Journalisten och författaren Johan Erlandsson. foto: Johan Bergmark
Johan Erlandssons Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for berättar historien om det kommunistiska författarparet som ville avslöja den svenska socialdemokratins svek mot arbetarklassen. Mats Leander har läst den samtidigt som han läste om den numera klassiska deckarserien Roman om ett brott.
Jag läste en drapa av Lena Andersson i Dagens Nyheter i våras där hon påstod att deckarförfattarna Maj Sjöwall och Per Wahlöö i sin bokserie Roman om ett brott från 1960- och 70-talet propagerade för att Sverige skulle bli ett DDR-samhälle. Det fick mig att rota fram alla tio böckerna och läsa om dem igen i ett svep under sommaren. Och lagom till att jag blev klar med dem, kommer nu journalisten Johan Erlandssons Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for, som berättar historien om det kommunistiska författarparet och den tid de verkade i.
I förordet återger Johan Erlandsson ett samtal han hade om Sjöwall/Wahlöö. En 25-årig tjej i sällskapet frågar vilka de var.
– De som skrivit böckerna om poliskommissarie Martin Beck.
– Va! Inte visste jag att det fanns böcker om Martin Beck!
För mig är det tvärt om. Jag har sett bara någon enstaka av de 38 filmerna. Och när jag nu 40 år senare läser om böckerna slår det mig hur välskrivna de är. Jag har glömt tillräckligt för att de ska vara spännande. Man imponeras av den noggranna researchen. Händer något i ett hus så finns huset på uppgiven adress och ser ut som det beskrivs. Om det inte är rivet.
Böckerna har ofta inspirerats av verkliga fall. Och när många av Sjöwall/Wahlöös föregångare i deckargenren låter glada amatörer lösa konstruerade gåtor, beskrivs här hur polisen faktiskt arbetar. Inget under att böckerna gav upphov till de svenska och nordiska deckarnas segertåg över världen. Fast det underliggande politiskt ärendet för Sjöwall och Wahlöö var att ”avslöja socialdemokraternas svek mot arbetarklassen”.
I Johan Erlandssons bok om Sjöwall/Wahlöö får man ta del författarnas fascinerande livshistoria. Erlandsson har byggt mycket på långa intervjuer med Maj Sjöwall. Lilla Maj växer upp på hotell Gillet vid det som var Brunkebergstorg i ett svunnet Stockholm, före rivningen av våra stadskärnor, där fågelsång och hästhovsklapper bara bryts av gårdsmusikanter och någon enstaka bil. Hon umgås hellre med de finska potatisskalarna i källarn än låter sig hunsas av en kontrollerande far och frånvarande mor under kristallkronorna högst upp i huset.
Småningom leder ett jobb i växeln på förlaget Wahlström & Widstrand till journaliststudier. Och när hon som tjuguåring blir med barn vill fadern tvinga henne till abort, något som ju för övrigt var förbjudet på den tiden, men hade kunnat ordnas med förbindelser vid ett tidigare tillfälle. Alternativet var att tvinga henne lämna bort barnet. Men Maj vill behålla det. Eftersom hon är omyndig får hon hjälp av en chef på redaktionen där hon jobbar, som åtar sig att gifta sig med henne, för som gift kan hon själv besluta om dottern som hon föder mol allena och uppfostrar som ensam mor. Det blir två barn till men då med Per Wahlöö.
Per Wahlöös uppväxt är annorlunda. Hans farfar Arge-Per var en skrivande överkonstapel i Malmö och fadern journalist, så han fick journalistiken och polismiljön med sig hemifrån. Jag ska här inte referera deras liv, det gör Erlandsson bättre, men Per och Maj träffas på restaurangen Den Gyldene Freden som då var ett av huvudstans journalisthak. I början av 60-talet håller Per på och skriver sin fjärde bok, Uppdraget. Han tar in på hotell Renen för att få arbetsro. Mittemot ligger gamla Tennstopet, där figurer som Nils Ferlin, Pär Rådström och Lars Forsell blandar sig med murvlarna och Maj är en i gänget. Maj får i uppdrag att renskriva Uppdraget. Ibland finns luckor i manus, med instruktion:
– Här får du fylla i själv!
Så föds deras samarbete. Och det utvecklas så att de kan slänga sina manus emellan sig och skriva längre eller kortare avsnitt varannan gång. Det är bara handstilen i originalmanusen som avslöjar vem som skrivit vad.
Samhällskritiken i böckerna är träffande. Nog kan den idealiserande inställningen till det stalinistiska Ungern i Mannen som gick upp i rök te sig naiv i backspegeln. Och kritiken mot det svenska miljonprogrammets då nybyggda betongförorter kännas lite fel när dagens politiker abdikerat och överlåtit bostadspolitiken åt marknaden. Men när mordet på en direktör visar sig begåtts av en stackare som först två gånger fått sparken från direktörens företag och sedan vräkts från sin bostad i samma herres hyrehus, kan man inte låta bli att tänka på dagens internationella rövarbolag som köper upp samma miljonprogramsområden för att plundra hyresgästerna. Och att det förekom brutalitet och övergrepp från polisen på den tiden är allmänt omvittnat och Socialdemokraternas IB tävlade med Säpo i jakten på vänster- och Vietnamaktivister. Fast parallellt med det pågick samtidigt uppbyggnaden av det svenska välfärdssamhället.
Planen var att skriva tio böcker på lika många år som en sammanhängande historia i 300 kapitel. Och böckerna kan läsas så. Men det lyckades bara med ett nödrop. När sista boken, Terroristerna, skrivs är Per Wahlöö dödsmärkt av sjukdom och när boken sommarn 1975 kommer ut av trycket har han redan dött. Ett år senare får Sverige en borgerlig regering och nedmonteringen av välfärden inleds. Man kan undra hur paret Sjöwall/Wahlöö skulle ha skildrat dagens Sverige!
Mats Leander
BOKEN
Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for
av Johan Erlandsson
Piratförlaget 2020