På grund av den så kallade Doha-överenskommelsen mellan president Trump och talibanerna tvingades den afghanska staten att släppa ut 5 000 talibaner ur fängelserna, varav det sista tusentalet är av värsta sorten. Därefter kunde de ”intraafghanska” samtalen börja i höstas, mellan talibaner och afghanska regeringen. På 82 dagar lyckades man bestämma formerna för förhandlingarna. Samtalen återupptogs i januari. Samtidigt avbröt talibanerna sin vintervila och återupptog angreppen på de statliga styrkorna. Ingrid Eckerman sammanfattar läget just nu.
FOKUS
Talibanerna har förklarat att de ser Ghani och hans regering som hindret för fred och anser att fredsförhandlingarna ska leda till en ny regering, i enlighet med överenskommelsen med USA. Om USA stannar kvar i landet så anser sig talibanerna ha rätt att försvara sitt land. President Ghani menar att en ny regering bara kan tillsättas efter val enligt konstitutionen.
I Doha-överenskommelsen ingår att USA ska ta bort den sista delen av sina trupper senast 1 maj 2021. Man har nu 2 500 man i Afghanistan, jämfört med 12 000 för ett år sedan. President Biden har förklarat att han ska ompröva detta beslut.
Doha-överenskommelsen innebar att talibanerna inte skulle låta andra terroristgrupper attackera USA eller andra västländer. Det reglerade inte samarbete inom Afghanistans gränser. Det finns uppgifter om sammanstötningar mellan talibaner och andra grupper, men också att talibanerna lokalt samarbetar med andra. USA:s finansdepartement har utfärdat ett memorandum om att Al-Qaida i Afghanistan ”samlar styrka” under talibanernas ”beskydd”. IS är etablerat i landet och har utfört en rad terrordåd.
Under 2020 har antalet attacker successivt ökat, med högt antal civila skadade och dödade, när de olika parterna försöker stärka sina positioner. Höstens och vinterns attacker har varit riktade specifikt mot journalister, människorättsaktivister politiker och andra ledare, vilket lett till att många journalister lämnat landet. Kännetecknande är att talibanerna inte tagit på sig ansvaret. Det kan tyda på att andra grupper, till exempel IS Khorasan, har ökat sin aktivitet. Attacken 2-3 augusti mot Jalalabads fängelse, där 29 personer dödades och 1 300 fångar flydde, som IS tagit på sig, visar på de icke-statliga styrkornas kapacitet. Om talibanerna får ökad makt på andra grupperingars ”bekostnad” kan det innebära att de tar strid mot talibanerna.
Inför hotet om ökad makt för talibanerna och IS har nu hazarafolket beväpnat sig. Traditionellt är hazarerna fredliga. De satsar hellre på utbildning än på vapenmakt. Men som shiamuslimer med dåliga erfarenheter av talibaner och IS rustar de sig nu för motstånd.
Lifos, Migrationsverkets experter, sade så här i en rapport om Ghazni 2019: ”Ett alltför snabbt trupptillbakadragande, utan att pågående fredssamtal lett in i regelrätta förhandlingar mellan huvudparterna talibanrörelsen och den afghanska regeringen, riskerar att bidra till våldseskalering. I ett värsta scenario skulle detta kunna medföra en situation liknande den som uppstod i Afghanistan efter att Sovjetunionen lämnat landet 1989. Detta värsta scenario skulle kunna innebära statskollaps, sönderfall, fraktionalisering utifrån etniska skiljelinjer och i förlängningen fullskaligt inbördeskrig. (…) USA:s hållning och truppnärvaro är en viktig nyckel till vad som sker.”
Var är vi då idag, ett drygt år senare?
Vi har sett ett val som tog över ett år att reda ut. Vi har sett hur presidenten måste dela makten med en av de mest ökända krigsherrarna. Vi har sett partiell tillbakadragning av USA:s militärer, och väntar på hemtagningen av de sista. Vi har sett upptrappningen av våldet från framför allt regeringskritiska parter under 2020.
Regeringen meddelar nu att man går över från defensiv krigföring till offensiv. ”Vi är beredda att försvara vårt land”, säger försvarsministern. Många hundra talibaner, spridda över landet, har dödats bara sedan årsskiftet, och åtskilliga attentat avvärjts.
Läget balanserar fortfarande på en knivsegg, men lutar betänkligt över åt kaossidan. Frågan är om det internationella samfundet kommer att reagera, och hur, innan det är för sent och kaos inte går att hejda.
Ungefär hälften av de 42 000 afghanska medborgare som kom till Sverige 2015 har fått utvisningsbeslut, men bara ungefär 1500 har faktiskt utvisats till Afghanistan, med tvång eller frivilligt. I skrivande stund sker inga tvångsutvisningar då de utvisningshotade vägrar coronatest, vilket Afghanistan kräver för inresa. Detta kan dock komma att ändras.
År 2016 tecknades återvändaravtal, dels mellan EU och Afghanistan, dels mellan Sverige och Afghanistan. Här påpekades att särskild hänsyn skulle tas till sårbara grupper, till exempel kvinnor utan manligt beskydd, sjuka och barn. Avtalet gick ut i oktober 2020. Nu är man i färd med att teckna nya avtal. Där har man dragit ner på skyddet för de sårbara. Så trots att situationen i Afghanistan blir allt svårare, med dagliga sprängdåd, ökat antal internflyktingar, brist på mat, vatten, hälsovård, sjunkande medellivslängd, ökande arbetslöshet och coronapandemi, ska man utvisa sådana som har absolut inga chanser att klara sig i landet.
Tusentals afghanska flyktingar, både ungdomar och barnfamiljer, har sökt sig till Frankrike. Många har fått uppehållstillstånd där. Nu har även en tysk domare satt ner foten: När en asylsökande inte förväntas kunna tillgodose sina mest elementära behov av mat, skydd och hygien, i detta fall på grund av coronapandemin, kan man inte utvisa denna från Tyskland.
Ingrid Eckerman
Tidigare publicerat på www.stoppautvisningarna.blogspot.com