Ledaren # 24-25 2020
▶ Föreställningen om en svensk modell är falsk
▶ Alla avtal bygger på styrkeförhållanden
▶ Slåss för en arbetarrörelse värd att frukta
Det finns många föreställningar om den svenska exceptionalismen. Att Sveriges väg i historien på något sätt skulle vara alldeles unik och bygga på ett särskilt lynne. En av hörnstenarna i den exceptionalistiska svenska självbilden är föreställningen om en extremt duglig ämbetsmannakår och föreställningen om en särskild svensk modell som bygger på rationella övervägningar och överenskommelser.
I dessa dagar, krönta av hur svenska poliskåren gör något slags bokslut för sitt 34-åriga haveri till Palmeutredning, borde självbilden vara krossad för en gång för alla – men den biter sig envist fast. Sverige har kunnat svänga mellan extremerna, från ett väl utbyggt välfärdsland till en nyliberal experimentverkstad för att sätta sprätt på skattepengar, utan att föreställningen om det svenska undantaget ändrats i någon avgörande grad.
Att självbilden kan överleva trots allt hänger förmodligen samman med att den är praktisk och bekväm. Praktisk för människor i maktställning och bekväm för dem som vill göra dygd av politisk apati. Den byråkratiserade svenska arbetarrörelsens företrädare vill kunna fatta beslut utan att behöva lyssna på tröttsamma medlemmar. Alltså håller man liv i föreställningen om att allt vi ser är en unik ”svensk modell”. Ett resultat av en särskilt uttänkt och särskilt smart samhällsplan.
LAS-utredningen som presenterades i början av juni är det senaste uttrycket för en situation där arbetsrätten står under attack med argument om att den är ”omodern” och överspelad. Utredningen har också med rätta dömts ut av fackföreningsrörelsen. Men när den avgående LO-ordföranden Thorwaldsson intervjuas i DN (8/6) framgår det tydligt att planen istället är att göra upp med Svenskt Näringsliv. På så vis kan utredningen fungera som en legitimering av en överenskommelse som leder till något mindre försämringar. Om det är uttänkt på förhand eller ej låter vi vara osagt men allt samverkar till en situation där företrädarna ostört kan sälja ut löntagarnas rättigheter gång efter annan.
För de avtal som sluts är inte någon smart uttänkt lösning som fattas av upplysta företrädare utan ett uttryck för ett bredare samhällsläge. Lagen om anställningsskydd var en av flera effekter av styrkeförhållandena i klasskampen under 70-talet, inte minst till följd av de många vilda strejkerna. Idag när styrkeförhållandena snarast är de omvända är det inte att undra på att anställningstryggheten, liksom strejkrätten och andra historiskt vunna delsegrar, håller på att avskaffas. De genomdrevs som en eftergift för en arbetarklass som kapitalet fruktade kunde ställa till med värre.
Kapitalet ser sig idag inte ha någon anledning att frukta arbetarrörelsen. Just de mekanismer som gav arbetarrörelsens ledningar oinskränkt makt och fullständigt mandat att fatta beslut efter eget huvud är detsamma som gör organisationerna ofarliga i arbetsköparnas ögon. Så länge det förhållandet inte ändras så kommer vi inte heller att se några eftergifter.
Därför måste en gräsrotsrörelse mot försämringar i arbetsrätten också på sikt kämpa för demokratisering av arbetarrörelsens egna organisationer.
