München 1918

München, huvudstad i Bayern. Oktoberfest? Bastanta, konservativa herrar i lederhosen? Kanske det, men det är inte hela sanningen. 1918 blåste revolutionens friska vindar över staden. Jan Czajkowski har läst en ny bok om München 1918 som handlar om hur drömmen om en tysk revolution krossades.

 

Boken ”När författare och drömmare tog makten” berättar om sex häpnadsväckande månader när socialistiska revolutionärer tog över den sydtyska staden. Weidermanns bok är mycket sparsam när det gäller historiska och sociala bakgrundsdetaljer till revolutionen. I stället fokuserar den på att ge perspektiv på och vittnesmål från de huvudpersoner som figurerar under händelserna. Och boken gör skäl för namnet. Det är drömmare och personer med skapande yrken som i förvånansvärt hög grad står i centrum för händelserna.
Tyskland gick som förlorare ur första världskriget. De sista dagarna i oktober 1918 gjorde matroser inom flottan myteri, och i början av november spreds ett revolutionärt arbetaruppror till de stora städerna. Den 9 november abdikerade den tyske kejsaren och en högersocialdemokratisk regering tog över makten i Berlin – med uppdrag att hejda revolutionen. Den 11 november begärde Tyskland vapenvila. Först i slutet av juni 1919 undertecknades ett fredsavtal i Versailles. Nederlaget och de hårda fredsvillkoren för Tyskland lade så småningom grunden för nazisternas maktövertagande i början på 30-talet.

Bayern tillhörde 1918 Kejsardömet Tyskland, men hade en egen kung. I München spred sig den revolutionära oron. Den 7 november samlas tiotusentals arbetare, soldater och matroser till ett massmöte. Teaterkritikern Kurt Eisner håller tal och får massornas gehör. Eisner är en av ledarna för det lilla oberoende socialdemokratiska partiet USPD som bildats under kriget i opposition mot högersocialdemokraternas kapitulation inför kriget och den egna borgarklassen.
Spontant inleder mötesdeltagarna en marsch ut ur staden, med Eisner i spetsen. Allt fler ansluter sig till tåget. Man passerar soldaternas kaserner, och dessa ansluter sig mangrant, med bortrivna axelklaffar och utan gradbeteckningar. Fångarna i militärfängelset befrias och ansluter sig också till tåget.
I kung Ludvig III:s palats har vaktstyrkan gått över till revolutionärerna. Kungafamiljen lämnar staden i hemlighet med svansen mellan benen, kungen med en låda cigarrer under armen.
På vägen stannar det revolutionära tåget upp vid Mathäserkeller, världens på den tiden största ölstuga. Revolutionärerna stärker sig med öl och korv. I förbifarten utses ett arbetar-, soldat- och bonderåd. Rådet börjar genast skicka ut mindre grupper för att besätta stadens offentliga byggnader. Revolutionärerna tågar vidare mot den bayerska lantdagens byggnad. 3000 personer tränger in sig in i den stora sessionshallen. Kurt Eisner, som dittills inte är känd som någon särskilt inspirerande folktalare, håller ett besjälat revolutionärt tal som fullkomligt trollbinder församlingen. Eisner förklarar Bayern som republik och fristat och begär med massans bifall att tillfälligt få anta rollen som ministerpresident, regeringschef.
I den proklamation som utfärdas försäkrar man att det nya rådsorganet kommer att garantera strängaste ordning. ”Personernas och egendomens säkerhet är tryggad… Varje människoliv ska vara heligt.” Hos polismyndigheten råder förvirring. Helt fredligt övergår posten som polispresident till en av ledarna för den nya rådsmyndigheten. Märkligt nog råder nu lugn i staden. Innan den nye ministerpresidenten stupar i säng i lantdagsbyggnaden utbrister han: ”Är det inte underbart? Vi har gjort en revolution utan att utgjuta en droppe blod! Något sådant har ännu aldrig förekommit i historien.”

De följande veckorna är en kaotisk tid. Eisners vision är att parlamentet och de revolutionära råden ska verka parallellt. Han vill ta över de gamla ministerierna i befintligt skick eftersom han hoppas på tjänstemännens villiga medverkan. Han försöker få med majoritetssocialdemokraterna i den nya regeringen. Eisners eget parti har ingen egen struktur att tala om. På landsbygden existerar man knappast alls. Och för att försörja München med livsmedel är den nya regeringen akut beroende av böndernas välvilja. Tyvärr visar sig dock bönderna vara komplett ointresserade av revolution och rådsmakt.
Eisner angrips inte bara av den reaktionära högern och av högersocialdemokraterna både i Berlin och München, utan inte minst av den radikala vänstern som över huvud taget inte vill ha något parlament utan anser att den kapitalistiska staten måste krossas. Eisners regering visar sig snart helt handlingsförlamad. Själv drömmer han om att använda kulturen, och framför allt teatern och den klassiska musiken, för att sprida den revolutionära politiken till hela befolkningen och skapa en bättre människa. Men Eisner börjar själv inse att situationen håller på att bli ohållbar. Han har burits fram till ledningen mer eller mindre av en slump, därför att ingen annan vågade göra anspråk på makten just vid detta tillfälle. Men enbart på den grunden bygger man inte ett nytt samhälle.
Den 12 januari 1919 hålls nya val till parlamentet. Valet är en katastrof för Eisner. Bara 2,5 procent av väljarna röstar på hans parti USPD. Kommunisterna i det nybildade KPD bojkottar valet.
Den nya lantdagen ska tillträda först 21 februari. När Eisner samma dag är på väg till lantdagen för att meddela sin och regeringens avgång, skjuts han ner av den unge adelsmannen och fänriken Anton Graf von Arco auf Valley.

Och nu vänder allt än en gång. München är i chock. På gatorna ropar man ”Hämnd för Eisner!”. En av Eisners beundrare tränger sig in i lantdagens sessionssal, skjuter vilt omkring sig och dödar flera personer. De soldater som vaktar lantdagen vänder sina vapen mot byggnaden och hotar att skjuta ner samtliga ledamöter för att hämnas mordet på Eisner. Så småningom lugnar situationen ner sig. Skytten i lantdagen eskorteras från platsen av soldater men undgår gripande. Greve Arco auf Valley hamnar i fängelse, men vid frigivandet fem år senare kommer han att hälsas som en hjälte när han återvänder till sitt slott.
Den 26 februari begravs Eisner, åtföljd av ett sorgetåg med 100.000 personer. Vid det laget har de nya lantdagsledamöterna lämnat München. Varken polisen eller soldaterna i det republikanska skyddsvärnet ville garantera ledamöternas säkerhet. En ny kontrarevolutionär regering bildas, men i praktiken utan reellt inflytande över München efter att de lämnat staden och tagit sin tillflykt till Bamberg, 20 mil norr om huvudstaden. Där bidar de sin tid för att samla frikårsstyrkor för en kommande marsch för att återta staden.
Kvar i München finns den centrala rådskongressen. Men inte heller den har den verkliga makten i sin hand. München befinner sig i ett slags vakuum, som visar sig ha en oemotståndlig dragningskraft på de mest väsensskilda individer.
Weidermann skriver att staden förvandlas till en ”karnevalsstad för världsfrälsare”: ”Dessa veckor kommer drömmare, vintersandalbärare, predikanter, folk som lyssnar till gräs, befriade och befriare, långhåriga, hypnotiserare och hypnotiserade, vinddrivna existenser.”
I München befinner sig under revolutionen dessutom två av det tyska språkets mest framstående representanter – poeten Rainer Maria Rilke och författaren Thomas Mann. Weidermann återkommer i sin bok gång på gång till dessa två. Trots att de inte alls är några socialister, och Mann snarast reaktionär antidemokrat, så fascineras de och rycks med av revolutionen. Båda är ytligt bekanta med Eisner och uppfattar honom som en god man, även om det förstås stör Thomas Mann att Eisner är jude. Detsamma gäller för revolutionens andra huvudperson, den unge, passionerade Ernst Toller, diktare och dramatiker.
Och i händelsernas periferi finns också en udda figur – ensamvargen, amatörkonstnären och vicekorpralen Adolf Hitler. Det är inte säkert belagt, men det verkar som om Hitler faktiskt deltog i Eisners begravningståg. Och det är helt säkert att han senare under en tid kom att fungera som mellanhand mellan sitt kompani och det revolutionära centralrådet. När kontrarevolutionärerna senare tar över blir Hitler en entusiastisk angivare av sina egna kamrater.

Den 6 april utropar centralrådet från det kungliga slottet Rådsrepubliken Bayern. Man utser ett antal folkkommissarier med olika uppdrag. Kommunisterna bojkottar. De vill ha ett klart ställningstagande för våldsam revolution utan kompromisser. De anser den nya rådsrepubliken vara ett skämt.
Och det är nog tyvärr inte långt från sanningen. Till ansvarig för utrikes ärenden utses exempelvis en herr Lipp som ingen av de närvarande känner. Hans främsta merit tycks vara att han lär vara personligt bekant med påven. Lipp visar sig redan efter några dagar vara en knäppskalle och måste avsättas.
Folkkommissarien för finanser Silvio Gesell har utarbetat en egen teori om ”fria pengar” som snabbt ska bli ogiltiga, ruttna bort, för att förhindra hamstring och spekulation. Nu får han ett tillfälle försöka göra verklighet av sina idéer.
Folkkommissarie för fostran och utbildning blir Gustav Landauer. Han utarbetar en detaljerad bildningsplan om ett nytt skolväsen. Viktigast är att föra ut den stora litteraturen till folket. Hörnstenen i programmet ska ha varit att varje barn redan vid tio års ålder ska ha lärt sig Walt Whitmans poesi utantill.
Ernst Toller formulerar för USPD:s räkning ungefär samma krav som kommunistpartiet ställt om proletariatets diktatur. Trots att det knappast finns någon enighet kring dessa krav i församlingen så utses Toller till president för rådet, med andra ord regeringschef. Men Toller fruktar redan från början att rådsrepubliken ska visa sig bli en fantasiprodukt. De närmaste dagarna spottar Toller ur sig en lång rad olika dekret och förordningar. Pressen och gruvorna socialiseras, åttatimmarsdagen införs, restriktioner införs på uttag från bankerna, ransonering och omfördelning av bostäder införs. Men förmågan att sätta kraft bakom orden saknas.

På kvällen den 9 april utropar kommunistpartiet en egen regering på Mathäserkeller. Toller får reda på detta och skyndar dit för att försöka hejda dem. Han ignoreras och förklaras vara arresterad. Senare på natten fritas han av rådsrepublikens skyddstrupper. Nu finns alltså tre alternativa regeringar i München, alla lika impotenta.
Natten till den 13 april arresteras de flesta av rådsrepublikens folkkommissarier av beväpnade män från deras egna styrkor. Regeringen i Bamberg har mutat en del av rådets trupper till att byta sida och nu ser de ut att kontrollera staden. Men arbetarna och de lojala soldaterna slår tillbaka. En ny rådsregering utses, nu med kommunistpartiets medverkan.
Men snaran håller på att dras åt. Münchens revolutionsarmé räknar knappt 15.000 man. Den högersocialdemokratiska regeringen i Berlin skickar trupper mot München. Kontrarevolutionen disponerar snart över minst tre gånger så många väpnade soldater som revolutionärerna. Nu börjar också högerextrema organisationer inne München trappa upp sin verksamhet. Redan i januari hade Deutsche Arbeiterpartei bildats just i München, det som sedan skulle byta namn till NSDAP, nazistpartiet. Antisemitismen är redan från början en grundsten, och det faktum att så många av de revolutionära ledarna är judar stärker högerextremisternas beslutsamhet. De skickar bland annat in infiltratörer bland rådsrepublikens organ för att kartlägga vilka som är ledande.
Den 1 maj marscherar de vita styrkorna in i München. De hälsas på gatorna av folkmassor som viftar med vita näsdukar. De bayerska borgare som legat lågt det senaste halvåret jublar. Och nu vill de ha hämnd. Besvikelsen över Tysklands nederlag i kriget och den fruktan de känt för revolutionärerna får sitt utlopp under de närmaste dagarna. Vem som helst kan skjutas ner på gatan eller i hemmet efter att ha blivit angiven av någon. Exempelvis massakreras ett tjugotal medlemmar i en katolsk ungdomsförening efter att någon pekat ut dem som spartakister.

Upp mot ett par tusen revolutionärer och civila beräknas ha mördats av kontrarevolutionen. Och enligt officiella siffror räknade man med att endast 38 av de borgerliga frikåristerna dödades.
Revolutionen slutade som så många andra gånger i tragedi. Men den är väl värd att minnas. Det var sannerligen en drömmarnas revolution, och den innehöll element som kan påminna om fars eller operett. Men, som framgår av Weidermanns bok, den var också vacker och gripande, och har nog en del tankeväckande lärdomar även för dagens socialister.

Jan Czajkowski

BOKEN

München 1918
av Volker Weidermann
Lind&co, 2020