Upploppen då och nu

Dagens Black Lives Matter demonstrationer är fler och sammanlagt större och bredare än något som hände på 60-talet och är mer än en gnista av hopp för alla folkliga rörelser. Men det är skrämmande tydligt hur mycket alla årtionden av reträtter har förskjutit styrkeförhållandena. Det skriver Lars Henriksson.

OPINION

Månader efter att George Floyd kvävdes till döds av polis svallar ännu protestvågorna från kust till kust i USA, pådrivna av dödsskjutningar. Detta trots vad Donald Trump, ackompanjerad av framvrålade stridsflygplan, lovade i sitt 4 juli-tal: att snart ha besegrat ”den radikala vänstern, marxisterna, anarkisterna, agitatorerna, plundrarna och folk som ofta inte har en aning vad de gör.” Förvisso ännu en bisarr akt i den twittrande presidentens skräckkomedi men också en tydlig markering av vilket våldskapacitet staten besitter – även gentemot de egna medborgarna.
Genom att skicka federala styrkor landet kring för att upprätta ”lag och ordning”, till exempel genom att kidnappa demonstranter i Portland, har Trump försökt visa att att han menar allvar.
Att sätta in militär mot den egna befolkningen är nu inget nytt i USA, årets konfrontationer bleknar mot de strider som skakade USA:s storstäder under 60-talet. En växande medborgarrättsrörelse hade börjat luckra upp sekler av ingrott förtryck, fått miljoner svarta att räta på ryggen och tvingat staten att backa. Samtidigt växte frustrationen. Tio år efter bussbojkotten i Montgomery betydde svart fortfarande fattig, trångbodd och undertryckt. Kulmen kom 1967. Samtidigt som många vita medelklassungdomar hade sin Summer of Love, exploderade storstadsghettona i Den långa, heta sommaren. I över 150 städer drabbade mestadels svarta ungdomar samman med skarpskjutande polis, nationalgarde och fallskärmstrupper med plundring, bränder och gatustrider som standardinslag. Mest våldsamma var de fyra julidagarna i Detroit där ett fyrtiotal fick sätta livet till och över 2 000 byggnader förstördes. På samma sätt som idag var den tändande gnistan ofta trakasserier och brutalitet från polisen. Upploppen i Detroit kallades till exempel 12th Street Riot efter den gata där svarta barbesökare till slut fick nog och slog tillbaka.

Men även om våldet och de militära insatserna var mångdubbelt större då än idag drabbades den tidens styrande också av eftertanke. Där Trump hoppas vinna höstens val på höjt tonläget tillsatte president Johnson, skrämd av den sociala oron, en kommission för att utreda bakgrunden och föreslå botemedel. Den femhundrasidiga rapport som denna Kernerkommission lade fram är fascinerande läsning, inte minst för oss som främst minns Johnsson som en krigspresident med terrorbombningarna av Vietnam och massiv eskalering av kriget på sitt samvete.
Förvisso diskuterar rapporten detaljerat behovet av förstärkta militära insatser mot ”civil oro” men även behovet av att reformera de rasistiska poliskårerna. Huvuddelen handlar om vad som faktiskt hänt och varför – inte minst om vad som kan förhindra liknande saker i framtiden. Det första och viktigaste rapporten visar var det felaktiga i benämningen ”rasupplopp”, som händelserna ofta kallades i media. I motsats till de rasupplopp värda namnet som ägde rum till exempel i Detroit 1943, när vita försökte driva bort svarta arbetare som flyttat till den snabbt växande industristaden, handlade upproren på 60-talet om fattigdom och inte hudfärg. Trots det starka sambandet dem emellan var det inte bara svarta som reste sig. Merparten av de som greps för att ha skjutit mot polisen i Detroit var till exempel nyinflyttade vita från Appalacherna vars liv på många sätt var lika eländiga som de svartas.
Rapporten avvisar även beskyllningarna mot ”utomstående agitatorer” som högern, liksom Trump idag, ville förklara kravallerna med. När väl tanken slagit rot i ghettot att också fattiga och svarta var värda ett anständigt liv var förhållandena i sig mer än tillräckliga, några ”utomstående” behövdes inte för att utlösa orkanen.
Kommissionen lade fram tre framtidsscenarier. Dels två vägar mot förändring: antingen genom integration eller att acceptera segregationen men stärka de svarta områdena. Båda skulle kräva omfattande och kostsamma satsningar från samhället. För att motivera dessa skisserade kommissionen även de skrämmande följderna av det tredje alternativet, att inte göra någonting: ökade motsättningar med fler uppror som skulle göra det svårare att styra landet.

När den allt mer radikale Martin Luther King mördades året efter tycktes denna prognos gå i uppfyllelse. En ny våg av protester svepte fram samtidigt som kritiken mot kriget i Sydostasien växte i många samhällsskikt. Men liksom alla folkliga rörelser drev allt detta också fram motreaktioner. Genom att spela på rädsla, inte minst i sydstaterna där många vita övergav det traditionella slavägarpartiet Demokraterna för mer pålitligt reaktionära krafter, lyckades Richard Nixon vinna valet 1968 på en ”lag och ordning”-plattform som Trump nu försöker efterlikna.
Det innebar dock inte slutet på reformerna. En del av det som både den svarta rörelsen, kvinnorörelsen och arbetarrörelsen krävde skulle istället högerpresidenten Nixon komma att genomföra. Denne president med det – än så länge – värsta eftermälet i USA:s historia, lämnade ett reformfacit vida överlägset Obamas i alltifrån arbetarskydd, kvinnors rättigheter, miljöfrågor, facklig lagstiftning till välfärd och åtgärder mot rasdiskriminering. Förklaringen var naturligtvis den långa kamp som exploderade i slutet av 60-talet och att rörelserna som bar fram kraven fortfarande var starka. Medborgarrättsrörelsen var ännu på marsch, från sydstaternas baptister till Svarta Pantrarna liksom i otaliga mindre kända organisationer i det svarta samhället, som DRUM, Dodge Revolutionary Union Movement, i Detroit. Den snabbt växande kvinnorörelsen vann viktiga rättigheter, fackföreningarna var ännu obrutna och en gräsrotsbaserad miljörörelse såg dagens ljus. För att inte tala om den anti-krigsrörelse som ifrågasatte maktens legitimitet för en hel generation. Denna brokiga rörelse försköt det politiska fältet och tvingade även inbitna högerpolitiker till eftergifter långt in på 70-talet, innan högern och de ekonomiska makthavarna lyckades ta tillbaka det initiativ som glidit dem ur händerna. Den svarta rörelsen försvagades på flera sätt, genom byråkratisering och anpassning av de delar som stod närmast etablissemanget och genom FBI:s ökända COINTELPRO-operationer mot de mer radikala. Små grupper bjöds in till eliten samtidigt som den svarta fängelsebefolkningen sköt i höjden och ghettona dränktes i narkotika.

Dagens Black Lives Matter demonstrationer är fler och sammanlagt större och bredare än något som hände på 60-talet och är mer än en gnista av hopp för alla folkliga rörelser. Men hur mycket alla årtionden av reträtter har förskjutit styrkeförhållandena framstår skrämmande tydligt vid en genomläsning av Kernerkommissionens rapport. Den svarta rörelse som tvingade fram lagstiftning och debatter om samhällets missförhållanden trädde då fram under paroller fulla av kaxigt självförtroende som Freedom Now och Black Power. Idag har maktkraven devalverats till det allra mest grundläggande: Döda oss inte.

Lars Henriksson