Ledaren # 7 2021
▶ Systemisk korruption frodas i Sverige
▶ Fullt av byråkratiskt egenintressen
▶ Motkrafterna kräver intressegemenskap
Sverige brukar ha topplacering när det kommer till länder med låg korruption. Det är förhållandevis svårt att muta sig före i en bostadskö eller slippa häktet för att man har några tusenlappar på fickan i det här landet. Och det är förstås bra, men frågan är om den fina statistiken beror på att vi ser för snävt på begreppet korruption. För när vi ser samhället omvandlas i snabb takt utan att det egentligen motsvarar vad väljare efterfrågar eller vad som diskuteras i valrörelser då kan man misstänka att det uppstått ett system där de ledande skikten hamnat för långt ifrån de människor de är satta att representera.
Så långt skulle den här ledaren kunna vara skriven av någon på det konservativ-reaktionära spektrumet. Faktum är att den ligger mycket nära motiveringen till Motion 2020/21:601 Åtgärder mot institutionaliserad korruption, som Sverigedemokraten Josef Fransson lade i höstas. Det finns ju inte sällan ett drag som är gemensamt mellan radikala och reaktionära, i att man betraktar samhället som präglat av motsättningar och inneboende konflikter – det råder bara total diskrepans mellan var i samhället man hittar konflikterna. Josef Jansson föreställer sig exempelvis korruption i hur fackföreningarna administrerar a-kassan, i public service relativa oberoende, samt det faktum att Sida, Brå och det Nationella sekretariatet för genusforskning alls existerar. Den som försöker hålla stånd mot de nationalistiska angreppen hamnar lätt på defensiven. Som när rödgröna just nu försöker mobilisera mot SD, kanske tydligast uttryckt i Peter Hultqvists debatt mot Jimmie Åkesson i SVT om partiets fascistiska karaktär, med effekten att de faktiska rådande motsättningarna i Sverige spelas ned. Då blir orden om exempelvis demokrati och tolerans ett försvar för det rådande, som om det svenska samhället hade varit välmående om bara inte de auktoritära strömningarna funnits.
När det är svängdörrar mellan politiken och näringslivet och ”offentlig-privat samverkan” betyder att före detta partikamrater fixar gynnsamma upphandlingar åt varandra, som när Stockholmshögern försöker sälja 1177 Vårdguiden till Kry, vad skall man kalla det om inte korruption? På sätt och vis är det en försåtligare form av korruption än den som pågår i form av bruna kuvert med sedelbuntar, för den svenska systemiska korruptionen behöver ingen kännas vid. Man är bara en del av de befolkningslager som seglar ifrån alla andra i materiellt välstånd och så hjälps man åt lite.
Just känslan av att systemet är korrupt och att samhället leds av människor utan ryggrad spelar reaktionärerna i händerna. Därför är det så katastrofalt när det finns chefs- och byråkratskikt i folk- och arbetarrörelserna som rekryteras från näringslivet och som följaktligen har mer gemensamt med motparterna än medlemmarna de är tänkta att företräda. Dels för att det går hand i hand med hur organisationers ledande skikt använder sig av byråkratiska metoder och knep för att behålla makten när den utmanas inifrån rörelsen. Dels för att effekten av sådana avslöjanden föder en redan utbredd känsla av apati och impotent vrede i samhället. Precis de stämningar som reaktionära krafter drar sin näring ur.
Nu är det inte så att man alltid måste leva exakt som man lär och att varje litet principiellt snedsteg måste bli offentlig byk. Detta handlar om något djupare. Det är så mycket i samhället som väcker ilska idag och den politiska frukten hänger så lågt. Ta bara att åtta av tio svenskar vill se ett skolsystem utan privata vinster och det blir uppenbart att det är mer än januariöverenskommelsen som bakbinder socialdemokratin. Hela den rörelse som facken, hyresgäströrelsen och arbetarpartierna växt fram ur bygger på organisering kring gemensamma intressen. Då måste också hela rörelsen, från botten till toppen dela intressen. Innan vi har rörelser i skick att konfrontera klassamhället måste vi ta kampen mot klassklyftorna inom rörelsen.