Den politiska krisen som just nu pågår i Sverige lär gå till historien som Midsommarkrisen 2021. Men betydligt allvarligare var Midsommarkrisen 1941, då Hitler krävde att få
skicka tyska soldater genom Sverige inför sin invasion av Sovjetunionen. Per Leander förklarar vad som hände.
FOKUS
Den 22 juni 1941 bröt Hitler sin nonaggressionspakt med Stalin och invaderade Sovjetunionen utan formell krigsförklaring. Operation Barbarossa var den största militäroperationen i historien med 4,5 miljoner soldater från Nazityskland och dess allierade länder, snart även Finland, som trängde fram längs med en front som sträckte sig genom hela Europa från Finska viken till Svarta havet. Klockan fem på morgonen blev Stalin uppringd av Röda arméns ledare marskalk Georgij Zjukov, som berättade om den pågående tyska invasionen. Stalin, som nyligen hade gått och lagt sig efter att ha druckit vodka och georgiskt vin halva natten, hade svårt att ta in nyheten och vägrade först att beordra något motangrepp eftersom han inte ville tro att det var sant.
Ungefär samtidigt som Zjukov ringde till Stalin, väcktes den svenske socialdemokratiske statsminister Per Albin Hansson hemma i sitt vita radhus i Stockholmsförorten Ålsten av ett telefonsamtal från försvarsstaben som informerade om vad som hade hänt. Hansson var också bakfull. Han hade haft utrikesminister Christian Günther och några andra vänner på besök kvällen innan, och de hade suttit uppe i den ljusa midsommarnatten och spelat kort och druckit grogg.
Men Hansson var inte lika förvånad som Stalin. Det svenska försvaret hade tidigt lärt sig avlyssna och avkoda den tyska telegramtrafiken och statsministern och militärledningen kände till att nazisterna sedan en tid förberedde ett angrepp mot Sovjetunionen. Per Albin gick därför till sängs igen för att sova ett par timmar till, innan han vid åttatiden på söndagsmorgonen tog spårvagnen in till stan för ett extrainkallat krismöte med samlingsregeringen.
Den mest omedelbara frågan att diskutera var Hitlers krav på att få skicka en fullt utrustad division med 15 000 tyska soldater från det ockuperade Norge med tåg genom Sverige till Finland för att därifrån ge sig direkt ut i kriget mot Sovjetunionen. Detta skulle vara ett klart brott mot den svenska neutraliteten och skulle kunna provocera inte bara ryssarna utan också västmakterna.
Samlingsregeringen var djupt splittrad. Tysklandsvännerna som Christian Günther, Högerpartiets Gösta Bagge och Bondeförbundets Karl Gustaf Westman var helt för att låta de tyska soldaterna resa genom Sverige. De liberala folkpartisterna var mera tveksamma, och flera tunga socialdemokrater som Ernst Wigforss, Gustav Möller och försvarsminister Per Edvin Sköld var klart emot. Per Albin Hansson sa inte vad han själv tyckte, men berättade att han hade rådfrågat kung Gustaf V som ville att Sverige skulle ställa upp för Tyskland. Enligt Hansson hade kungen annars hotat med att abdikera, vilket skulle leda till en konstitutionell kris.
Regeringsdiskussionerna pågick i flera dagar. Dels för att det tog lite tid för de statsråd som var på semester att ta sig tillbaka till Stockholm, dels för att partierna ville rådgöra inom sina riksdagsgrupper. Den socialdemokratiska gruppen, som hade egen majoritet i riksdagen och därmed teoretiskt sett kunde bestämma själva, röstade för att man skulle säga nej till Hitler. Men bara ifall man fick med sig de övriga partierna.
När väl samlingsregeringen träffades igen stod det dock klart att de borgerliga ville tillåta de tyska soldaterna transitering genom Sverige. Statsminister Hansson hade sista ordet: ”Med hänsyn till kungens och de övriga riksdagsgruppernas hållning, ser jag ett avslag som praktiskt taget omöjligt. I detta läge kan jag tänka mig ett tillmötesgående, under förutsättning att det blir ett engångsbeslut.” Det hade hunnit bli den 25 juni, samma dag som Finland också förklarade krig mot Sovjetunionen.
Även i Sverige fanns det starka krafter, inte minst inom militären, som tyckte att man nu borde göra som Finland och sluta upp i kriget på Nazitysklands sida. ”En tysk seger skulle medföra kommunismens nedslående och vara av oskattbar fördel för vårt lands inre hälsa”, menade överbefälhavaren Olof Thörnell i en skrivelse till regeringen. Han backades upp av bland andra Günther och Bagge.
Men Per Albin Hansson hade varit beredd att göra eftergifter för tyskarna, just eftersom han trodde att det var bästa sättet att hålla Sverige utanför kriget. Att Sverige aktivt skulle gå i krig på Tysklands sida var dock otänkbart för statsministern.
Så här 80 år efteråt är det lätt att vara dömande och säga att den svenska hållningen till Hitlers begäran att få skicka soldater genom Sverige var fegt. Och det finns många andra exempel när svenska myndigheter gick alldeles för långt i sina eftergifter till Nazityskland genom att fängsla svenska antinazister, censurera pressen och stoppa judiska flyktingar som försökte ta sig till Sverige. Men under Midsommarkrisen 1941 lyckades statsminister Per Albin gå en svår balansgång, där ett snedsteg kunde ha lett till att Sverige blivit antingen ockuperat av Nazityskland – om man sa nej till transiteringen – eller allierat med Nazityskland – om högern hade fått som den velat.
Per Leander