Santiago 18 november 2019. Foto: cameramemories
Det är nu ett år sedan Chile skakades av miljonprotester på gatorna och två dagars generalstrejk. Regeringen tvingades gå med på en folkomröstning om en ny grundlag, en omröstning som hålls nu på söndag den 25 oktober.
Tunnelbanestationer i Santiago, Chiles huvudstad, den 18 oktober 2019: hundratals gymnasieungdomar rusar in mot spärrarna. Bilden av en ung tjej på språng över spärren blir symbolen för upproret. Protesten mot dyrare tunnelbanebiljetter växer till den största folkliga rörelsen i landet sedan slutet av 80-talet. Då tvingades diktatorn Pinochet att avgå efter 17 års brutal diktatur. Sedan följde 30 år av hämningslös marknadsliberalism.
Polisens oproportionella brutalitet mot dessa unga människor gör att även vuxna vaknar. Och sen vaknade hela Chile! Åratals ackumulerad rädsla och apati försvann och folket gick ut på gatorna. I Santiago samlades 1,5 miljon människor den 25 oktober, ytterligare 1,5 miljon i andra städer. Nu handlade det inte längre om en prishöjning i kollektivtrafiken. Folk hade fått nog av utförsäljningar och privatiseringar som ökat klasskillnader, arbetslöshet och sargat all framtidstro. En vecka före protesterna hade president Sebastian Piñera hållit ett tv-tal om att Chile, till skillnad från de andra latinamerikanska länderna, var en oas. Nu försvann ”oasen” som en hägring. Förenta nationernas klimatkonferens i Santiago de Chile fick ställas in. Greta Thunberg flyttade sitt resmål till FN:s högkvarter i New York.
Militär och militariserad polis släpptes lös i huvudstaden för att stoppa de växande protesterna. Santiago såg plötsligt ut som Bagdad när kakiklädda militärer med solglasögon sköt gummikulor mot folks ansikten. Många fick ögonskador. Många blev blinda. Landets president deklarerade att Chile befann sig ”i krig” och talade om farliga fiender och extremister.
Inom en månad backade regeringen om t-banepriserna. Men stenen var i rullning och nu restes krav på politiska förändringar. Det viktigaste var att ge Chile en ny och demokratisk grundlag. Den chilenska ”demokratin” har nämligen dragits med en grundlag från Pinochetdiktaturen, författad av den fascistiske ideologen Jaime Guzman, som ville skydda diktaturens erövringar för framtiden. Förutom en rad militära privilegier (pensionssystem, provisioner på kopparexporten och så vidare) så handlar det förstås om ekonomin i stort. Nyliberalismen må ha ett gammalt idéarv men den blev verklighet först efter den blodiga militärkuppen i Chile 1973. Enligt nyliberalismen står privategendomen över allt annat. Sociala och mänskliga rättigheter måste underordnas. Chile är privatiseringarnas högborg i världen, hittills det enda land som privatiserat sitt vatten. ”Nyliberalismen föddes i Chile och ska dö i Chile” blev ett slagord på gatorna.
När protesterna på gatorna ackompanjerades av två dagars generalstrejk i november förra året, gick regeringen ut med ett ”Avtal för fred för en ny grundlag”. Man lovade hålla en folkomröstning om grundlagen i april 2020.
Coronapandemin kom emellan och drabbade Chile hårt. Folkomröstningen flyttades fram till den 25 oktober. Regeringens pandemihantering har inte stått långt efter Bolsonaros dumheter i Brasilien. I slutet av augusti beordrade Piñera med myndig stämma, ”i egenskap av Chiles president” Coronaviruset ”att lämna oss i fred och lämna landet”! Samtidigt som antalet döda steg och kaoset bredde ut sig på sjukhusen, passade regeringen på att köpa in modernare pansarvagnar istället för att investera i respiratorer och sjukvård.
Protesterna fortsätter, småskaligt och lokalt, men utbrett i hela Chile. Man ordnar soppkök i kvarteret, går ut och slår i grytlock, kräver frigivning av dem som fängslats. Youtubeklipp sprids där kvinnor skriker ”Vi är inte rädda längre!” till militärpolisen. Detta är ramen runt den uppskjutna folkomröstning som hålls nu den 25 oktober.
Enligt ”fredsavtalet” ska man låta folket rösta för eller mot en ny grundlag. Men istället för att låta en ny grundlag utformas av en verklig folkvald konstituerande församling står valet nu mellan två typer av ¨konstitutionell konvention¨. Från båda är revoltens verkliga ledare och representanter utesluta. Att en del av den parlamentariska vänstern gått med på detta har förstås misskrediterat dem inom proteströrelsen. Tilliten till politikerna har sjunkit till botten samtidigt som en ny grundlag behöver legitimitet. Detta har splittrat högern och försvagat vänstern.
Extremhögern är emot folkomröstningen överhuvudtaget. De konservativa uppmanar till att rösta nej till en ny grundlag. Högern, som inser vartåt det barkar, kör en ¨linje 2¨ i syfte att behålla makten. Den går ut på att stödja själva folkomröstningen. ”Det finns inga vinnare eller förlorare, Chile har vunnit” är deras devis. De kommer att satsa på vad som sker efter omröstningen och se till att den konstituerande församlingen får en högermajoritet. Den radikala vänstern håller fast vid kravet från proteströrelsen, det vill säga att en konstituerande församling ska väljas direkt av folket. Att skrota Pinochets grundlag och skriva en ny är något historiskt för Chile. Erfarenheten från 1988 visar dock att man kan vinna en folkomröstning och ändå förlora på ett annat plan. Då blev man av med diktatorn men fick leva vidare med en grundlag skapad under hans diktatur.
Att samla folk för en valseger den 25 oktober är en sak. Men om vänstern menar allvar med att det gamla ska bort måste man förena alla som vill bli av med diktaturens kvarlevor. Samtidigt måste budskapet klart och tydligt skilja sig från högerns. Det chilenska folket behöver en seger för proteströrelsens krav.
Man får inte heller glömma att folkomröstningen den 25 oktober innehåller en manipulation av folkviljan. Ingen kan lägga sin röst för en konstituerande församling. På valsedeln står i stället ”konstitutionell konvention” och här finns fallgropar. Med en tredjedel av rösterna kan den samlade högern lägga sitt veto mot alla initiativ som den ogillar. Frihandelsavtalen som skyddar transnationella företags intressen i privata pensionssystem, utbildning och hälsa förblir intakta. Deras plundring av landets resurser fortsätter. Gymnasieeleverna får inte rösta trots att det var de som startade den demokratiska revolt som fick Chile att vakna. De som gjort sig skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna kan däremot räkna med straffrihet.
Den antikapitalistiska vänstern betraktar tillställningen som en fälla. Men det vore total politisk blindhet att ignorera att miljontals människor i folkomröstningen ändå ser en möjlighet att gå emot högern. Den traditionella vänstern blir troligtvis nöjd med en valseger och lär vilja förringa fallgroparna. Men det är inte politiska partier utan de sociala rörelserna och fackföreningsrörelsen, den senare dessvärre mycket försvagad alltsedan militärkuppen 1973, som kan avgöra om ett antikapitalistiskt politiskt alternativ kan formas framöver.
Vänstern gör klokt i att försöka att hitta tillbaka till den enhet och den demokratiska anda som präglade manifestationerna för ett år sedan. Studenter, kvinnor och arbetare spelade då en obestridlig avantgardistisk roll och skapade en hel ny politisk situation. I detta uppror för att upprätta den mänskliga värdigheten saknar de flesta partibok. Denna historiska befrielseprocess gagnas om den genomsyras av demokrati och mångfald och om en konstituerande församling, som väljs underifrån, utarbetar en ny grundlag som folket kan uppfatta som legitim – ett strategiskt mål om man vill bygga upp en ny social ordning i detta land som blivit så hårt drabbat av ojämlikhet.
Alex Fuentes
Hat och hot mot chilensk jurist
KOMMENTAR
I samband med den folkliga revolten som startade de 18 oktober 2019 utmärkte sig Chiles poliskår för en extrem råhet som ledde till flera uppmärksammade dödsfall. 4 000 människor, mestadels ungdomar, har blivit helt eller delvis blinda efter att polisen medvetet skjutit med gummikulor mot demonstranters ögon. Gummikulor är inte så ofarliga som namnet antyder, innanför gummihöljet döljer sig en tung blyklump. 2 000 demonstranter, till och med barn, har fängslats. Dessutom fortsätter dagligen våld och trakasserier mot försvarslösa människor, till exempel fattiga som försöker sälja grönsaker på gator och torg. Samtliga internationella människorättsorganisationer som besökt Chile har konstaterat att brott mot de mänskliga rättigheterna pågår regelbundenhet och de har krävt en radikal förändring av polisinstitutionen.
Nu skakas landet av ytterligare en våldsskandal. En journalist lyckades fånga på film när en kravallpolis på en av huvudstadens broar grep tag i en 16-åring och slängde ner honom i Mapochos flodfåra, där det vid tillfället knappast fanns något vatten. Filmen spred sig som en löpeld genom sociala medier. Man ser hur polispiketen lämnar den till synes livlösa kroppen och sticker därifrån. Upprördheten hos allmänheten blev stor. Samtliga oppositionspartier kräver nu polischefens avgång.
Åklagarmyndigheten för allvarliga och komplicerade brott i Santiago kopplades in och en utredning inleddes. Denna gång hittades den skyldige polismannen snabbt. Han har avskedats och åtalas för mordförsök och de andra i polispiketen åtalas för delaktighet i mordförsök. Att en huvudåklagare åstadkommer ett sådant snabbt resultat i ett land som Chile är minst sagt anmärkningsvärt. Denna åklagare har nu blivit ett rött skynke för landets högerkrafter.
Civilklädda poliser har upptäckts snokandes runt deras bostad och huvudåklagaren och familjen har hotats av anonyma poliser. De skyddas därför nu av chilenska säkerhetspolisen.
Just denna åklagares namn har dykt upp väldigt ofta när domstolar stått inför allvarliga och svårlösta rättsfall. Åklagaren har blivit ett känt namn bland allmänheten. Det är en stark och bestämd jurist med ett stort rättspatos vars karriär började 1999 i samband med jakten på skattefuskare och sedan ledde till en chefspost på justitiedepartementet. Denna jurist blev vid 33 års ålder chefsåklagare i staden Valdivia i södra Chile. Därefter följde tjänstgöring hos den särskilda åklagarmyndigheten för ekonomiska brott, sedan fem år som chef på den lokala åklagarmyndigheten i huvudstaden Santiago och numera alltså huvudåklagare på enheten som ansvarar för grova brott.
När denna högt uppsatta myndighetsperson hotas på grund av sin yrkesutövning svarar de konservativa politikernas i presidentens parti, UDI, att det är ”normalt” med sådana hot. Åklagaren har ”gett sig in i leken och får nu leken tåla”.
Sannolikt spelar det roll att denna effektiva huvudåklagare är kvinna, att hon offentligt förespråkar jämlikhet mellan könen och hyllar den nyligen avlidna amerikanska domaren Ruth Bader Ginsburg. Hennes namn är Ximena Chong och hon är barnbarn till kinesiska invandrare som kom till Chile 1935, då inbördeskriget pågick som värst i Kina. Extremhögern skriker högljutt ”kommunisthora” och har utdelat dödshot. En huvudåklagare som är kvinna, och dessutom med invandrarbakgrund, det är för mycket för Chiles patriarkala gubbvälde.
Den chilenska feminismens svar på hoten mot Ximena Chong? ”Rör ni ett hårstrå på henne kommer Chile att brinna!”
Alex Fuentes
