När samhället väljer väg

När man från dagens politiska situation ser tillbaka på de tio år som gått sedan terrordåden i Oslo och på Utøya slås man av samhällets enorma förmåga att blunda för den uppenbara innebörden och istället konstruera en annan. Breivik kunde inte göras till en främling, så han utdefinierades medicinskt istället. Gjordes till ett monster på samma sätt som pedofiler eller överfallsvåldstäktsmän görs till monster, så att samhället kan dra en gräns – här är vi friska, där är det sjuka. Norge gick vidare som ett samhälle där alla, även de som fortfarande skickar hot- och hatmejl till överlevarna, fick lov att vara offer. På ett paradoxalt vis kunde Breivik därmed inlemmas i den utveckling som sedan dess bara accelererat, där man målar upp bilden av den hotade nationen.
Nationen av sunda, mentalt friska, ordningsamma, laglydiga men aningens naiva människor som behöver skydd av höga murar, tungt beväpnad polis och en rättsstat med gammaltestamentliga befogenheter. Istället för den breda konfrontationen och uppgörelsen med islamofobin och högerradikalismen, som många av oss socialister inte bara hoppades utan också trodde på, så drev Breiviks dåd snarare på högerradikaliseringen av hela samhället. Han kunde till och med utmålas som en av alla de faror som uppstår i mångkulturella samhällen. Allt för att slippa erkänna att han var en extrem yttring av ett politiskt mainstreamfenomen. Breivik var inte nazist. Han var sprungen ur precis den gren av högerradikalismen som SD tillhör, den som israelisk bosättarhöger bygger internationella allianser med, den som har försänkningar i hela det borgerliga blocket.

Att göra upp med tankegodset som formade och fortsätter att forma män som Breivik kräver en samhällelig utrensning av garderoben. Men redan i november 2011 skrev ledarsidan i norska Dagens Næringsliv (25/11) följande om de överlevare som försökt lyfta debatten om kopplingarna mellan Breivik och den radikala antimuslimska miljön inom Fremskrittspartiet, i vars ungdomsförbund han en gång fostrats: ”Så länge offren yttrar sig i det offentliga rummet har de också ett ansvar. Vi skall leva med efterverkningarna av den 22 juli i många år. Vi måste hitta ett sätt som inte förstör det offentliga samtalet om invandring och integration.”
Fremskrittspartiet skulle in i regeringskoalition med högern. Deras byk skulle inte tvättas offentligt. I den logiska kullerbytta som hela det norska majoritetssamhället gjorde förvandlades offren till ett större hot än terroristen. Breivik var utskriven ur pjäsen, överlevarna kunde fortfarande störa det stora politiska projektet. För högern visade sig detta vara en framgångsrik strategi. De unga socialdemokraterna kunde inte ensamma stå emot trycket. Idag har FrP:s invandringspolitik blivit hela Norges och Arbeiderpartiet såväl som Senterpartiet har anpassat både retorik och politik.

När Stoltenberg 2011 valde att agera landsfader och norsk offentlighet valde att inte peta i ett enda sår, då bidrog man till att Fremskrittspartiet och hela den reaktionära högern fick fritt fram. Deras politik och retorik blev inte bara friskriven från allt ansvar, den blev totalt normaliserad. Nu är det förstås ingen enkel sak att leda det politiska efterspelet i ett nationellt chocktillstånd, men det går inte att hela ett samhälle fullt av motsättningar med bara symboliska broderskapsgester. En socialdemokratisk statsminister som försöker agera opolitisk landsfader inför en nationell kris, medan högern bygger koalition med ett ytterkantsparti – och radikaliseras på kuppen; känns det igen? Den som vägrar dra lärdom av historien är dömd att upprepa den och idag befinner sig Sverige i en situation där det verkar ligga politiskt närmre till hands att sätta in militär i svenska förorter än att bekämpa sociala klyftor och segregation. Ett delat samhälle kan inte samlas, annat än för att heja på landslaget. Och vi vet ju alla hur skuldbördan fördelas mellan spelarna i de nationer som blir utslagna.

Dela