Långsamt börjar Sverige öppnas upp för en normaliserad tillvaro, det värsta verkar vara förbi nu. Alla drar sitt strå till stacken för att inte hela ladan ska brinna upp. Trodde jag.
Under våren har ambulans stannat utanför äldreboendet i Kista flera gånger, jag orkade inte räkna antalet gånger. I affären håller de flesta fortfarande ordentligt avstånd och handlar bara när vi absolut måste, vi åker inte i samma hiss, vi går omvägar i gallerian för att inte riskera att gå för nära varandra. Ibland möts våra blickar i samförstånd: ”jag flyttar på mig, gå du”. Här hade vi ansiktsmask och handskar redan i mars. Vi har även två i området som kör full mundering med vad som ser ut som gasmask, visir och packad ryggsäck om det värsta skulle inträffa. Det har i princip varit så hela våren. Stämningen har lättat lite nu, men i Järva sitter rutinerna kvar.
I helgen tog vi oss till Solna och en påkostad galleria. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig – sen februari har vi lämnat Järva en handfull gånger, vi har följt myndigheternas direktiv, men fästingsprutan måste tas – så där var vi, mitt i Skandinaviens största galleria. Vilken kulturkrock! Jag har inte sett så många människor på samma plats på flera månader. Folk spontankramas, andra flyttar mina barn åt sidan för att kunna passera, människor spatserar med shoppingkassar och främlingar sitter bredvid varandra på caféerna. Här jagar människor icke-nödvändiga varor, inte brödet och mjölken.
Beror det på att det är för många människor samlade på samma plats, tror folk att de är immuna eller bryr sig folk bara inte? Är det mest Solnabor eller är detta ett tvärsnitt av alla stockholmare? Hur som helst, ingen tårgas i sikte.
Butikerna verkar också ha reagerat på detta beteende för i flera affärer erbjuds det handsprit. I en butik är det tvång att ha ansiktsmask. Det är vakter vid ingångarna och lekrummen är stängda. I min enfald tyckte jag först att det var lite överdrivet. Kista centrum har också begränsat antalet personer i butiken och det finns handsprit lite överallt för den som vill, men ansiktsmask och vakt vid ingång det är väl ändå att ta i?
Men nej, det är det inte, för det bildas långa köer utanför butikerna.
Jag ser på mitt sällskap att vi alla blivit lite obehagliga till mods. Så här går det inte till i Järva, trots lättade restriktioner. Vi vågar inte, vi har sett sjukdomen på allt för nära håll. Alla känner vi någon som råkat riktigt illa ut. Sen tänker jag att det måste ju vara så för alla, eller? Järva porträtteras som ett epicentrum för viruset i media, så vi tar på oss ansiktsmask, när ambulans sen stannar på vår gård tar vi på oss plasthandskar. Vi närvarar på begravningar digitalt och vi skriver till våra vänner att vi beklagar sorgen, att vi skickar kraft och kärlek. Men det kan inte vara bara det, för så här måste det vara för många även utanför Järva.
Det här är en kulturkrock, en krock mellan en värld som måste handla blöjor och en värld som tycker sig behöva nya märkesprylar. Erfarenheterna är för olika. Några vet vad det betyder att förlora sin älskade i en bombattack, andra funderar om pool är aktuellt att bygga denna sommar, eller nästa. Jag menar inte att lyx-skamma, men det är faktiskt skillnad. Är det en slags kollektiv erfarenhet av att bli fråntagen möjligheten att leva och älska i sitt eget sammanhang som gör Järvaborna så försiktiga? Eller är det vanan att stigmatiseras som framkallar en manisk vilja att visa att vi är mönstermedborgare?
Lättade restriktioner till trots, i vår galleria bildas inga köer utanför butikerna, inga vakter räknar antalet besökare eftersom det inte behövs. Och det är inte tack vare de enorma skyltarna på olika språk eller klistermärken på asfalten vid plaskis, det är tack vare samförstånd. Vi behöver också nya byxor och schampo men vi planerar och försöker undvika folksamlingar i den mån det går. Antalet stängda butiker i Kista Galleria visar att människor konsumerar mindre, det är kanske inte bra för ekonomin, men det är bra för solidariteten.
Ninel Barrios Pizarro
