Rødts budskap tydligt; så länge ett regeringsskifte är säkrat så är det bättre att stå utanför regeringen och i stället stärka sin politiska position utomparlamentariskt, tillsammans med fackföreningsrörelsen, miljörörelsen och fredsrörelsen. Partiet skall fungera som en bro, som folkrörelsernas röst i Stortinget. Det perspektivet syns alldeles för
sällan i svenska Vänsterpartiets riksdagspolitik