Ledaren # 12 2021
▶ Tecken på vänsterpolitisk nytändning
▶ Kräver fokus på makt och fördelning
▶ Omöjligt inom parlamentarismens ramar
Den börjar krypa in på bred front nu; insikten om hur den nyliberala ekonomiska politiken, med dess ständigt ökande klyftor och gradvisa strypande av all offentligt finansierad verksamhet, inte bara omöjliggör politisk kursändring utan också banar väg för nationalism och chauvinism. Tar du som politiker idag inte ett enda aktivt beslut så bedriver du ändå nyliberal reformpolitik, ty nyliberalismen har blivit både statsbärande och statstärande på en och samma gång. Alla, även de som gör ekonomisk vinning, tycks drabbade av en känsla av politisk impotens. Antingen vi ser verkliga eller påhittade hot övermannas vi av känslan att inte kunna göra någonting åt dem.
Ett brett vänsterpolitiskt brott med denna ordning har länge varit efterfrågad – inte minst på den här tidningens sidor – och nu pekar alltmer på att en brytning med nyliberalismen faktiskt kan bli verklighet. Två tecken i tiden är i varje fall att både Vänsterpartiet (DN 22/3) och den socialdemokratiska föreningen Reformisterna (SvD 23/3) gjort utspel om den ekonomiska politiken vilka vittnar om behovet av – och som kanske till och med markerar – ett politiskt skifte. Bort från skendiskussioner om kultur och nation, värderingar och parlamentariskt alliansbyggande och till en annan slags politisk kultur, där man ställer konkreta ekonomiska förslag och reformer i centrum.
V-inlägget, signerat Nooshi Dadgostar, Ulla Andersson och den till Vänsterpartiet nyvunna ekonomen Sandro Scocco, är i första hand en uppgörelse med de nyliberala dogmer som styr dagens politik, och med föreställningen om att nyliberalismens idéer på något vis skulle vara sprungna ur vetenskapligt förankrade principer. Texten pekar på ett kommande ekonomipolitiskt program, men riktar sig främst mot alla de som påstår att högerpolitik på något vis skulle vara mer ansvarsfull och trovärdig än vänsterpolitik. Reformisternas debattinlägg å andra sidan är ett smakprov ur det reformprogram för ett fossilfritt Sverige som lanseras denna helg. Att jämföra dem blir därför lite märkligt, men vi kan konstatera att Reformisternas förslag på många punkter påminner om det program, Totalrenovera Sverige som avvisades av Vänsterpartiets kongress och ledning för bara ett år sedan. Att Reformisternas program redan vunnit gehör inom socialdemokratin är en varningsklocka för Vänsterpartiets ledning. Ska den ta uppgörelsen med finanspolitiska ramverk och annat nyliberalt gods på allvar, eller riskera att bli politiskt omsprungna.
Men samtidigt finns en slående brist som vare sig V-representanterna eller Reformisterna tar upp, och det är frågan om makten och gemensamt ägande av produktionen. För vad båda debattinläggen glömmer att nämna är hur en uppgörelse med nyliberalismen inte bara handlar om att ha bra argument, eller ens objektivt rätt, utan om att konfrontera enormt starka intressen. Intressen som inte tvekar att starta krig och driva fram miljökatastrofer för att säkra sina positioner. En uppgörelse med nyliberalismen kräver också en reell maktförskjutning, annars blir alla vackra program bara önskelistor som kommer att malas ner av kapitalmakten. Varje program för politisk förändring behöver kopplas till mobiliseringar och kamp även utanför den parlamentariska politikens ramar. Skulle Vänsterpartiet på allvar välja att sätta sig i en ”vänsterliberal” regering ihop med Centerpartiet, eller ens Socialdemokraterna med nuvarande ledning, kan det nya ekonomiska programmet lika gärna lämnas kvar på ritbordet. Nyliberalismen som idéströmning må vara död, men den som vill ha makt på parlamentarismens villkor måste ändå underkasta sig dess diktat.