* Ovissheten om framtiden skadar afghanska flyktingar
* ”Stressen förhindrar att de integreras i samhället”
* Aktivister efterlyser ett permanent stopp för utvisningar
Säkerhetssituationen i Afghanistan har försämrats alltmer i och med talibanernas framryckningar och för några veckor sedan valde myndigheterna att under tre månader inte ta emot några afghaner som utvisats från andra länder. Den 16 juli fattade det svenska Migrationsverket beslut om att ”tills vidare” och med omedelbar verkan inte utvisa afghaner, med hänvisning till säkerhetsläget i Afghanistan.
Det är ett beslut som innebär en viss lättnad men som ändå inte är tillräckligt för de som berörs, menar flera aktivister.
– Beslutet gäller i väntan på att utvisningarna kan börja igen. Det är en paus, och man kan inte andas ut på riktigt. Jag hade jättegärna sett att det varit permanent. Läget i Afghanistan har varit bedrövligt väldigt länge, det har inte varit ett tryggt land fram tills nu utan den situation som rått innan Migrationsverkets beslut fattades är det som människor har flytt ifrån under många år. Jag är väldigt glad att utvisningarna har stoppats, men det borde ha skett mycket tidigare för Afghanistan har inte varit säkert fram tills nu.
Det säger Nora Axelsson Håkanson, en av många som engagerar sig för att stötta afghanska flyktingar i Sverige. Hon har varit barnrättspolitisk talesperson för Feministiskt initiativ och var en av landets yngsta riksdagskandidater 2018, men hennes väg in i politiken var genom de afghanska flyktingarna. 2016, strax efter att hon gått ut nionde klass, deltog hon i en demonstration mot den nya asyllagen som begränsade familjeåterförening. Det blev startskottet för hennes politiska engagemang, där ungas rättigheter är en röd tråd. Nora Axelsson Håkanson deltog även i sittstrejkerna i Stockholm 2017, då hon tillbringade en stor del av sommaren på torgen tillsammans med de afghanska ungdomarna, och 2019, då strejken arrangerades av barnfamiljer. Vid det laget hade hon en stor plattform i sociala medier som hon använde för att sprida information om flyktingarnas situation och för att samla in pengar till leksaker och kläder till familjerna.
Ingrid Eckerman är nästan 60 år äldre, och beskriver sig som ”mormor åt väldigt många” efter att flera afghanska ensamkommande ungdomar bott hos henne under de senaste åren. Hon är pensionerad läkare och även hennes engagemang väcktes i och med den ”tillfälliga” asyllagen som infördes 2016. Hon startade ett upprop som nu heter Stoppa utvisningarna till Afghanistan, och har sedan dess ägnat sig åt detta på deltid. Även hon menar att beslutet att stoppa utvisningarna borde fattats för länge sedan, och betonar att det är oerhört påfrestande för flyktingarna att inte veta vad som kommer hända framöver.
– Det värsta är att många har varit utsatta för kronisk stress sedan de kom hit för sex år. Flera har sagt att ”min hjärna fungerar inte”, och det finns risk att stressen orsakat bestående försämringar av hjärnan. Många är inte längre de starka ungdomar som de en gång var. Vi går miste om resurser för samhället, även om de till slut får stanna.
Ingrid Eckerman är djupt kritisk mot hur Migrationsverket har bedömt ungdomarnas ålder och vilka konsekvenser dessa bedömningar fått.
– Många av de som var minderåriga när de kom hit har svenska kontaktpersoner och ett nätverk, men de som var över 18 eller bedömdes vara det hamnade på förläggningar och fick inga svenska kontakter. De vet inte vart de ska vända sig, medan ungdomarna ofta har både afghanska och svenska vänner. Det är därför som barnfamiljerna var närmast osynliga fram till sommaren 2019.
Också Nora Axelsson Håkanson nämner den skadliga stress människor utsätts för genom att inte veta när något kommer förändras eller vad som kommer ske.
– Jag hade velat se en amnesti så att de får andas ut på riktigt och åtminstone får tillfälliga uppehållstillstånd med ett slutdatum. ”Tills vidare” kan betyda att beslutet om att stoppa utvisningarna ändras i morgon men det kan också dröja fyra år. För att människor ska ha en chans att må bra psykiskt och kunna integreras måste man veta att man inte utvisas i morgon, för vet man inte det fokuserar man på överlevnad och inte på att hitta nya kompisar eller lära sig svenska eller försöka skaffa jobb.
– Det är omänskligt att vi som samhälle inte kan hjälpa flyktingarna att känna mindre stress. Det är som att det bara handlar om siffror och inte människor.
Hon säger att hennes vänner inte vågar hoppas att de får stanna i Sverige, trots Migrationsverkets beslut.
– Många har inte fått uppehållstillstånd, de har ju bara fått sin utvisning uppskjuten, och då släpper inte stressen. Det gör inte att man slappnar av eller får en framtidstro. Många känner att de har klarat sig just nu, men det är inte en trygghet som ger dem stabilitet i vardagen.
För Ingrid Eckerman är det självklart hur situationen borde lösas. Hon förespråkar att afghanerna bör bedömas som en flyktinggrupp istället för individuellt, och att myndigheterna till exempel kan ge allihop uppehållstilllstånd eller utfärda en allmän amnesti.
– Syrierna som kom 2015 ansågs ha skyddsskäl som grupp och fick uppehållstillstånd, och de är inne i samhället i dag. Hade man gjort likadant med de afghanska ungdomarna och barnfamiljerna hade de också varit inne i samhället i dag. I stället har Migrationsverket gjort sitt bästa för att göra afghanska flyktingar utvisningsbara. Vi har 4 000, kanske många fler, papperslösa afghaner i Sverige, och kanske 3 000 svenskafghaner i Frankrike. Inget parti och ingen regering kommer undan den här frågan.
– Om Migrationsverket väntar flera år på att något ska förändras i Afghanistan och inte ändrar beslutet fortsätter de här människorna att hållas i limbo, utan att få jobba, så länge som situationen i Afghanistan anses för farlig, säger Ingrid Eckerman.
Ytterst är det riksdagen som styr flyktingarnas öde, och Nora Axelsson Håkanson fruktar att de kommer hamna alltmer i skymundan inför nästa års val. Hon anser att fler som har någon form av inflytande i exempelvis sociala medier behöver engagera sig för att påverka den politiska agendan.
– Flyktingarna själva får inte rösta eller kandidera i val. Det krävs att vita som är födda i Sverige går ut och protesterar för att göra skillnad. Även om många säger att de är emot utvisningarna så är de inte en dealbreaker för de flesta infödda svenskar, och det är alltid svårt få människor som inte själva drabbas av beslut att engagera sig som medmänniskor. Det går att påverka politiker, men det krävs att folk som har makt att påverka använder den och inte bara bryr sig om det som rör dem själva.
Rasmus Klockljung