Det finns en vägskylt hemma på ön. Sigvards står det på den.
Varje gång jag cyklar förbi börjar det vråla i mitt huvud:
Nu är det slut med mig.
Nu ska du akta dig.
För jag ger djävulen i allt.
Ja, jag ger djävulen i Sigvard. Jag ger djävulen i Knut.
Jag är en vildsint dam.
Förr var jag huligan.
Nu är jag ännu mer extrem.
Textraderna är Kristina Lugns. Sångerskan är Ann-Kristin Hedmark. Skivan brukar vi då och då spela på hög volym i mitt föräldrahem. För att den är så bra.
Det vill ju gärna bli bra när Kristina Lugns texter är med. Drypande av vardagsrealistisk, svartsynt och dräpande humor. Med exakt tonsäkerhet mitt i det förrädiska lugnet som råder i ögat av tristessens, självtvivlets och ensamhetens väldiga, dånande orkan. Med döden som ständig följeslagare i livet.
Och skrattet i mungiporna.
Som femtonåring praktiserade jag två veckor i Stockholm. Den ena veckan på Dramaten. Den andra på Stadsteatern. Det var en enorm lycka för en som älskat teatern och skådespeleriet sedan barnsben. Men också skrämmande och överväldigande.
Varje dag gick jag med skakiga ben bland alla storheter. Folk som jag hade sett på tv rusade förbi mig på väg till genrep och möten. De grekiska dramerna var i fokus på Dramaten för tillfället. Ifigenia i Aulis bland annat. Sven Wollter och Melinda Kinnaman kastade dånande repliker över scengolvet.
I ett litet rum i en annan del av byggnaden stod Anita Björk och Agneta Ekmanner och spände ögonen i varandra iförda vardagskläder, men med röster fyllda av gestaltning.
På Stadsteatern plaskade Richard Wolff fram i vattenmassorna som Merlin, djävulens son och Robert Gustafssons Arne Anka gick runt och var irriterande full och lakonisk.
Trots det är det inte någon av de stjärnbeströdda skådespelargiganterna och deras rollgestaltningar som jag minns allra mest från de där förtätade höstveckorna. Det är istället det korta förmiddagsögonblicket då jag är på väg från ett genrep till kostymen för att få se hur tyg kan förvandlas till läder med ett enkelt knep.
Plötsligt får jag möte i en enslig korridor. En person som går lite lätt framåtlutad med ögonen i marken och det yviga röda håret som ett pansar mot omvärlden. Vi passerar varandra och mitt hjärta gör en liten volt. Jag har varit i närheten av Kristina Lugn. Hon gick förbi mig som en helt vanlig dödlig. Jag hade kunnat säga hej. Jag hade kunnat säga att jag förstår precis vad du menar.
Men det gjorde jag inte. Hon var i sina tankar. Oåtkomlig som en avlägsen och enslig galax.
Åren gick och den ensliga galaxen blev ledamot i Svenska Akademien. När det brann i knutarna tog hon ingen tydlig och önskvärd ställning och vi var nog många som sörjde det. Men en människas liv är summan av allt hon varit och gjort.
Kristina Lugn var den sävliga rösten, det raka tilltalet, det hysteriskt komiska i tillvarons fel och brister. En ordens mästare. En stillsamt vildsint köksbordsfurie i gråvädersvardagen.
Hon var en alldeles egen sort. Tilltrasslad och enveten och helt underbar.
Hennes dikter och dramer kommer för alltid att helt lugnt få människor att sätta kaffet i vrångstrupen, få oss att skratta åt döden och gråta över livet. Få oss att dansa vilt i vardagsrummet och skråla högt att vi ger djävulen i allt.
Och jag kommer för alltid att önska att jag hade sagt hej. Och tack.
Text och bild:
Emma Lundström