Keir Starmers grundlösa beslut att stänga av Labourpartiets tidigare ledare Jeremy Corbyn är ett genomskinligt angrepp på vänstern. Labours medlemmar måste kämpa mot det, annars kommer allt som Corbyn stod för att försvinna med honom.
Den 29 oktober släpptes EHRC:s rapport om tvisten rörande Labours antisemitism. Tvärtemot båda sidors domedagsprofetior – att den skulle beteckna partiet som institutionellt antisemitiskt eller personligen anklaga Jeremy Corbyn och hans team – var det ett sansat och ärligt dokument som riktade in sig på procedurfrågor. Vid lunchtid verkade det troligt att det skulle accepteras brett i hela Labourpartiet.
Rapporten konstaterade att Labour saknade metoder för att hantera klagomål om antisemitism. Dess strukturer var för svaga, de var utsatta för politiska påtryckningar, underbemannade och saknade ordentlig vägledning. Personalen hade inte fått lämplig skolning. Det mest förödande undersökningsfyndet – om trakasserier – gällde två fall där partirepresentanter, den tidigare borgmästaren Ken Livingstone och en kommunfullmäktige från Lancashire, hade fällt antisemitiska kommentarer. Rapporten kritiserade Corbynledningen för att vara ineffektiv i sin hantering av dessa frågor, men gjorde inga svepande påståenden om att den var delaktig i antisemitismen.
Jeremy Corbyns svar på rapporten var lika sansat. Han accepterade rapportens kritik, uppmuntrade att dess rön skulle tillämpas och erbjöd en ursäkt till de judiska medlemmar vars klagomål hade misskötts. ”Judiska medlemmar i vårt parti och i samhället i stort gjorde rätt i att förvänta sig att vi skulle ta itu med det”, sa han, ”och jag beklagar att det tog längre tid att genomföra den förändringen än det skulle.”
Som förväntat försvarade han också det han hade gjort. Corbyn påpekade att många av de metoder som kritiserades föregick hans ledarskap – vilket rapporten själv medger – och efter 2018 ersattes av mer robusta metoder. Han accepterade inte rapportens samtliga påståenden, men det är knappast en överraskning med en kritisk rapport på 129 sidor som tacklar ett så kontroversiellt ämne.
Han sa också att ”storleken på problemet var också dramatiskt överdriven på grund av politiska orsaker. Överdrivet av våra motståndare inom och utom partiet och lika mycket av media”. Det är utan tvekan fallet – som vi känner till från den läckta rapporten, var enskilda klagande i vissa fall ansvariga för tusentals klagomål, varav den överväldigande majoriteten var ogrundade.
Till och med parlamentsledamöter uttalade sig i en del fall avseende antalet fall som inte kunde bevisas. Margaret Hodge sa till exempel att hon hade framfört 100 klagomål om antisemitism till partiet. Senare sipprade det ut att 80 av dessa gällde personer utan några som helst band till Labour – det vill säga, de var inte ens medlemmar, än mindre tjänstemän eller någon som EHRC skulle anse att partiet var juridiskt ansvarig för.
Om detta kan se ut som indiciebevisning, så är den övergripande effekten av sådana uttalanden mycket klarare. Förra året gjorde Survation en opinionsundersökning som frågade allmänheten hur stor del av Labourpartiets medlemmar som hade drabbats av klagomål om antisemitism. Resultatet blev att folk i genomsnitt trodde att 34 procent av Labours medlemmar hade varit indragna i klagomål om antisemitism – mer än 200.000 personer. Bara 14 procent av de som svarade trodde att siffran var mindre än 10 procent av medlemmarna.
Det minskar inte tyngden hos EHRC-rapporten ett jota att konstatera att allmänhetens uppfattning om problemets omfattning var felaktig. Fynden av trakasserier gäller två tjänstemän, men till och med ”gränsfallen” var bara 18. Labourpartiet har en enorm skara valda tjänstemän och personal över hela landet – om vi räknar med alla 20, skulle fallen uppgå till en bråkdel av 1 procent.
Nog så viktigt är att rapporten själv konstaterar att Labours medlemmar borde tillåtas att delta i denna diskussion. Europakonventionens 10:e paragraf, säger den, ”kommer att skydda medlemmar i Labourpartiet som … uttrycker sina uppfattningar om inre partiangelägengeter, som till exempel antisemitismens omfattning i partiet, utifrån sina egna erfarenheter och inom lagen.”
I grund och botten kräver EHRC:s rapport att vanlig rättvisa ska respekteras. De som anser att de har drabbats av missförhållanden eller en orättvis behandling ska kunna säga att deras klagomål till Labourpartiet kommer att bedömas opartiskt och att de kommer att få en rättvis behandling. Det är ett rimligt krav, speciellt när det handlar om rasism.
Men den gemensamma grundval som borde finnas om dessa frågor har omedelbart gått förlorad – just för att Labourledaren Keir Starmer och hans allierade, partiets generalsekreterare David Evans, beslutade att deras egna interna fraktionsöverväganden var viktigare än att bygga upp en samsyn i hela partiet i kölvattnet till rapporten.
Det fanns inga rimliga grundvalar för att stänga av Jeremy Corbyn. Hans svar på rapporten var försiktigt och milt – så mycket att det inte ens orsakade särskilt mycket kritik från en ökänt fientlig press. Det fanns förvisso inget i dess innehåll som kunde anses vara antisemitiskt. Själva avstängningen var ett hafsverk och undvek partiets egna system, som inte indikerar att Corbyn har blivit suspenderad.
När denna artikel skrivs har David Evans inte ens kunnat säga vilken partistadga Corbyn påstods ha brutit med sitt uttalande – som utsedd stabsmedlem vägrade han klargöra denna punkt för partiets Nationella verkställande kommitté. Under planeringen av en efterhandsmotivering kommer man nästan säkert att använda det svepande argumentet att han har bringat partiet i vanheder.
Keir Starmer – som deltog i beslutet om avstängning – har varit mer öppen om hur han resonerar. Enligt hans uppfattning innebär Corbyns uttalande att Cornyn betecknar antisemitismen som en fraktionsfråga och tonar ner dess betydelse. Men vem kan på allvar hävda att frågan inte har blivit en fraktionsfråga? EHRC:s rapport antyder själv det. Och den räknar uttryckligen med en diskussion om problemets omfattning – det, säger den, är inte antisemitiskt och borde vara en fråga om åsiktsfrihet för Labours samtliga medlemmar.
Corbyns avstängning är helt i linje med Starmers förhållningssätt till ledarskapet sedan han vann tidigare i år. Han har hela tiden försökt marginalisera vänstern, och detta erbjöd den senaste möjligheten. Starmer såg chansen att få en klapp på axeln från Murdochpressen för sitt statsmannaskap, att visa sin egen makt i partiet och ge allmänheten en bild av hur mycket Labour stod ”under ett nytt ledarskap”.
Och för att göra det behövde han bara se till att partiets inbördeskrig skulle fortsätta i evighet, att dess medlemsmassor skulle lämna i tusental, dess fackligt anslutna skulle känna sig förrådda, och själva de löften om enhet på vilka han valdes skulle göras meningslösa. Det är den kohandel han har gjort – och alla i Labourpartiet ska veta det.
Under sin runda i diverse TV-studios den 30 oktober framställde Starmer det som ett förnuftigt beslut. Han hävdade att han inte ville se ett inbördeskrig – men har helt uppenbart fört ett: genom att utestänga vänstern från ledande positioner; genom att utesluta Rebecca Long-Bailey från sitt skuggkabinett; genom att stöda utnämningen av en skamlöst fraktionell generalsekreterare; genom att använda partipiskan under omröstningarna om lagen om straffrihet för brittiska soldater som tjänstgör utomlands (Overseas Operations Bill) och om att godkänna att poliser och säkerhetspoliser som jobbar under täckmantel kan genomföra olaglig verksamhet (Spy Cops Bill); genom att hota parlamentsledamöter som röstar enligt sitt samvete; genom att överge politiska ståndpunkter som var grundvalen för hans mandat från medlemmarna bara för några månader sedan. Ända från början har det varit ett krig mot vänstern.
Labour befinner sig faktiskt i ett inbördeskrig. Men bara ena sidan strider. Hittills har vänstern till största delen varit desorganiserad och försagd. Det måste förändras. Verkligheten är att Jeremy Corbyn fortfarande åtnjuter utbredd respekt och beundran inom en stor del av partiet. Den överväldigande delen av medlemmarna – inklusive många tusen som röstade på Keir Starmer – drogs in i partiet under hans ledarskap.
De inspirerades av Corbyns vision om ett samhälle där miljontals människor inte skulle tvingas lida under förolämpning av förtryckande fattigdom, en vision som Starmers ledarskap sällan har frammanat, trots att den enorma krisen och regeringens svar på den har tvingat så många mot avgrunden.
De var också övertygade om att det fanns ett annat sätt att bedriva politik – ett som kunde vara mer deltagande, mer demokratiskt och mer engagerat i sociala rörelser utanför Westminster. Det är ett förhållningssätt som Starmer och hans grupp har bestämt sig för att avveckla i Labourpartiet, och återigen begränsa partiet till ett snävt parlamentarisk verktyg som bara ser sina egna medlemmar som ett besvär. Snart kommer de att sätta spiken i kistan genom att stänga lokalorganisationerna i bostadsområden.
Även fackföreningarna stödde Jeremy Corbyn – inte på grund av honom som individ, utan för att han gav framtidsutsikter av ett parti som verkligen skulle representera arbetarnas intressen i parlamentet. Labour skulle inte längre vara ett parti som vägrade upphäva antifackliga lagar i regeringen och fördömde strejkande arbetare i den nationella pressen. Keir Starmer lovade att denna vision av partiet skulle leva vidare under hans ledarskap. Som med så många andra av hans löften står det klart som dagen att det var en lögn.
Detta förbund – mellan medlemmarna och fackföreningarna – måste nu kliva fram och kräva att försöket att sudda ut de senaste fem åren, som allra tydligast uttrycks i avstängningen av Jeremy Corbyn från partiet, upphör. Tillsammans har de finansierat partiapparaten. De har också byggt upp den från dörr till dörr, ofta under bedrövliga förhållanden, och givit sin egen tid och arbete utan att få särskilt mycket uppskattning. De måste nu sätta käppar i hjulet för apparaten.
Med en regering som genom sin hantering av pandemin driver miljontals mot fattigdom och många mot döden, och mot bakgrund av en politisk scen som alltmer formas av personer som är skamlösa i sina strävanden att krossa de små rester av jämlikhet och demokrati som har överlevt de senaste decennierna, har Labours ledning bestämt sig för att föra krig mot vänstern. Det kan vi inte tillåta.
I så fall skulle det vara en garanti för att de kommande åren kommer att uppleva lite om ens någon meningsfull opposition mot marschen högerut socialt, kulturellt och ekonomiskt. Istället för att Labours medlemmar och anhängare kämpar aktivt för sina värderingar, kommer de att bli tillsagda att bara vänta på ett val som kommer om några år, i Gud vet vilken sorts öken som Tory-regeringen har lämnat efter sig.
Var så säkra: om Jeremy Corbyn drivs ut ur Labourpartiet så kommer socialismen att uteslutas ur brittisk politik för överskådlig framtid. Vi måste bygga starkast möjliga allians för att säkerställa att denna avstängning upphävs.
Ronan Burtenshaw
Tidigare publicerat i Jacobin magazine
Översättning: Göran Källqvist