Ledaren # 16 2021
▶ Klubbägare utnyttjar krisläget, lanserar superliga
▶ Engelsk fotboll föregångare i kommersialisering
▶ Vänstern måste lära sig av kapitalets skamlöshet
Mitt under pandemi och ekonomisk kris – och det här gänget sitter i Zoom-möten om att bryta sig loss bara för att skapa ännu mer girighet”. Orden kunde ha handlat om nästan vad som helst i dagens värld, men handlar om fotboll, eller mer bestämt den europeiska ”superliga” vars planer lanserades på söndagskvällen. En liga med femton fasta lag. De andra fem klubbarna kan slås ut eller kvalificera sig in, inte de. Av initiativägarklubbarna är flera inte de bästa i Europa, eller ens i sina nationella ligor. De är bara rikast – och de ägs av intressen som inte vill förlora intäkter bara för att deras lag skulle underprestera sportsligt.
Att sex av de tolv klubbarna är engelska är ingen slump, för i den organiserade fotbollens moderland har pengarna förvandlat sporten i grunden. På tiden fotbollen hölls i privatskolornas gentlemannaregi var amatörismen självklar – ingen ung lord skulle ens komma på den smaklösa tanken att ta betalt för att spela. Men med facklig organisering och mer fritid kom arbetarklassen snabbt att dominera sporten och det aristokratiska Football Association tvingades redan på 1880-talet att acceptera professionalismen. Sedan gjordes klubbarna till bolag för att skydda medlemmarnas privatekonomi ifall investeringar slog fel, men det tog lång tid innan någon blev rik på att spela fotboll och vid mitten av sextiotalet tjänade en fotbollsspelare som mest bara något mer än en normal arbetarlön.
Fotboll blev arbetarsporten framför andra, utan glamour men med supportrar som höll på sina lag i ur och, för engelsk väderlek så karaktäristisk, skur. Och kanske var det just på grund av den starka arbetarklassprägeln som fotbollen kom att spela en stor roll i Thatchers projekt att omstöpa det engelska samhället i grunden. Reella problem med läktarvåld användes för att demonisera fotbollssupportrar och framställa sporten som pöbelunderhållning. När 96 supportrar kvävdes och trängdes till döds till följd av polisens agerande i Hillsborough 1989 uppstod plötsligt ett fönster där man kunde förvandla sporten i grunden, men med hänvisning till att rädda liv. Läktarna disciplinerades och biljettpriserna sköt i höjden, samtidigt som visningen av fotbollsmatcher flyttades från skattefinansierad till satellit-TV och de 22 klubbarna i ligans högsta division helt sonika lämnade det hundraåriga ligasystemet och bildade Premier League för att slippa dela med sig av sina intäkter.
När nu gräddan av Premier League-gräddan 29 år senare försöker bilda en europeisk superliga är det egentligen bara nästa logiska steg. Att det är osportsligt är själva poängen. Ett ekonomiskt överlägset storlag kan faktiskt besegras och slås ut av en på pappret underlägsen konkurrent. Trots alla de skenande ekonomiska klyftorna mellan de största och alla andra händer det fortfarande, om och om igen. Det är detta som gör att fotbollen alltjämt lever som masskulturen över alla andra, men det är just det som de största aktörerna vill få ett slut på. För sådan är ju kapitalismen; inte en fri marknad där alla spelar med samma regler, utan en trång bassäng där de största fiskarna stänger ute alla andra.
I SvD Näringsliv (20/4) ger Dan Persson från Idrott & Samhälle en kritisk, men också resignerad beskrivning. Fansens föreställningar om att ha en egen klubb är helt enkelt inte giltiga längre när fotbollslagen blivit ”företag i underhållningsbranschen fotboll”. Planerna på en europeisk superliga speglar bara utvecklingen i toppen av hela den hyperkapitalistiska ordningen där de största aktörerna omstöper vår värld helt efter egna intressen om tillfället och medlen ges.
Men det är aldrig lätt att veta vilka frågor som blir politiskt explosiva och mitt i vår reaktionära tid höjde både spelare, profiler och fans världen över rösterna i protest. Inom bara två dygn tvingades klubbägare backa och be om ursäkt. Kampen om fotbollens själ pågår alltjämt, trots allt. Men det finns också en annan viktig lärdom att dra.
Högern och kapitalet har vunnit sina segrar just för att de vågar ta varje chans. Om de förlorade den här striden var det på grund av arrogans och dåligt förarbete, men när strukturerna svajar är de ständigt redo att förskjuta positionerna. Audere est Facere (”Att våga är att göra”) är mottot som Tottenham Hotspur och uppenbarligen också deras ägare spelar under, på planen såväl som på världsmarknaden.
Vi lever i krisernas tid och varje kris får de politiska kompassnålarna att snurra, vilket också öppnar möjligheten för nya politiska överenskommelser. Tänk vad en vänster med samma förslagenhet skulle kunna åstadkomma.