Kris och skådespel i pandemins spår

Ledaren # 17 2020

▶ Olika ansikten, samma högerpolitik

▶ Auktoritära svar på oundvikliga krisen

▶ Omställningen måste vara demokratisk

I en tid då ekonomin är i djup kris och klasskampen nästan bara bedrivs ovanifrån tar sig högerpolitiken påfallande ofta två olika uttryck: det teknokratiska och det populistiska. På ytan är de varandras motsatser. Det teknokratiska budskapet utgår från att världen är oändligt komplex och att alla beslut därför bara kan tas över människors huvuden och utan deras insyn. Det populistiska budskapet appellerar till folkliga föreställningar och hävdar att ingenting är mer komplicerat än vad Folket begriper sig på. Men faktum är att båda dessa politiska uttryck bygger på den breda befolkningens passivitet och att båda används för att ge legitimitet åt samma typ av nyliberal politik.

Som när Storbritannien nu, under tongångar om att ta ansvar i att möta Coronakrisen, är på väg att förhandla igenom ett frihandelsavtal med USA. Just det scenario som Brexitkritiker varnade för, men som förnekades å det bestämdaste av Boris Johnson, är alltså på väg att förverkligas i skydd av krismedvetandets utbredda acceptans för drastiska åtgärder. Liknande processer pågår bakom Donald Trumps till synes slumpmässiga utspel. Då gör det i grunden ingenting om presidenten uttalar sig till stöd för protester som faktiskt riktar sig mot administrationens egen linje i Coronabekämpningen. Tvärtom passar den allmänna förvirringen utmärkt som samhällsstämning för att driva igenom djupa strukturella omvandlingar som ytterligare konsoliderar kapitalets makt. Det kan Trump göra, ivrigt påhejad av anhängare som tror att hotet mot deras rättigheter kommer från Kina och inte från att Vita huset sitter i knät på fossilindustrin.

I avsaknad av välorganiserade motståndskrafter ser väl den här krisen ut att kunna bli den auktoritära nyliberalismens stora triumftåg – om det inte vore för själva krisen. I måndags skrevs historia när oljepriset för första gången någonsin föll under noll. Den som tar sig en titt på någon graf över oljeprisets utveckling över tid skulle kunna få för sig att tecknaren, likt i en Monty Python-sketch, drabbats av plötsligt dödsfall. Så spikrakt nedåt kan väl en kurva aldrig gå? Men det kan den och denna vecka har oljeproducenter faktiskt betalat för att bli av med olja.
Vad som sker just nu på världsmarknaden och vad det innebär på sikt kommer det måhända att ta många år innan vi fått grepp om, men en så fullständig kollaps i efterfrågan tyder på ekonomiska skeenden som går bortom den pågående pandemin. De politiska effekterna märks redan nu i det uppskruvade tonläget. Strukturella kriser och globala virus är inget tillstånd för högerpopulismen att frodas i. Den behöver konflikter och yttre fiender. Det är därför en global pandemi måste förvandlas till ett kinesiskt hot (och allra helst konspiration).

Högern har ett enda mål: att rädda kapitalismen – till priset av exakt vad som helst. Det är ingen ny politisk inriktning, men nu är det så illa ställt att kapitalet tvingas lita till män som Donald Trump och deras anhängare för att driva igenom de sista strukturomvandlingarna. Frihet åt kapitalet. Död åt mänskligheten. På något vis är det triumf och undergång i ett.
Och vi som har på vårt bord att organisera motståndet, vi måste hålla en sak i huvudet ständigt: Den teknokratiska fasaden är lika bedräglig som den populistiska. Om det är något vi lär oss i dessa dagar är det att omställ­ningen måste byggas på verklig demokratisk legitimitet. Annars kommer den nya given bara bestå av mer av det gamla, om än i ny förpackning.

Dela