Ledaren # 17 2021
▶ Högern har intagit vänsterarenorna
▶ Vänsterns reträttposter börjar ta slut
▶ Åter tid att hitta kraften i rörelsen
Har vi gett bort Första maj till konspirationsteoretiker nu? Visst känns det lite så när vänstern firar framför skärmarna och det är vakenrörelsen som tar gator och torg i besittning. Och det är i sanning en märklig och motsägelsefull tid vi tvingas genomleva just nu. Demokratihatare som demonstrerar för frihet och statsapparater världen över som använder pandemisituationen för att driva igenom antidemokratiska reformer. När polisen slår ned på vaccinationsmotståndare, konspirationstroende och antidemokrater är det inte helt lätt att hålla den vänsterpolitiska tungan rätt i mun, men faktum är att båda krafterna representerar politiska tendenser i samtiden som vi måste styra undan för.
Mötesfriheten är ingen lyxvara som kan viktas mot smittspridning, den handlar ytterst om liv och död. Om vi ger staten befogenheter att ställa ordning över dessa demokratiska friheter betyder det också att vi litar blint på att samma stat skall vara politiskt neutral och att dess beslut alltid kommer att utföras efter det allmänna bästa. Av erfarenheter, såväl historiska som samtida, vet vi att det är en naiv förhoppning. Ändå tycks vi så lätt förledas till att tro att vår egen situation är historiskt unik. Om samhället med lag förhindrar nazister att organisera sig är det förstås inget att gråta över i sak, istället är det implikationerna och de indirekta följderna som avskräcker. Skulle nazismens orsaker försvinna för att den förbjuds? Vad kan samma typ av lagstiftning göra i någon annans händer? Vad händer med organisationer som inte bedöms som antidemokratiska? Är de plötsligt oproblematiska?
När marken känns otrygg är den spontana reaktionen alltid att hålla fast i någonting som upplevs som stadigt. För den breda vänstern, som har framlevt de flesta av de senaste trettio åren på politisk gungfly har det i praktiken ofta lett till att man förankrat sig i de positioner där man varit stark sedan tidigare. Just nu tränger sig reaktionära krafter in på många av de domäner som den progressiva sidan i långa stycken trott sig ha haft ensamrätt på.
Det sker på feministiska planhalvan när den traditionella högern börjat börjat förpacka sin politik i kvinnosaksretorik. Det sker när högljudda högerdebattörer vänder maktanalyser ur händerna på sina motståndare och undergräver hela möjligheten att alls diskutera över- och underordning. Det har skett på sociala medier på ett så genomgripande sätt att det väl knappast är någon som längre minns att det vildvuxna otyglade nätet var ett fäste för frihetliga och antiauktoritära röster. Och på årets Första maj är det alltså bara en hyperindividualistisk konspirationsrörelse som kommer att demonstrera. På punkt efter punkt har högern – först den nyliberala och sedan den som kallar sig konservativ – som rört sig och intagit nya positioner. Den progressiva sidan har befäst och härdat ut.
Effekten har i långa stycken blivit ett klimat där makt blivit något fult. Något man tillskrivit motståndaren, eller något abstrakt och ogreppbart. Makten över, inte makt för eller makt att. I år är det 55 år sedan som aktivisten och tänkaren Stokely Carmichael myntade begreppet Black Power. Att begreppet blev bevingat i samma stund som talet hölls berodde på att det förde samman analysen av förtrycket med en berättelse om befrielse, om makt i befrielsens tjänst.
Senast någon talade om ”power to the people” i en svensk kontext var det när före detta Just D-sångaren Wille Crawford lanserade kampanjlåt för Nya Moderaterna. Då var det privat ägande som likställdes med makt.
Nu när till och med nyliberalerna vill framställa sig som maktlösa är målet vidöppet för vänstern att gå på politisk offensiv. Läget är egentligen ganska utmärkt.