Ledaren # 18 2021
▶ Högern radikaliseras för att bevara ordningen
▶ Migranter första offret, SD kommer kräva fler
▶ Går inte bromsa med anpassning
Politik är aldrig stillastående, det tillhör ju liksom moderniteten att allt fast förflyktigas och att allt är föränderligt. Men det finns två typer av förändring. Det finns förändring som syftar till att skapa eller anpassa sig till en ny situation – och så finns det förändring som syftar till att bevara den underliggande ordningen. Och tvärtemot vad vi ofta får höra så är det oftast politiken för bevarande som kräver de värsta offren.
Den politiska situation vi fått
i Sverige, med ett nytt migrationspolitiskt ickekonsensus-konsensus mellan regering och opposition, har just en sådan karaktär. En accelererad radikalisering i syfte att bevara ordningen. Där har vi nu ett borgerligt block som hoppat på radikaliseringståget, vars slutstation bara Sverigedemokraterna anar. Och så har vi Socialdemokraterna: ständigt beredda att anpassa politik och budskap, ständigt anklagade för att vara för vara för slappa och för lama.
För vad sossarna inte förstår är att det inte går att bromsa en radikaliseringsprocess genom anpassning. Ingenstans kan man sätta ned foten nu och säga ”vi har lyckats bromsa invandringen!”, eller ”så här har vi alltid tyckt, egentligen” för det finns inget fotfäste att hitta. Tåget har redan rullat vidare, drivet av sitt eget momentum.
Och för alla utom de övertygade nationalisterna handlar det alltså om att rädda status quo; det vill säga skattesänkningarna och avregleringarna. Ordningen skall räddas och flyktingarna är längst ned och längst ut i samhällets periferi. De skalas bort först, skickas bort eller stängs ut. Den sociala liberalismen offras för att rädda den ekonomiska och socialdemokratin är på god väg att offra sig själv för att rädda nedskärningspolitiken.
Den migrationspolitiska överenskommelsen utmålas som en parlamentarisk lösning för att få en fråga ur vägen, men den kan bli en dörröppnare för en riktning i den svenska politiken som vi hittills bara känt försmaken på. Den politiska utvecklingen i Danmark kring migrationspolitiken utgör ett till lika delar närliggande och avskräckande exempel på vart Sverige är på väg, men faktum är att Sverigedemokraterna ändå är någonting kvalitativt annorlunda än de högerpopulistiska partier som blivit stora i Danmark och Norge. Vår framtid med Sverigedemokraterna vid makten ligger inte i Danmark, utan snarare i Ungern eller Polen. Antingen har den övriga borgerligheten inte insett detta eller så bryr de sig inte. Det kvittar egentligen lika. Nu har de samlat sig i ett block. Nu är de samma motståndare, samma fiende.
Vi får hoppas att väljarkåren straffar experimentet, men det är svårt att se hur så länge det inte finns några klara alternativ. Hypernormalisering kallas det tillstånd som uppstår när människor tolererar en allt mer orimlig ordning i brist på alternativ. Så har det ju gått på de flesta andra håll och om det är någonting vi lärt oss av de senaste årens utveckling så är det att Sverige inte är unikt, vi bara brukar dra utvecklingen lite längre än andra länder. Här var fattigdomen som störst och klassklyftorna som djupast. Sedan byggde vi välfärd mest av alla och om vi inte gör någonting snart så kanske vi kan bli ledande på högerradikalism också.
Förändringens kraft går inte att stoppa – för den kommer ur en ordning som är på väg att falla samman, såväl politiskt som ekonomiskt (och ekologiskt) – men vi kan staka ut alternativa vägar framåt. Framtiden tillhör den som vågar vara radikal. Det har högern insett och det är hög tid att den breda vänstern gör det också.