Shakespeares pjäser tycks för oss idag som själva sinnebilden av litteraturklassiker. Men faktum är att Shakespeares storhet är en 1800-talets skapelse. Innan dess sågs han som en vulgär tölp av kulturaristokraterna. Gustav III:s adlige hovnarr och författare Carl af Leopold kallade Shakespeare för ”litteraturens skogsmenniska”. Redan 1787, långt innan pjäsen spelades i Stockholm, sattes Hamlet upp i Göteborg – kanske tack vare stadens band till England och London.
I Shakespeares tragedier krossas människorna från ovan, som av en outgrundlig kraft. Den polske litteraturvetaren Jan Kott har kallat denna kraft för ”den stora mekanismen”, en metafor för historiens list, eller en blind slumpmässighet. Med en figur lånad från Marx, som i sin tur lånande den från Hamlet, liknar Kott den inneboende konflikten i en tragedi med en mullvads grävande:
”En mullvad är omedveten, men den gräver i jorden i en bestämd riktning. Den har sina mullvadsdrömmar, men de är bara en dimmig aning om sol och himmel; och det är inte drömmarna utan de oupphörligt grävande tassarnas och nosens rörelser som avgör marschriktningen. En mullvad blir tragisk om den blir levande begravd innan den kommer upp till markytan”.
Shakespeares pjäser tycks för oss idag som själva sinnebilden av litteraturklassiker – den sortens böcker man gärna ljuger om att ha läst. Det är något monumentalt över honom, en sorts litterär staty i granit vars skugga faller över hela världen tack vare det engelska språkets utbredning. Men pjäserna är djupt mänskliga. Och faktum är att Shakespeares storhet är en 1800-talets skapelse. Innan dess sågs han som en vulgär tölp av kulturaristokraterna. Gustav III:s adlige hovnarr och författare Carl af Leopold kallade Shakespeare för ”litteraturens skogsmenniska”, där allt ”uttrycker blott rå naturkraft, ömsom vidrig och beundransvärd” – hela stycket är ett slags litterär rasbiologi där hans pjäser ställs utanför civilisationens ordnade harmoni. Shakespeare reduceras till en gormande, men briljant, galning i vildmarken.
Kungen blev i mitten av 1800-talet så upprörd över att en åsna kröns till kung i En midsommarnattsdröm att chefen för den kungliga teatern fick sparken efter uppsättningen. Att Shakespeares vulgära skämt och sammanblandning av högt och lågt inte var något för de finare klasserna, med sitt krav på strikt separation mellan pöbel och adel, fortsatte långt in på århundradet. Så sent som 1866 vägrade aristokratin att befatta sig med den engelske barden. Vid premiären av pjäsen Coriolanus kommenterar tidningen Fäderneslandet att ”den förnäma verlden lyste såsom vanligt, då Shakespeare gifves, genom sin fullkomliga frånvaro”. Litteraturforskaren Per Sivefors har noterat att Göteborg – kanske tack vare sina många band till England och London – var tidiga med att omfamna pjäserna. Redan 1787 – långt för Stockholm fick sin första uppsättning – sattes Hamlet upp.
Göteborgspostens korrespondent tog också chansen vid Coriolanus premiär 1866 att ge en känga åt den fina stockholmsaristokratin: ”Min förmodan att Shakspeares ’Coriolanus’ ej skulle bereda teaterkassan inkomst har tyvärr slagit in. Jag känner Stockholmspubliken. Den ’finare’ publiken ryser för den store dramaturgens ’ostädade språk’”.
Varför Shakespeare föraktades så av aristokratin kan tyckas udda – hur kan litteratursmak skapa sådan klassammanhållning ovanifrån? För att förstå det måste vi undersöka den estetiska ideologi som det senare 1600 och 1700-talets aristokrater omfamnade. De hade, förment men antagligen felaktigt, hämtat från Aristoteles idén att tragedi bara ska beröra ”de ädla människorna”. Tragedi som litterär genre skulle kuva publiken under det gudomliga ödets grymma absolutism. De små människorna fick man driva med i komedier, men i tragedier hade de inget att göra. Shakespeare kastar om alla dessa regler.
En fjärt är på egen hand inte så rolig för annat än småbarn, men en fjärt i en lyxrestaurang blir helt plötsligt genialisk komedi. Varför? Därför att den skvallrar om det som civilisationens finare raffinemang försöker förtrycka – kroppen, och alla dess fulare läten och skavanker som reducerar människan till ett jämlikt djur. Kroppsarbetet i köket måste gömmas till varje pris på finare restauranger. Den kroppsliga manifestationen av lyxen på tallriken får inte avslöjas. Den här omstörtande dynamiken i komedi förstod Shakespeare, och han utnyttjade dess effekter i sina tragedier. Av den anledningen avskydde aristokratin honom – han ryckte den ideologiska slöjan av hela överklassen och blottade den nakna maktens kropp i hela sin brutalitet.
Det som gör Shakespeare så modern är att han så skoningslöst visar hur historiens och politikens krafter verkar genom de ambitiösa och högt stående. Visst handlar hans tragedier ofta om kungar och prinsar, ”de ädla”, men det är ingen överskylande ideologi som draperas över deras handlingar. Det var samma anledning som gjorde Machiavelli kontroversiell. Den nakna ambitionen som får en kung att slita kronan av sin mördade bror skildras utan pardon. Vad har guds nåde att göra med kungamakten hos Shakespeare? Inte mycket. Det är den alltför mänskliga politiken som är drivfjädern.
En scen från Hamlet som ansågs särskilt stötande för aristokratin är den numera så kända scenen med dödsskallen, där två arbetare som gräver gravar på kyrkogården kommenterar pjäsens händelser. Författaren och protosocialisten Erik Gustaf Geijer var en tidig entusiast, och hade blivit eld och lågor när han sett pjäserna uppföras på sin Londonresa 1809-1810. I sin dagbok antecknade han:
”Hur herrligt är ej hos Shakspeare det låga och löjliga användt! – hvilket fåkunnigheten vågat tadla, och en förskämd smak vämjas vid. Dödgräfvare-scenen t. ex. i Hamlet, – säkert en stötesten för mången konstdomare, hur förträfflig är den ej! hur nödvändig för det hela! Handlingen i stycket föregår i menskliga lifvets högre rymder. Det är en kungaslägt, som förgås. Döden skördar på olika sätt alla dess medlemmar. Hvilken constrast i allt detta mot det lägre lifvets lugn och liknöjdhet! Att frambringa denna, dertill tjenar Dödgräfvaren ypperligt. Han lefver bland förruttnelse. Likväl är han nöjd, och debiterar en plump och glad lefnads-philosophi ibland multnade ben”.
Geijers språk är präglat av sin tid, men poängen är relevant – hos Shakespeare får ”de små människorna”, här i skepnad av en dödgrävare, komma med kritiska inpass över aristokratins maktkamp, och visar den vägen hur deras ärenden inte angår dem. Oavsett vem som sitter på tronen så kommer det en ny tyrann efter honom. Kungamakten är inte hos Shakespeare ett med folket, som den feodala ideologin hävdade.
Det var den här sammanblandningen av högt och lågt som ”smakdomarna” Geijer nämner klagade på hos Shakespeare.
Shakespearesällskapets Kent Hägglund har kartlagt alla uppföranden av Shakespeares pjäser på teatrarna, och finner att populariteten inte tar vid ordentligt innan 1900. Så länge hölls scenerna i aristokratins våld. Kanske har det att göra med hur länge den gamla regimen faktiskt bestod i Sverige – något som ekonomhistorikern Erik Bengtsson påpekat. Sverige blev ett ovanligt jämlikt land tack vare arbetarrörelsen, inte genom någon särskilt egalitär nationalkultur. Länge lästes pjäserna mer än de uppfördes; Strindberg låter sitt alter ego Johan i En tjänstekvinnas son sluka Shakespeare i C.A. Hagbergs (1810-1864) klassiska översättning, och inspirerades att skriva sina egna historiska dramer.
Jan Kott har i en drabbande formulering sammanfattat Hamlets intrig som slutar med att Norges kronprins, den unge Fortinbras sätter sig på Danmarks tron, efter att hela det gamla hovet tagit livet av varandra. Men sammanfattningen kan lika gärna gälla för historiens dialektik i alla Shakespeares pjäser – nej, bättre upp, för det stora mänskliga dramat, livet själv:
”Ett stort drama har utspelats. Det var människor på scenen. De kämpade, sammansvor sig, slog ihjäl varandra. Av kärlek begick de brott och av kärlek blev de vansinniga. De sade skakande saker om livet, döden och människans lott … De försvarade sin makt eller gjorde uppror mot makten. De ville förbättra världen eller bara rädda sig själva. För dem alla gällde det något … Sedan kommer en ung och kraftig pojke. Och med ett förtrollande leende säger han: ’För liken bort. Nu blir jag er kung’”.
Historien skapas av människor, där vissa höjs av den stora mekanismen till skyarna. Vi måste akta oss för alla som sätter sig på tronen – de sitter oftast på en hög lik. Shakespeares pjäser lär oss se politiken för vad den är, en djupt mänsklig angelägenhet. Däri ligger hans radikala arv.
Hampus Byström