DSA. Foto: Cory Doctorow
I augusti höll Democratic Socialists of America (DSA) konvent för första gången på två år. Per Davidson som var delegat för Boston-sektionen, uppskattade det han såg som en ökad politisk mognad i organisationen. Det är inte alltid det som låter mest revolutionärt som bäst flyttar fram positionerna, menar han.
Konventet är Democratic Socialists of Americas (DSA) beslutande organ, och över 1300 delegater hade bänkat sig framför zoom för att under en vecka lyssna på föredrag och diskutera vilken väg organisationen skulle ta framöver. DSA har under de senaste åren växt explosionsartat. 2013 hade man 6 000 medlemmar, 2019 ökade de till 50 000, och lagom till konventet var man uppe i 95 000. Då tiden sedan det förra konventet för två år sedan bland annat innehållit Bernie Sanders-kampanjen, en global pandemi och Black Lives Matters (BLM)-protesterna fanns det en hel del att diskutera
En stor del av konventet ägnades åt att fastslå organisationens prioriteringar, men lokalorganisationerna kan inte säga åt sina medlemmar vad de ska göra, och den nationella ledningen har ingen makt över vad lokalorganisationerna ägnar sig åt. Därför är prioriteringsdiskussionen på intet sätt bindande, utan handlar framförallt om vad organisationens anställda ska lägga sin tid på, vilka kommittéer som ska tillsättas på nationell nivå, och vad organisationens pengar ska spenderas på.
Vidare är det också så att man som motionsförfattare måste precisera hur mycket en prioritet kommer att kosta. De olika förslagen ställs aldrig mot varandra och det är således möjligt att rösta igenom hur många som helst (vilket också gjordes). Det blir i slutändan upp till den nationella styrelsen att prioritera ifall resurserna inte räcker till samtliga (vilket det alltså inte finns någon chans att de kommer att göra).
Prioriteringar som röstades igenom var bland annat satsningar på ekosocialism och Green New Deal, facklig organisering, kamp för flyktingar och migranters rättigheter, förskola för alla, samt bättre interna processer och strukturer för att reda ut anklagelser om dåligt uppförande och trakasserier.
Kamp mot republikanernas förslag att inskränka möjligheterna att rösta (voter suppression) och kamp för reparations (ekonomisk kompensation för ättlingar från offren för slaveriet), var några andra prioriteringar. En annan abolitionism, alltså avskaffandet av polis och fängelser. Som svensk har jag ofta överraskats av vilken central plats detta har hos den amerikanska vänstern. Själv har jag sett det faktum att lösningen på sociala problem alltför ofta ses som enbart polisiära som ett symtom på ett orättfärdigt system, och inte som något som ska bekämpas för sig. Hos den amerikanska vänstern har detta dock som sagt en betydligt mer central plats.
I vilken utsträckning man ska tolka ”abolition” bokstavligt eller symboliskt råder det inom vänstern rätt delade meningar om. Frågan har självklart aktualiserats ytterligare av BLM-protesterna och många av DSAs kandidater i de pågående lokalvalen har gjort omfördelningar av pengar från polis till socialarbetare och satsningar på mental hälsa till en stor del av sin plattformar. Problemet är förstås också större i USA än i Sverige då USA har världens största fängelsepopulation. Man har till exempel nästan tio gånger så många fångar per capita som Sverige.
För att spara tid antar man på DSAs konvent många saker via en ”konsensus-agenda” där man i en omröstning innan konventet beslutat om vissa saker som kan antas i block utan debatt. Detta är lite tudelat då det såklart är föredömligt att spara tid på sådant som är okontroversiellt och inte behöver diskuteras så mycket, men avsaknaden av debatt gör också att dessa saker inte får så mycket uppmärksamhet, trots att de i vissa fall väldigt tydligt sätter ut en riktning för organisationen.
DSA antog nu för första gången en politisk plattform. För att vara ett så pass stort steg kringgärdades detta av förvånansvärt lite diskussion eller motsättningar. DSA är en väldigt bred organisation som tillåter alla sorters socialistiska inriktningar. Således hade det bland vissa uttryckts en oro över att en plattform skulle göra det svårare att fortsätta ha den här bredden. Plattformen består av en lång lista med olika krav med väldigt varierad grad av detaljnivå (från väldigt breda socialistiska principer om ekonomisk demokrati till stöd för till exempel ett enat Irland och att Washington DC ska få bli en egen delstat i full bemärkelse). Jag kände personligen ingen brådska att anamma en plattform.
Jag tycker att DSA har fungerat bra utan en sådan, och jag tror att mycket av organisationens styrka har varit att det breda anslaget gjort det möjligt för olika typer av socialister och vänsteraktivister att känna sig hemma i organisationen, och att göra den till basen för sin aktivism. Jag känner inte till något exempel där någon har använt plattformslösheten för att hitta på konstigheter i DSA:s namn, vare sig högerut eller i form av olika ultravänsteristiska utsvävningar. En motion om att samtliga medlemmar måste ”acceptera” plattformen röstades ned, vilket betyder att den förhoppningsvis inte används som något vi slår i huvudet på varandra.
Det mest omtalade debattämnet på förhand var vårt valarbete. Detta är ett av de områden där DSA på senare år har haft absolut störst framgångar. Det kan inte förnekas att det är tack vare kampanjerna för Bernie Sanders och
Alexandria Ocasio-Cortez som många fått upp ögonen för organisationen. De två åren sedan det förra konventet har i stor utsträckning präglats av arbetet med Bernies kampanj, men också av flera andra, kanske i Sverige lite mindre kända, valframgångar. Bland annat har två nya DSA-medlemmar, Cori Bush och Jamaal Bowman, valts in i kongressen. I Buffalo vann borgmästarkandidaten India Walton i juni demokraternas primärval och ser därmed ut att bli stadens borgmästare i november. Flera framgångar har också nåtts i framförallt New York där flera DSA-medlemmar valts in i delstatskongressen och i New York Citys stadsfullmäktige.
2019 fastslogs att målet var att på sikt bilda ett eget politiskt parti. Det hade kommit in flera motioner som handlade om att redan nu börja ställa upp i val under egen partibeteckning istället för att ställa upp med kandidater i demokraternas primärval. Jag var stark motståndare till dessa resolutioner. Inte för att jag har något som helst hopp om att Demokraterna kan reformeras, utan för att jag verkligen inte tror att vi är redo än. Jag tror att DSA i nuläget är alldeles för svaga för att vinna några valsegrar på annat sätt än via demokraternas plattformar. Att använda dessa ger oss även en chans att nå ut med vårt budskap till långt många fler även vad vi skulle ha befogenhet att göra som ett eget parti. Vem utanför socialistbubblan hade till exempel hört talas om Bernie Sanders om han inte varit med i demokraternas primärvalsdebatter? The Green Party har ju till exempel försökt länge, och är betydligt mer etablerade än vad DSA är, utan att nå några som helst framgångar att tala om.
Till konventet hade det inkommit resolutioner som krävde att lokalorganisationer inte längre skulle få försöka ta över det lokala demokratiska partiet. Detta röstades ned med god majoritet vilket jag tycker var bra eftersom lokalföreningarna bör ha rätt att prova vilken strategi de vill och att detta inte ska dikteras på nationell nivå. En annan resolution krävde att DSA skulle ställa betydligt högre krav på kandidater som sökte vårt stöd, bland annat att de skulle vara mer kritiska mot demokraterna, och att de om de vinner lovar att rösta emot alla budgetar som ger mer pengar till polis och rättsväsende. Denna resolution föll också, vilket jag tyckte var viktigt. Även om det här såklart är fina principer skulle de till exempel ha omöjliggjort vårt stöd för Bernie Sanders.
Ett argument som ofta upprepades för bildandet av ett eget parti redan nu var att arbetarklassen behöver sina egna organisationer. Detta håller jag fullständigt med om, men tycker inte det är synonymt med att den under nuvarande styrkeförhållanden behöver lägga energi på att skapa sin egen valorganisation. En annan oro jag hade över att forma ett eget parti var att alldeles för stor ansträngning då skulle behöva läggas på det parlamentariska arbetet. Styrkan med DSA är att det framförallt är en aktivistorganisation, men som även kan ägna sig åt valkampanjer ibland. Många som var för tog upp de europeiska vänsterpartierna som positiva exempel, medan jag snarare skulle se de som avskräckande exempel då de ju ofta knappt gör något arbete alls utanför de parlamentariska församlingarna.
Jag uppskattar att konventet inte bara röstade för det som låter mest radikalt. Tvärtom fanns det ett moget övervägande, och ett brett stöd för taktisk flexibilitet och insikt om att den resolution som låter mest revolutionär inte nödvändigt är den som bäst flyttar fram våra positioner. Socialism uppnås inte genom att ha det mest radikala programmet, eller de hårdaste kraven på att en kandidat ska använda rätt etiketter för att få vårt stöd.
Detta tycker jag tyder på stor politisk mognad, och jag ser fram emot vad DSA kan åstadkomma framöver.
Per Davidson
Två röster från konventet
Matt Miller, Boston
Vad är det viktigaste du tar med dig från det här konventet?
– Att det, trots pandemin och Bernie Sanders två misslyckade valkampanjer finns så mycket entusiasm och vilja att diskutera vilka taktiker och strategier den socialistiska rörelsen bör ha. Jag tyckte också att det var positivt att det fanns ett stort stöd för resolutioner som handlade om ansträngningar för att rekrytera nya medlemmar, och att bli bättre på att behålla de vi har.
Sedan fanns det flera resolutioner som blev nedröstade som jag anser skulle ha utvecklat oss som organisation. Dessa handlade om att bli mer oberoende från etablissemangsorganisationer som Demokraterna och non-profits, och betonade organisering underifrån när
Matt Miller, nyvald ledamot av DSA:s nationella styrelse.
det kommer till valkampanjer och kamp för hyresgäster.
Kan du utveckla detta lite mer?
– Vi antog en resolution om valarbete som uppmanar oss att bygga upp vår kapacitet för att bedriva egna valkampanjer i stället för att bara dyka upp som frivilliga hos andras, och att rekrytera fler kandidater bland våra egna medlemmar. Det är viktiga steg. Det fanns andra resolutioner som uppmanade oss att gå ännu längre, och innebar en mer tydlig färdplan för ett brott med Demokraterna, som röstades ner. Jag tycker att det var tråkigt, men jag skulle inte säga att det var ett steg högerut eller så. Jag är glad att vi bekräftade vårt beslut om att på sikt bilda vårt eget parti, och jag tycker att beslutet om att ta de praktiska stegen för att bygga upp vår egen infrastruktur är en nödvändig förutsättning för det.
När det kommer till kampen för hyresgäster så bekräftade konventet att detta var en prioritet. En annan resolution som öronmärkte pengar för att organisera hyresgäster på gräsrotsnivå, för att vinna konkreta strider mot sina hyresvärdar, istället för att satsa på att förändra genom att kräva ändringar i lagstiftning, blev dessvärre nedröstad.
Vilket beslut tror du kommer få störst inverkan på DSA framöver?
– Jag tror inte vi tog något enskilt beslut som kommer att förändra organisationen i grunden eller så. Konventet antar ju bara resolutioner, nu är det upp till medlemmarna och arbetsgrupperna att utföra själva arbetet. Jag är dock väldigt nöjd med beslutet om att tillsätta en nationell kommitté för att hantera konflikter, allt från politiska meningsskiljaktigheter som går för långt till rena trakasseriärenden.
Ett annat stort och omdebatterat beslut var att ansöka om medlemskap i São Paulo-forumet som är ett samarbetsorgan för olika vänstergrupper i Latinamerika och Karibien.
Vad skulle du säga kommer vara de viktigaste uppgifterna för DSA under den närmaste framtiden?
– Konventet bekräftade vårt engagemang för flera frågor och nationella kampanjer. Medicare for all, fackligt arbete och bland annat då att få igenom the PRO-act (ett lagförslag på federal nivå som skulle göra det lättare att bilda fackföreningar, tillåta vissa former av sympatistrejker, samt göra att många gigarbetare skulle klassas som anställda; lagen har antagits av kongressen men det som återstår att få den genomröstad i senaten, vilket förväntas bli väldigt svårt).
Och så ekosocialism då. Klimatkrisen är verkligen här nu. Jag tror att Green New Deal-arbetet kan få lite av den enande kraft som Bernie-arbetet tidigare haft. Det faktum att samtliga medlemmar som ställde upp i styrelsevalet på Green New Deal-plattformen blev valda tyder på att det finns mycket entusiasm för det arbetet.
Per Davidson
Kristian Hernandez, Dallas
Vad är din största takeaway från konventet?
– Att vi antagit en plattform och visat är att vi är en mognare organisation nu än vad vi var för bara några år sedan.
Var det något särskilt som fick dig att känna att DSA blivit en mognare organisation?
– Jag tycker att debatterna visar att vi numera tänker djupare och mer strategiskt. Det faktum att vi inte bara röstade ja till allt, utan har insett att vi måste göra aktiva val när det kommer till vilket arbete vi ska göra, och att vi måste erkänna var vi är och vilka resurser vi har. Det tycker jag var en stor skillnad från konventet 2019.
Vilka beslut tror du kommer få störst konsekvenser för DSA?
Kristian Hernandez, omvald ledamot i den nationella styrelsen.
– Resolutionen för rösträttskamp. Jag är måhända lite partisk eftersom jag var med och skrev den, men jag tror att den kommer bli viktig eftersom den sätter oss i en position där vi kommer behöva visa hur det demokratiska etablissemangets halvhjärtade försök att försvara rösträtten inte kommer att vara tillräckliga.. Och det är en kamp som sätter oss i direkt opposition mot högern. De har väldigt många förslag på gång som inskränker rösträtten och försvårar möjligheterna att rösta, och jag tycker att det börjar bli tydligt att det är det som är högerns huvudsakliga strategi för att vinna val i nuläget. Därför sätter den här resolutionen oss mitt i en kamp som angår miljoner människor, och jag tror att den ger möjlighet att få in en stor ny bas av människor som hittills varit underrepresenterade i DSA. Det här är en kamp vi inte kan lämna till Demokraterna .
Vad kommer bli de viktigaste uppgifterna för DSA framöver?
– Vi har fått 35 000 nya medlemmar under det senaste året, varav många aldrig tidigare varit medlemmar i en politisk organisation. Därför måste vi ta uppgiften att bygga upp grundläggande politiska strukturer på största allvar. Det handlar om utbildning, organisationsstrukturer, ledarskapsutveckling och former för demokratiskt beslutsfattande. Ibland är det viktigt att stanna upp och se över formerna för vårt arbete. I övrigt tror jag att kampanjerna för Green New Deal och the PRO-act kommer att få stor betydelse.
Håller du med om att DSA blivit lite riktningslös sedan Bernies kampanj tog slut?
– Jag tycker absolut att vi har rört på oss, men det har kanske funnits mindre klarhet kring riktningen. Jag tror säkert att det finns många som blivit aktiverade av Berniekampanjen men som sedan i brist på organisering börjat göra annat, som att ägna sig åt Twitteraktivism. Därför tycker jag att vi måste vara tydliga med behovet av en organisation som faktiskt kan ta strid. Jag tycker att det vore bra om vi kunde bli bättre på att vara tydliga med vilka som är våra fiender, och på att peka ut vilka det faktiskt är som har makten att ge oss det vi vill ha.
Hur tycker du att DSA har agerat i förhållande till BLM-protesterna och under pandemin? Finns det något vi kunde ha gjort annorlunda? Eller något vi borde göra annorlunda framöver?
– När det gäller Black Lives Matter har det funnits mer att önska. Det finns såklart massor av individuella DSA-medlemmar som deltagit i protesterna, men som organisation har vi kanske varit lite sämre på att möta ögonblicket. Jag tror att det hänger ihop med att vi fortfarande försöker lista ut hur vi kan agerara enhetligt som en organisation. Sista gången vi gjorde det var nog med Bernie. Men jag tycker att vi sett lovande tendenser nu också, som med arbetet för att få igenom the PRO-act.
Angånde BLM är det viktigt att betona att protesterna vi såg då inte var något enhetligt fenomen. De involverade massor av människor, både organsierade och o-organiserade, och de politiska åsikterna hos dem som anslöt sig varierade avsevärt. Samtidigt kan vi inte vara alltför timida när vi närmar oss BLM. Vi är ju i övrigt väldigt klara med vilka förändringar vi vill se i samhället, och vilka maktstrukturer som måste monteras ned. Jag tror att tydlighet med det medan vi samarbetar med grupper som specificerat krav på mer lokal nivå är ett bra sätt att bygga relationer.
Per Davidson